fortfarande, älskar jag dig.. |
Jag älskar dig, fortfarande.
18e maj. Ja? Vad hände då, Du undrar? eller.. Vet du eller vet du inte? Det undrar Jag.
Att behöva gå varje dag, höra en utav mina bästa vänner gå omkring och prata om dig.. Alltså det tär på mig, tär så jävla mycket. Jag ler alltid när hon pratar om dig, hon får inte veta. Att jag fortfarande älskar hennes pojkvän? Men, det hon ändå vet är ju att det nästan var han och jag förut. Eller kan man säga så? "Han och jag". Egentligen inte, men när jag tänker på - "dina underbara kramar" som jag även sa då, så blir jag helt.. skakig. Jag förstår inte, vad tvivlade jag på? Vad var det som gjorde mig så osäker? Vad ville jag ha som inte fanns? Jag hade ju dig. Hela den tiden med dig var jag så glad, glad hela hela hela tiden. Men så fanns den där osäkerheten där, den gömde sig.. men varför skulle den krypa sig ut?! fanfanfan! varför beslutade jag FEL; att vi bara skulle vara vänner. Jag hatar att säga det, att ens se orden!!! dra åt helvete. Jag försöker tänka: "nej.. jag gillar inte honom. Han är dum i huvet. Jag gillar han den andra, ja han gillar jag!". Varför gör jag så? Det är ju inte så det är, eller hur? Det vet jag ju själv, dumma jag.
18e Maj. - Mitt absolut livs bästa dag.
Det var en torsdag. Vi var i skolan, precis som vanligt. Jag har för mig att vi slutade ganska tidigt den dagen, vid 12? ingen aning, bara nåt svagt minne av det. Men iallafall, jag gick hem, satte mig vid datorn, och loggade in på msn. Han var inne!! Jippi! Alltid lika spännande och roligt. Han skrev hej precis som vanligt, eller så var det jag. Vi pratade en massa. Nån gång mellan 2-3 började jag tänka lite.. Att jag skulle säga till Honom att jag gillade han. Jag bestämde mig verkligen! Så, jag gjorde det. "jag måste berätta en sak.." -"jag gillar dig...". Jag förväntade mig så grovt att han skulle liksom säga något i stil med: "a-haa.. okej?" (OCH?!, typ). Men nej!! Han skrev: "jag tycker om dig också". Och vet ni? Jag kunde nästan inte andas. Jag började nästan hyperväntilera och var tvungen att springa ut på terassen o ta luft. Jag stog där ett bra tag och mamma o mammas man satt i vardagsrummet där jag hade kutat förbi påväg till verandan. Dom skrattade lite och frågade vad det var med mig. Jag sprang bara ut för jag var tvungen att få luft!! Jag gick in igen, lugnare men fortfarande hyper. Jag stog bara och log framför dom. Jag gjorde det verkligen, Log. Sedan gick jag. Jag gick till datorn igen. Såg att han hade gjort en glad mun på msn. Jag gjorde en tillbaka. Jag skulle åka till min mormor och morfars sommarställe dagen efter, ta ledigt från skolan en vecka. När jag var där, så sms:ade vi i allafall. Ringa vågade vi väl inte? blygisar.
Ja, vi var verkligen blyga! Men egentligen var det faktiskt ganska sött, tycker jag. När du sa något till mig när vi träffades, så skrattade jag lite bara. Jag sa liksom inga hela meningar i stort sätt. Men hur skulle det gå till? Jag ville inte ta risken att säga något som var fel, fel för dig. För, för mig var du perfekt. Jag ville inte att jag sa något som inte passade. Det låter dumt, men det borde varit så.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | woops - 6 dec 06 - 00:43 | | Gud vad bra du skriver ! | fanny_ - 4 dec 06 - 08:45- Betyg:  | | Åh, jag vet precis hur det känns, precis. Har suttit/sitter i Exakt samma situation. Finns h'är om du vill prata. |
|
|
|
