Två av mina hemskaste minnen |
Förstår ifall den är svår att förstå, ifall man inte riktigt förstår vad som händer men det var såhär jag ville skriva den. Undrar ni får ni väl fråga.
___________________
Kommer du ihåg den dagen, den för flera år sen?
Det var på hösten faktiskt, jo, jag mins löven som låg runt mina fötter
Konstigt egentligen, att jag minns just det, varför skulle jag komma ihåg den bruna högen där när så mycket annat snurrade just då? Jag hörde rösten, på två sätt. Både så otroligt långt borta men samtidigt, han var inuti mig, i mitt huvud. Han var inte bara där, han var runt mig, i mig, han var överallt och trots att jag sen länge sen glömde hans röst, så kommer jag ihåg känslan. Av att inte kunna vara själv, rädslan, han kunde komma åt mig. Och min reaktion var att stirra rakt ner i marken, det var då jag tittade på de skrumpna löven, det måste ha varit i september tror jag. Orden gick aldrig in, de försvann någonstans på vägen men jag vet att nudskapet var tydligt och klart, jag var oönskad...
Sen när jag inte kunde ta mer, då lyfte jag huvudet, såg rakt in i väggen bakom honom, och skrek. Gud vad jag skrek, rösten upp i falsett och orden bara strömmade. Jag snubblade på dom, föll men reste mig igen, fortsatte att skrika. Under om mitt budskap gick fram lika tydligt, jag tror det, jag var arg. Men jag tror att mitt budskap gick precis som hans ord, aldrig riktigt in. Jag fick medhåll, en himlastråle föll brevid mig, jag var inte ensam längre. Men ingen lycka varar förevigt och efter den halvvunna striden försvann hon, jag var ensam och nu helt utan hopp.
Här går två minnen ihop, var det samma dag, samma vecka eller veckan efter nästa minne ägde rum? Rätta mig någon som inte är lika senil som en stackars 15 åring.
Du var hemma hos mig, med mig, för mig, trodde jag. Du visste, jag var arg, jag var förbannad och i behov av att prata, vi pratade. Diskuterade och du var småsur. Jag hoppade till. Han ringde, han hörde min röst och ville snabbt prata med dig, jag var inte ens förvånad. Du gick iväg, ni pratade, du kom tillbaka och berättade vad han sagt. Orden var något i stil med "det blir för många" och " Det skulle bara vara vi", du förstod honom. Du behövde aldrig säga ett ljud, dina ögon förrådde dig stort. Jag accepterade, jag var sårad, jag visade ilskan. Jag vet inte om du var/är hjärtlös eller om du inte kunde se ignom min mask, men du sa ingenting. Han ringde igen, klart det var jag som svarade, förudmjukad av att jag visste hans ärende gav jag snabbt telefonen till dig och du gick på nytt iväg. Mina tankar gick i 180, varför, VARFÖR, VARFÖR? Fanns det egentligen något svar? För jag hittade det aldrig.
Minneslucka på en halvtimma och sen, det tredje samtalet, hitills hade jag kunnat hålla mig uppe men nu knäcktes jag som en torr pinne under foten. Jag blev trött, trött på att hålla min mask och mina känslor, trött på att vara stark och stolt, trött på att vara ensam och att kriga, trött på livet. Han ringde och jag orkade inte längre vara trevlig och förstående, jag skrek, rakt in i luren, jag kommer alltid höra mig själv skrika de orden. Han han inte ens säga vem han var, jag förstod det ändå. "Hur fan har du mage att ringa hit och säga sånt om mig, i mitt eget jävla hus, hur faan kan du?" Sen slängde jag på luren. Han ringde igen efter en kort kort stund, jag bara gav telefonen till dig och sen försvinner du ur mitt minne, stod du brevid mig eller gick du? Jag kommer inte ihåg. Det sista jag minns är jag att jag sjönk ner på golvet, ryggen mot mitt vita skåp, de som dom nu har satt svarta knoppar på (det var finare på min tid). Med uppdragna knän satt jag och lutade huvudet bort ifrån dig (antingen du gick eller stod kvar var du ändå på min vänstra sida) minns hur jag ville att du skulle gå hem, du stödde ju honom. Tysta tårar rann ner ifrån mig, på insidan, mina ögon var helt torra. Jag grät, som jag inte gråtit på flera år (exakt 4 stycken faktiskt) och jag tillät mig att gråta, att bli av med smärtan. Men bara på insidan, alltid bara på insidan. Jag blundade inte utan stirrade rakt in i skåpen brevid mig och jag tror aldrig att jag hade önskat något större än jag önskade i den stunden. Ångesten hade aldrig varit så stor varken efter eller innan, jag önskade att jag bara kunde få dö.
Men vad visste jag då, 11 år och fortfarande liten. Vad visste jag då om ångest, smärta eller självmord tänker ni.
Ja, hängning, pistol allt det visste jag, men tanken att ta mitt eget liv kom inte förrns år senare. Men smärtan, ångesten, rädslan, ensamheten, den visste jag allt om. Att bli sviken, att förneka det alla andra runt om dig påpekar och påpekar, det dom ser och det som var sanningen, det förnekade jag. Jag var inte ensam, jag bara kände mig så för att jag överdrev, det var vad jag tvingade mig själv att tro.
Och ni som läser, ni kan inte ana hur ont det gjorde när jag insåg vad det var som var grunden till min depprission, ni kommer aldrig att kunna förstå hur man på senare tid upptäcker vad som har hänt en, minns all smärtan och hör rsterna om nätterna, när fortfarande ingen förstår dig, när du aldrig släpper någon fullt in.
Så kom fan inte och säg att jag är nöjd med mig själv, för du vet ingenting om mitt inre
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Lincoln - 21 dec 06 - 05:22- Betyg:  | Har aldrig varit med om detta själv, men det måste vara jobbigt
så mycket förstår jag.
Du kan alltid prata med mig om det är något Cili.
Kramar // Mickan | | becca_star - 20 dec 06 - 07:17 | jag kan säga att jag har varit med om samma sak, det var
6 år sen nu,, vill du
snacka så skriv din msn till mig så addar jag , / Rebecca | | gatljuset - 7 dec 06 - 05:34 | jag förstod faktiskt inte vad det handlade om alls..
men jag förstår att du mår dåligt.. :S, usch, du får gärna prata med mig om du vill vända dig till någon som inte kan dömma, eftersom jag inte vet varken hur du är eller hur du riktigt mår..
finns för dig om du vill,, | | Sandra91 - 6 dec 06 - 01:22- Betyg: | Det andra minnet vet jag vad det handlar om, men vilket är det första?
Åh älskling, önskar att jag kunde göra mer för dig. Jag vill få bort alla
minnen, röster, allting som förstör dig.
Släpp in min sötaste, snälla?
Cili, jag Älskar dig, du vet det va? <3 | | sofiiie - 5 dec 06 - 07:31 | Älskade, önskar jag kunde ta bort alla hemska minnen<3
Finns ALLTID här för dig vännen min! | | Isabellaaaa - 5 dec 06 - 06:52- Betyg: | Finns alltid här för dig!
No matter what. <3 | | Torn_rosa - 5 dec 06 - 06:25 | Hmm... jag kan inte säga att jag vet hur du känner men jag kan säga att jag har kännt på hur det är att vara deprimerad :/
Om du vill prata lyssnar jag / läser. Torn_rosa |
|
|
|
