oktober |
det är något i oktoberkylan
som får mig att minnas
allt jag hade glömt,
kanske är det människornas
plötsliga brådska, ingen
har längre tid att
stanna upp en minut,
alla är rädda för att
ätas upp av höstmörkret,
att dras in i glömskan.
en brådmogen längtan
växer i mig,
gräver sig utåt
men fastnar på vägen,
skaver som en tumör
mot mina revben
oktober, jag ber dig,
släpp mig ur ditt grepp
sedan kan du storma bäst du vill
|
|
|
|
