Om tiden räckte till. |
DET LILLA ORDET som skriker och skrämmer mig så. Om inte tid hade funnits hade jag aldrig behövt vara rädd. Tid borde inte få finnas. Vad händer om tiden inte räcker till? Vad händer när tiden har tagit slut? Finns man fortfarande då?
En dag hände det. Han ringde till hennes telefon, inget svar. Han knackade på hennes dörr, inget svar. En röst från grannens fönster hördes.
- Söker ni Nilssons?
- Ja.
- De åkte iväg med ambulans för en timme sedan.
Hans ansikte bleknades. Han kände sig svimfärdig, tankarna bara snurrade inne i huvudet. Vad var det som hade hänt? Varför? Har jag väntat för länge? Är det för sent? Han tittade sig desperat omkring för att se om det verkligen var rätt hus, rätt dörr. Jo, rakt där framför honom fanns den där bruna fyrkantiga dörren med två små fyrkantiga fönster och den prydliga skylten ”Välkommen till familjen Nilsson!”. Han kunde tydligt minnas den där pirriga känslan i magen första gången han knackade på hennes dörr. Kvinnan i fönstret anade hans oroliga blick.
- Du visste inte va?
- Nej?
Kvinnan nästan darrade på rösten, hon kunde se hans desperata ögon som förlorade mer och mer tårar.
- Hon lider av leukemi.
Ingen visste vad som hade hänt. Ingen utom jag. Den där morgonen när han inte hade hört av sig på en vecka tog jag ett beslut som jag aldrig kan ta tillbaka. Jag klev in i badrummet, öppnade skåpet, greppade tag i burken, öppnade locket och tog ut en liten vit tablett. Precis som alla andra morgondar. Medicinen måsta tas. Men den morgonen var inte som alla andra. Den var annorlunda. Jag lade tillbaka pillret, stängde burken och ställde tillbaka den i det fortfarande öppna skåpet. Den fick förbli stängd hela dagen. Jävla cancer helvete! Då var jag inte längre rädd, tiden fick ta slut när den ville. Mitt hopp var borta, du var borta, nu orkade jag inte leva längre.
Den hårda dunsen mot det hårda och kalla vita kaklet kändes knappt. Jag hade gjort mitt beslut.
- Vad var det?
- Jag vet inte, vi går och kollar.
Panik. Skräck.
- Hon har svimmat, ring ambulans.
Ambulansen var där på tio minuter. Alla ropade och försökte väcka mig, men jag var inne i en annan värld, en hela annan. Där ingen smärta fanns, ingen rädsla, ingenting!
Han kunde inte förstå det där ordet. Död. Han kunde inte förstå, hon fanns inte längre. De fanns inte längre, hon och han. Om han bara hade vetat, om hon bara hade berättat, han kunde inte förstå. Det enda han kunde förstå var de svaga orden hon en gång hade sagt till honom. Jag är rädd för tiden. Jag är rädd för att tiden inte skall räcka till.
|
|
|
|
