Death's gotta be easy 'cause life is hard |
Hon såg på ansikterna runt omkring henne, genom en dimmig vägg av tårar. Alla tittade på henne med ansiktsuttryck av medlidande och gjorde vaga försök att trösta henne. Men hon bara vände sig bort, ville inte ha deras medlidande. Hon reste sig och letade förtvivlat efter någonstans att springa iväg, iväg från alla människor som låtsades bry sig. Om hon sprang bor i korridoren skulle hon förmodligen träffa på lärare, dom skulle låtsas se lite bekymmrade ut och antagligen prata med hennes mentor som skulle skicka henne till kuratorn eller ringa hem till hennes föräldrar, och sen skulle allting ordna sig. Kuratorn skulle lösa allting direkt, sen skulle allting gå tillbaka till det vanliga. Det var vad alla trodde, eller ville tro iallafall. Tankarna gick runt i hennes huvud, hon kunde inte stanna här, hon visste vilka jobbiga frågor som skulle komma snart. "Varför gråter du? Vad har hänt ? Har jag gjort något?" Hon valde den enklaste utvägen, hon gick in på den närmaste toaletten och låste in sig. Hon hörde några försöka prata med henne ett tag innan de tydligen gav upp och begav sig till sin lektion. Ensam kunde hon inte hindra tårarna längre, hon bara grät utan att tänka i flera minuter innan hon tog sig samman och ställde sig upp framför spegeln. Hon tvättade ansiktet och ansträngde sig för att dölja att hon hade gråtit så mycket som möjligt. Om hon skyndade sig skulle hon kunna hämta sina saker i skåpet snabbt och sedan gå hem, bara lägga sig i sin säng och slippa allt medlidande och jobbiga frågor. Men alla skulle undra om hon gjorde så, lärarna skulle ringa hem och kompisarna skulle komma med massa frågor. Så hon tvättade ansiktet och satte på hög musik i öronen och gick in på lektionen. Hela klassens blickar vändes mot henne, men hon undvek att titta någon i ögonen. Hon bara satte sig ensam längst ner i klassrummet och tittade framför sig utan att se något. Efter en stund kom hennes matte-lärare fram och frågade hur det var med henne, mådde hon dåligt ? "Nejdå, jag har lite ont i huvudet bara. " Det var standard-svaret, då kan man få gå hem från skolan eller helt enkelt stanna hemma utan att bli utfrågad. Dessutom ser man alltid lite okry ut om man har ont i huvudet och hon såg inte speciellt välmående ut direkt.
Efter att ha stirrat rakt fram ett par lektioner till cyklade hon hem ensam, utan att vänta på sina kompisar som hon alltid cyklade hem tillsammans med.
När hon kom hem la hon sig en stund i sin säng, hon ville sova bort allting, bara glömma allting, glömma allt bara en liten stund. Men det gick inte, ju mer hon försökte undvika att tänka på allting, ju mer vandrade hennes tankar iväg i de hemska banorna. Hon gav upp efter en stund och gick för att sätta sig framför datorn, där kunde hon prata med folk utan att behöva se dem i ögonen, och frågade någon henne hur hon mådde behövde hon bara svara "Super, sjdå?" med en glad smajly efteråt. Ingen som kunde se att hon mådde dåligt, ingen som kunde se att hon bara visste en tankbar utväg. Dessutom kanske hon kunde prata med någon, någon som inte bodde i hennes stad, kanske fanns någon som kunde förstå, eller åtminstone ville lyssna på henne. Efter ett tag började hon få panik, panik som hon inte visste hur skulle göra sig av med. Kände det som att det aldrig skulle bli bättre, och att det bara fanns en sak att göra. Hon smög ut, sa inte till någon vart hon skulle, bara gick. Helt ensam gick hon en promenad ganska långt hemifrån, hon ville vara säker på att hon inte skulle träffa någon hon kände. Hon satte sig på en öde brygga vid sjön och lät tårarna rinna helt öppet. Hon tog upp sin telefon, skulle hon ringa någon ? Fast hon visste att hon aldrig skulle klara av att höra någons röst, så hon började skriva sms till olika