Vinterns förgörande dödsförakt |
Jag hatar vintern, vill ni veta varför? Då ska jag berätta.
Första är det vår, naturen vaknar till liv, alla djurungar föds och hela världen sprudlar av livslust. Hela naturen exploderar i en kaskad av grönska och kärlek till jorden vi lever på.
Sedan kommer sommaren, solen värmer de mjuka klipporna, havet blir ljumt och världen förtrollade vacker. Fågelungarna som föddes i vårens milda famn har nästan blivit vuxna och börjar pröva sina vingar. Regnet faller lätt och svalt mot solbrända ben och blommorna slår ut i full blom.
Efter all denna kärlek och värme kommer hösten, domen faller över världen. Löven som en gång knoppats av moderjords kärleksfulla händer blir torra och bruna. Regnet börjar bli kallt och höststormarna viner genom de förr så vackra skogarna och över det en gång så härligt friska havet. Allt ljus tycks mej dunklare och all värme tycks mej falsk och ack så kortvarig. En mörk skugga drar in över världen, sakta, sakta smyger den sej på utan att man först märker det. Men allt eftersom vi skrider längre och längre in på hösten blir mitt sinne allt mörkare. Dagarna blir kortare och kylan allt mer påtaglig, det oundvikliga närmar sej. Djur och växter börjar dö, i sina hjärtan börjar människorna att längta bort från allt det gråa, det mörka och det kalla. Det sliter i min själ ska du veta, att se allt liv långsamt tina bort i naturens sista dödsryckningar.
Efter hösten kommer vintern. Döden lägger en sista hand på sitt verk, det totala mörkret sänker sej över världen, den är bortom all räddnig. När vintern har kommit är det inte längre någon ide att kämpa. Allt är tyst, dött och kalt. Snön viner över de svarta, kala trädgrenarna och tillslut kommer frosten och slutför det som redan blivit gjort. Den förstelnar allt liv och dödar det inifrån med en skoningslös brutalitet. Dagarna är så korta att man knappt märker dem och nätterna så fulla av ett orubbligt, kompakt mörker att livet helt tappar mening. När det blivit vinter, då har domedagen kommit, då är det inte längre någon ide att hoppas för den långa, bistra vintern tar död på ens själ och fryser ens hjärta till is och det känns tungt som vore det av sten så hård och kall. När det har blivit vinter, då har allt man hoppats och levat för förintats, det finns inte längre någon längtan kvar. Ingen längtan efter någonting annat, som under hösten, nej, kvar i ett armt litet människohjärta finns bara förtvivlan. Ingen förtröstan når våra länder, ingen kärlek värmer oss när allt känns svårt, kvar av allt det vackra finns inte ett spår. Knappast ens ett minne av de vackra dagar man fick för en evighet sedan.
Vintern drabbar oss alla olika hårt, men mej förgör den.
…Amina 2oo6…
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | JennnyJ - 16 dec 06 - 19:08 | | jätte fin!!!!! =*) | hanna91 - 16 dec 06 - 06:48- Betyg:  | | du skriver jätte fint! |
|
|
|
