Tappat allt. |
Hon känner det höga gräset kittla mot benen när hon går allt längre och längre ut på det stora gröna ängen som låg någon kilometer från hennes hus mitt ute i ingenstans.
Himlen var helt klar blå,
så långt man såg så var det inte ett enda moln på himlen.
Trädkronorna var helt gröna och svajade lätt fram och tillbaka av den svaga vinden som blåste ute den varma juni eftermiddagen.
Flicka detta handlar om heter Mia, nu har hon tappat allt…
Hon tänker berätta och avslöja allt om sig själv.
Varenda tanke, dröm och vartenda ord hon säger.
Det mesta är ett rent helvete det går bara inte!
Utan allt blir fel och hon hatar sig själv för det.
Varje morgon när hon stiger upp tänker hon: nu ska jag fan få det att fungera och inte tycka synd om mig själv för att jag är så misslyckad.
Men i själva verket är det hennes dåliga självsyn och självförtroende som fått henne att tycka och tänka så.
Nu har det gått för långt och slutet är nära, så nära att det behövs något som kan stoppa henne fort.
Jag vet inte varför jag skriver egentligen men det kanske är för att det känns mer som att någon lyssnar på mig bättre då och kanske förstår vad som håller på att hända med mig även om jag inte vill inse det själv men jag vet att slutet är nära och att det inte går att ändra på det nu.
Det är för sent…!
Jag har suttit här nu i den lilla stugan i precis tre månader,
stugan som en gång varit min farmor och farfars men efter att dom dog så fick jag ärva den.
När jag fick veta att just jag fick ärva den blev jag så glad att jag flyttade dit med en gång eftersom dom betydde mer för mig än de flesta andra.
Dom var ju ändå det sista som fanns kvar av mig pappas släkt som jag kände.
Så för mig var det en självklarhet även om min mamma inte tyckte det var någon bra idé,
men var skulle hon säga till om jag är ju ändå arton och får göra vad jag vill.
Jag lämnade allt gammalt bakom mig och såg det som en ny grej att flytta dit ut till ingenstans,
men allt blir inte som man tänkt sig.
När man sitter ute i en stuga ensam om kvällarna så kommer mer nya tankar upp hela tiden,
tankar som jag inte vågade tänka på innan började jag istället se som en framtid och ett slut.
Ensamheten har istället gjort så att det inte finns något stopp…
Jag vill heller inte dela med mig av tankarna eftersom jag känner att det inte finns någon som jag riktigt kan lita på,
fast egentligen gör det ju det men lita är kanske fel ord.
Jag vet att jag kan öppna mig för en speciell person men i själva verket vet jag inte om jag vill det längre, varför skulle den personen vilja det…
Jag är ju jag, och vem orkar egentligen lyssna på sånt som är obetydligt för omvärlden.
Här är det ända stället där allt stannar, stället där ingen har något att säga till om,
i en liten sliten rosa bok som jag en gång fick av min moster…
Jag hittade den när jag packade ner mina saker från vinden hemma hos mamma då kom jag på att den var från julen -99…
den värsta tiden i mitt liv som jag aldrig glömmer.
Men som sagt allt blev tvärt om vad jag hade tänkt mig,
det som skulle bli så bra blev istället jätte dåligt och ännu sämre.
Jag slutade arbeta helt på caféet som låg en bit härifrån inne i stan bara för att jag inte orkade med något mer…
Allt har bara tagit slut inom mig.
Liv finns inte längre, inte heller lycka. Det gör att jag inte längre vill ha med omvärlden att göra,
det ända som finns inom mig är en sak, döden!
|
|
|
|
