Sofies liv del 22 |
- Ja Vi har förhört Magnus och han säger att det hela är påhittat och att han aldrig skulle kunna göra något sådant
och med hans bakgrund så har vi också svårt att tro det , han kommer från en väldigt bra familj.
Va jag kunde inte förstå vad polismannen nyss sagt , det var omöjligt!
- Va vad menar ni , menar ni att min flickvän har hittat på detta kan ni inte se på henne att hon är helt förkrossad ? skrek Danne till dem
- Nej Nej , det tror vi inte , men vi skulle gärna vilja höra din del av historien igen Sofie sa han och vände sig till mig
- Ja det kan ni få göra , ni kan också höra min del av de hela om ni inte tror henne svarade Danne innan jag ens han säga något.
Innan jag ens visste ordet av satt vi i polisbilen påväg till stationen.
När vi var framme så gick vi in genom en massa dörrar och jag kollade in genom en dörr jag gick förbi och där stog Magnus,
han vände sig om och gav mig världens falskaste leende.
- Ehh , du ska han släppas fri ? frågade jag en av polismännen
- Ja för vi har inga bevis mot honom svarde mannen.
- Okej sa jag tyst
Danne tog min hand och vi gick in genomdörren där förhöret skulle ägas rum.
Jag satte mig ner på stolen och Danne var tvungen att gå ut för han fick inte med verka.
En poliskvinna kom in genom dörren , jag kännde igen henne det var sammma kvinna som hade hjälpt oss att anmäla det från första början.
Hon började babbla om hur det skulle gå till för det var hon tvungen att göra även om man hade varit med om det förrut.
När hon babblat klart så bad hon mig berätta allt om vad som hade hänt och hur det gick till.
Jag började sakta berätta allt , vad som hade hänt och hur det kunde gått till.
Men Gud vad jobbigt det var, kunde hon inte bara fatta det , var hon tvungen att fråga en massa frågor också!
Tillslut fick jag nog , jag orkade bara inte mer , jag putte omkull stolen när jag hastigt ställde mig upp, jag började bara skrika ett helt vanligt rent skrik
inga svordomar eller något jag bara skrek, jag tror de tyckte att jag var galen, men jag brydde mig inte det var så jävla skönt att bara släppa ut allt
alla jävla känslor, jag kunde ta ut allt genom att bara skrika det kändes så skönt för stunden.
Efter att jag hade skrikigt klart , tog jag bara upp stolen och satte mig tyst ner igen.
Hon böjde sig över bordet och frågade mig.
- Känns det bättre nu Sofie ?
Jag kollade på henne och svarde ..
- Ja det gör det annars hade jag inte skrikigt sådär om jag inte trodde att det skulle kännas bättre eller ?
Hon funderade ett tag över vad jag hade sagt ..
- Ja det har du nog rätt i , men vi kanske ska ta resten imorgon eller vad säger du ?
- Nej jag vill ta detta nu , för jag orkar inte hålla på såhär mer vill bara ha det överstökat.
- Okej då fortsätter vi .
Vi satt där i mer än en timma efter mitt lilla "urbrott", när det var klart så sa hon att hon skulle ringa ifall de ville ha mer förhör men
hon sa att det inte skulle behövas för hon var rätt övertygad om att jag talade sanning och det var skönt att höra.
Jag tog på mig min jacka och gick ut till Danne som satt och väntade, han frågade hur det hade gått, och jag svarade som det var , fast jag nämnde inte utbrottet.
Vi började sakta gå hem til mig för jag var tvungen att hämta lite kläder och smink och mina skolböcker.
När vi kom till parken hörde vi någon ropa efter oss det var Jossan .
- Vänta , Sofie Danne Vänta då !
- Vi stannade till och väntade på henne.
- Hej mina små tomtenissar sa hon fnissigt.
- Hej Jossan sa Danne
- Hej Hej gumman sa jag och gav henne en kram
- Hur är det med er då ?
- Joda det är bra med oss svarde jag själv då ?
- Haha det är as bra ju sa hon och log.
- Men jag ska fortsätta hem nu ha det bra sa hon och gick vidare .
Vi fortsatte också att gå hemåt , och när vi hade kommit fram til mit hus så gick jag försiktigt uppför trappan och Danne gick efter .
Jag tog tag i dörr handtaget och jag visste redan då att när jag öppnade dörren så skulle helvetet börjas om igen !
|
|
|
|
