Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Sveket - blev till förlåtelse

Vi hade haft det jättetrevligt hela kvällen ända tills jag fick se det jag aldrig ville se. Anton stod på dansgolvet och hånglade med en annan tjej. Jag stod och stirrade på honom, kunde inte röra mig för jag var så chockad. Hans blick mötte min blick, då slutade han genast när han fick syn på att jag stod och tittade på honom. Han sprang så fort han kunde bort till mig där jag stod så stilla.
– Snälla Sofie, det var inte meningen att det här skulle hända.
– Kom aldrig mer hem igen! Skrek jag åt honom det högsta jag kunde.
Jag gick till hallen och letade efter min jacka och mina skor. Sedan sprang jag hem i mörkret genom stan, och stannade inte förrän jag stod utanför min dörr och letade efter mina nycklar i väskan. Till slut så kom jag in i lägenheten. Sparkade av mig skorna och slängde jackan på en stol. Sprang in i sovrummet och kastade mig på sängen och började genast gråta.

Jag vaknade tidigt på söndagsmorgonen med en dunkade huvudvärk. Det var alldeles tyst i lägenheten, inte ens grannens katt hördes. Efter att jag hade vaknat, gick jag upp ur sängen och bort till köket för att ta en alvedon och hoppades på att huvudvärken skulle gå över lite. När jag satt där i det mörka köket och hoppades på att allt skulle kännas bättre kom jag och tänka på allt som hade hänt igår på festen. Min bästa kompis hade haft fest och det var mycket folk där som jag inte kände igen. Men Anton, min pojkvän och hans kompisar var också där.

När jag hade suttit där i köket en lång stund upptäckte jag att det var ljust ute och att klockan redan hade blivit 11:00. Jag gick in i duschen och stod där ett tag tills jag kände mig fräsch. Efter jag hade klätt på mig och gjort i ordning mig så var det redan eftermiddag och det regnade ute. Det kändes verkligen att hösten hade kommit när man hörde det piskande regnet mot fönstret och såg hur alla löven föll ner från träden. Jag var tvungen att ringa till Emma, min bästa kompis och berätta vad som hade hänt. Hon svarade efter det hade gått en signal.
– Jag har väntat hela dagen på att du skulle ringa till mig. Jag hörde vad som hade hänt mellan dig och Anton. Fattar inte hur han kunde göra sådär mot dig.
– Hur vet du det? Frågade jag.
– Precis när du hade gått ifrån festen kom Anton och berättade vad som hade hänt.
– Okej, vet du vart han är nu? Jag skulle behöva prata med honom.
– Ja, jag vet var han är. Han är hos Andreas, han skulle få sova där i natt eftersom han inte fick komma hem.
– Jag ringer dit. Tack ska du ha Emma. Vi hörs. Ha det så bra.
– Ha det så bra du med och lycka till!

En stund efter jag hade pratat med Emma gick jag in i sovrummet och la mig i min säng och tänkte på vad jag skulle säga till Anton. Det rann några tårar ifrån ögonen, jag insåg då hur mycket jag verkligen tycker om honom och ville att han skulle komma hem direkt. Jag gick ut i hallen där telefonen var och slog hans mobilnummer. Det gick fram fem signaler och jag var precis på väg att lägga på när jag hörde en röst.
– Det är Anton.
Jag fick knappt fram nåt ljud för jag var på väg att börja gråta i vilken sekund som helst.
– Hallå! Sofie, är det du?
– Ja, det är det, svarade jag med en svag röst.
– Har väntat på att du skulle ringa till mig, jag trodde aldrig att du skulle göra det, och jag har inte vågat ringa till dig. För jag trodde att du hatade mig och inte ville se mig igen. Snälla förlåt mig, det var verkligen inte meningen att det där skulle hända.
– Jag vill att du kommer hem nu, sa jag med en darrande röst.
– Jag kommer genast, är hemma om 10 minuter svarade han och lade på luren.
Vad sakta tiden går när man väntar på någon. Känns som om det går flera timmar fast det bara går någon minut.

När jag hörde honom komma i trappan och låsa upp dörren med nycklarna, sprang jag fram till honom och gav han den största kramen som han någonsin hade fått.
– Jag kommer aldrig att göra om det där som hände igår. Det är dig jag vill ha, och jag älskar dig.

När jag stod där i hallen med armarna runt Anton tänkte jag på att jag aldrig ville förlora honom. För att jag älskar honom. Och dom orden han sa, kommer jag aldrig att glömma.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
miraklet
28 okt 05 - 03:44
(Har blivit läst 161 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord