De dödas trädgård. |
Medans regnet piskar mig i ansiktet,
Försöker jag höra min egna talan.
Men vindarna är för hårda, och världen krymper i mina ögon.
Små parasiter biter sig fast i min hud,
Och åter igen blir mina sår alldeles för synliga.
Gjorde jag dig ont när jag sprang från din trädgård av hat?
Gjorde jag det?
Var det jag som skulle bli lämnad åt det svarta gapet,
Och du som skulle få se dagsljuset igen?
Var det meningen?
När parasiterna blivit för många,
Och hänger i klasar på min strama hud,
När regnet piskar hårdare än någonsin,
Och trädgården din vuxit ännu mer.
Skall jag bege mig.
Med mitt trasiga paraply över huvudet,
Träffad av blixten, och tankar har gjort så osäkra, men tydliga hål,
Går jag ned mot havet och sträcker ut min hand.
Känner du när mina händer smeker vattenytan och strömmarna avtar?
Medans regnet slutar falla, och parasiterna gjort sitt,
Försvinner mina känslor för alltid.
Jag tänker rymma ifrån dig,
Tills dina blomblad fallit av,
I din trädgård av hat.
|
|
|
|
