Vänskap till slutet 2 |
Vänskap till slutet
Nu var det en månad sedan Ofelia hade dött i en ridolycka.
Fast jag kände fortfarande lika stor sorg.Jag gick helt ensam på rasterna och tog cykeln till stallet ensam.
Mamma undrade varför jag inte skaffade några nya kompisar, men inget kunde ersätta Ofelia.
Som den gör 365 dagar om året ringde väckar klockan än i dag.
I dag var det Måndag.
jag låg kvar i sängen i en halv timma men tillslut insåg jag att det inte hjälper så jag lämnade min varma säng.
på väg till skolan mötte jag inte en själ jag började fundera om det var nån skola i dag, jag brukade alltid möta massa folk...
Jag hoppades att det inte var nån skola så jag skulle få slänga mej på cykeln och åka till stallet.
Men sån tur hade jag inte för när jag började närma mig skol gården hördes massor med barn som skrek och skrattade.
Och plötsligt kom minnerna tillbaka, Jag och Ofelia hade lekt och skrattat likadant en gång i tiden.
Jag var tvungen att snabbt sudda ut minnerna, jag började känna tårarna bränna bakom ögon locken.
I skolan var det som vanligt... Dagen masade sig fram men tillslut hörde jag skol klockan ringa och alla rusade ut..
Äntligen, tänkte jag.
En halvtimma senare var jag i stallet.
När jag öppnade stall dörren hörde jag två röster.
Den ena uppfattade jag som att det var Karin (stallchef)
Men den andra kunde jag inte uppfatta..
-Hej, sa jag
-Heej !! jag heter Olivia och jag är ny här.Vad heter du ?
-Jag heter Carolina och min häst heter Callippo och han står där borta.
-Kan du visa Olivia runt här ? jag måste på ett möte , frågade Karin.
-Visst, svarade jag.
Jag visade Olivia runt.. Och sen gick vi in i fika rummet och pratade.
Tillslut sa Olivia:
-Jag hörde att det har gått en tjej här som hette Ofelia och att hon dog i en ridolycka, visst var hon din bästis ?
-Ja , sa jag.
Och jag började berätta om Ofelia och det känndes faktist skönt.
Efter att jag hade berättat frågade Olivia vilken skola jag gick i och att hon var nyinflyttad och hon gick i samma skola som jag.
När vi skulle åka hem väntade Olivias mamma på henne.
Vi sa hejdå och bestämde att vi skulle vara med varandra i mårgon på skolan.
När jag sen öppnade stall dörren kände jag en vindpust blåsa. Jag rös till..
Usch vad kallt det ha börjat bli, tänkte jag..
När jag sen begav mej hemåt började jag tänka på Olivia..
När jag öppnade ytter dörren till huset låg det som i öde , ingen var hemma..
mamma hade säkert jobbat sent i dag och pappa var i Göteborg med sitt jobb.
Jag åt och gick upp på mitt rum och somnade.
på Morgon hörde jag att det knackade på dörren.
konstigt,tänkte jag.
När jag öppnade såg jag att Olivia stod där.
-Heej, kan jag gå med dej till skolan frågade hon.
-Ja de kan du jätte gärna göra, sa jag.
Vi pratade med varandra hela vägen.
Det känndes som om vi hade kännt varandra längre än ett dygn.
Efter skolan frågade Olivia om jag kunde vara med henne så jag sa ja och vi for hem till henne.
Efter att jag hade varit hos Olivia åkte jag till stallet och tog en ridtur med Callippo.
När jag kom tillbaka borstade jag av han och sen satte jag mig i boxen och frågade:
Var för har allt det här ha hänt mig ?
som svar fick jag en frustning och en låg gnäggning.
-jag förstår att du inte förstår för jag förstår inte det inte själv mumlade jag ...
Sen åkte jag hem...
Dagarna gick , jag och Olivia blev mer och mer kompisar.. vi var med varndra varje dag ..
En mörk kväll gick jag in i Callippos box och sjönk ner i halmen och mumlade till Callippo:
nu har i alla fall en liten del i mitt hjärta läkt.
men ingen kan ersätta Ofelia....
Fortsättning följer.........
//Felicia.
|
|
|
|
