En mörk kväll. Del 2 |
Ett dovt ljud tjöt i huvudet på Marcus, det tycktes aldrig sluta. Plötsligt vaknade han och såg väckarklockan vibrera irriterat. Klockan var halv sju och det va dags att gå upp så att han skulle hinna med bussen. Det var en pina varje morgon att behöva gå upp så tidigt, när han bodde i stan bodde han några hundra meter från skolan och då kunde han gå upp några minuter innan han skolan började. Självklart slutade det alltid med att han var försenad men det hade det varit värt. Allt var värt det där extra minuterarna av sömn.
Men nu var det andra grejer, här ute på landet var han tvungen att gå en och en halv kilometer bara för att komma till busshållsplatsen!
Marcus visste inte vad han skulle göra, han hatade livet ute på landet och den nya skolan. På skolan hade alla, redan första dan, klassat honom som udda. Tydligen stack han ut med sitt svarta hår, hans ner trasade byxor och speciellt hans tatuering på armen som fick honom att verka ”kriminell”. Det var som en helt annan värld här ute på landet, här var man tvungen att bete sig på ett visst sätt för att passa in. Om man inte passade in så blev man utstött och undvikt som om man bar på en smittsam sjukdom. Alla han försökt prata med hade sprungit ifrån honom, alla förutom Lina. Marcus kunde inte sluta tänka på henne, hon var det ända som hindrade honom från att ta sitt pick och pack och dra.
”Hans ögon får en att famla bort och den där rösten får en att bara vilja…”
– Lina, skärp dig nu! Jag vill inte åka ner i diket!
– Oj förlåt! Det va inte meningen.
Lina och hennes pappa var ute och körde traktor, hon var tvungen att lära sig köra traktorn så att hon kunde ta över gården efter sina föräldrar. Det var det hennes pappa ville mest av allt här i världen! Men det va det sista Lina ville, hon ville ut i världen; resa, träffa nya människor och va med om en massa äventyr. Hon var olycklig, men visade det aldrig. La alltid ett stort leende på läpparna när alla såg på, men innanför stängda dörrar föll det tårar ner för hennes kinder. Men igår var det en av det få kvällar hon inte hade gråtit, den anledningen var förstås Marcus.
Ännu en skoldag var slut. Marcus stod på busshållsplatsen och väntade på bussen som skulle ta honom hem. Han stod och kollade ner i marken, hittade en sten som han sparkade runt med för att kunna roa sig själv ett par minuter. Plötsligt hörde han en massa fnitter och ett vrål, Marcus vänder sig om för att se vad sjutton det var som pågick; Han såg tre småpojkar som sprang efter en kille, som såg ut att vara i hans ålder, de kastade sten och pinnar på honom. Killen hade vänt sig om och bett dem dragit åt helvete. Skräckslaget hade småpojkarna sprungit därifrån. Den här killen hade ett rätt skräckinjagande utseende, tyckte t.o.m. Marcus fast han hade sätt det mesta. Han hade en näspercing som såg som en ko bjällra, på sitt rakade huvud hade han tatueringar som såg ut att var inbrända och även färgade linser med glödande eldar på. Han såg skvatt galen ut, men Marcus gillade det. Marcus bestämde sig för att ta en liten risk och prata med honom, det fanns ju ingen direkt chans att han skulle tycka Marcus var konstig.
- Jävla ungar det där! Sa Marcus med en inövad självsäker röst.
- Ja för fan!
- Mitt namn är Marcus. Sa Marcus och sträckte fram handen. För en kort stund kollade killen på honom med ett hårt ansiktsuttryck. Sedan mjuknade han och sträckte fram handen.
- Klas. Sa killen och tog tag i Marcus hand.
Marcus och hans nyfunna kompis Klas satt på bussen tillsammans. Klas var en skitsnäll kille, enligt Marcus verkade han inte ha ett enda ont ben i kroppen.
Precis innan Klas skulle hoppa av bytte dem telefon nummer och bestämde för att träffas snart igen. Marcus var på toppen humör, äntligen hade han hittat en kompis.
Och Lina förstås, men henne hade han bara träffat en gång. Fast det va något hos henne som fick hans hjärta att slå ett fåtal volter.
Lina kollade på klockan, den var halv sju. Nu var hon tvungen att skynda sig, snart skulle bussen komma och hon hoppades på att Marcus skulle vara där. Hon hade valt ut kläderna noga; hennes stuprörsbyxor som fick hennes ben att se smala och långa ut. Tyvärr gjorde det att hennes små kärlekshandtag syntes tydligt, men det gick lätt att gömma med hjälp av hennes varma tjocka dun jacka och till detta satte hon på sig sina stövlar med klack. Hon var nöjd med hennes utstyrsel och hoppades att Marcus skulle tycka likadant.
Lina små joggade en liten bit, sen så saktade hon in för att hämta andan. Hon ville ju inte komma flåsande om hon träffade Marcus.
Det va mörkt och lite små ruggigt kände Marcus när han hoppade av bussen, hans tunna jacka slets tag av vinden och hans tunna hårstrån på armarna kände den kyliga smekningen.
Han ryckte till lite, förstod att han skulle behöva sitta framför brasan när han kom hem.
Han började gå, men han behövde inte gå lång för att se en syn som fick hans kalla kropp att känna en varm känsla skölja över honom. Det framme kom Lina gående.
Marcus stannade till några meter framför henne och kollade på henne. Han såg att hon hade ansträngt sig med klädseln lite extra ikväll, han log inombords. Han var glad att han var anledningen som hon gjorde sig fin och vacker var hon verkligen.
– Jaha, har jag fått en förföljare efter mig? Sa Marcus lite retsam
Linas kinder blossade upp och Marcus såg att hon skämdes.
”Shit vad pinsamt” tänkte Lina. Hon ville ju att hennes lilla promenad skulle verka oskyldig, men Marcus hade sett igenom det hela. Hon visste inte var hon skulle ta vägen, ville vända sig om och springa hem igen.
Marcus hade inte menat att skämma ut henne, tvärtom. Han kände att han hade uttryckt sig lite klantigt, harklade sig och sa:
– Jag är glad att du kom.
Han såg hennes strama smil snabbt förvandlas till ett stort leende. Marcus kunde tydligt se en smilgrop på vardera sida fast det va mörkt. Han trodde inte hon kunde bli vackrare, men när hon log slets hans hjärta ut från kroppen. Han gick fram och gav henne en stor kram.
Lina trodde inte det va sant! Där stod hon, i mörkret och kramade den sötaste kille hon någonsin sätt. Kramen kändes som en evigt och om hon kunnat så skulle hon ha frusit det ögonblicket och stannat i hans famn för evigt.
Fortsättning följer.....
|
|
|
|