personer som betydde väldigt mycket för henne, som hon på senare tid hade börjat ta avstånd ifrån. Inte för att hon ogillade dem på något sätt, snarare älskade dem mest i hela världen. Just därför ville hon ta avstånd ifrån dem, hon visste att hon inte förtjänade dem och att de skulle må mycket bättre utan henne, hon förstörde bara allting jämt. Hon hade ingen i hela världen hon kunde prata med om allting, hon visste att hennes vänner skulle hata henne om hon berättade vad hon hade gjort. Hur mycket de än sa att de inte skulle göra det, visste hon att de skulle äcklas av henne. Hon skulle bli lämnad ensam, utan nånting kvar att leva för. Hon visste att hon bara skulle må ännu dåligare av att prata med någon, även om alla försökte intala henne motsatsen. Den allra enklaste utvägen vore ju att gå hem igen, ta med sig några extra-starka värktabletter och pappas sprit, och sedan gå tillbaka och avsluta allting. Hon kunde kanske lämna ett brev och berätta allt hon hade gjort, då skulle ingen bli särskilt ledsen över att hon hade försvunnit. Inte ens hennes föräldrar. Men hon ville inte att det skulle komma ut vad hon hade gjort, hon ville inte att hennes vidriga historia skulle leva kvar på jorden, fast hon var borta. Men om hon tog självmord utan att lämna någonting, eller berätta för någon vad som hade hänt, var det som alla säger, egoistiskt? Hennes kompisar sa alltid, "Självmord löser ingenting, det är bara egoistiskt". Var det verkligen sant? Jo, hennes mamma skulle antagligen bryta ihop. Men det skulle bli ännu värre om hennes mamma fick reda på vad hon hade gjort. Jodå, självmord kan vara egoistiskt på ett sätt, men en person som säger en sån sak har heller aldrig mått så dåligt att den har funderat över det. Det är som att man inte kan tänka klart, man ser bara svart, inget ljus någonstans. Hon visste att det inte bara var hennes inbillningar, hon var trött på att må dåligt hela tiden, att aldrig få känna sig glad i mer än en vecka utan att sedan bryta ihop och vara deprimerad i två. Så hade hon känt det i ett år nästan nu. Hon ville bara att allting skulle sluta, att dö verkade vara en bra och skön lösning. En snabb lösning, och smärtan var väl bara vad hon förtjänade. Eller rättare sagt, hon förtjänade faktiskt att dö. Hur tar man sig ur en deprission och lever vidare om man känner så ? Om man inte hittade något att leva för, förutom sina vänner. Men vännerna skulle vara ett minne blott om de fick reda på vad hon hade gjort. Och det som skulle skrämma iväg alla som faktiskt brydde sig, det behövde hon leva med varje dag. Tänka på det, må dåligt över det. Sen var det ju inte den enda saken som hade hänt, allting började komma fram till ytan för ett år sedan, saker som hon förtvivlat försökt glömma, hemska minnen från hennes barndom, som endast existerade i hennes hjärna eftersom hon inte hade berättat om det för någon. Hon hade varit liten, kanske bara sju år. Därför fanns de kvar bara som mörka hemska minnen längst inne i hennes medvetande. Hon kom inte ihåg allting, bara hennes tankar, bara att hon ville att han skulle sluta, hon tyckte inte alls om det. Men han fortsatte, intalade henne att det var lungt och hon trodde på honom, fortsatte röra vid honom och trodde att det var normalt. Endast sju år gammal, övertalad att inte berätta någonting för mamma. Det var deras lilla hemlighet.
Att tänka på det gjorde så ont. Och att hon alltid hade haft ett hor-rykte gjort ju inte saker bättre direkt.
Hon visste inte vad hon skulle göra, det enda hon visste var att hon ville att det skulle göra ont, fruktansvärt ont. Hon ville se sitt eget blod rinna, känna smärtan och bara gråta.
Innan hon började må dåligt hade hon alltid haft en "normal" inställning till att skära sig. Det var löjligt, totalt onödigt och bara fjortisar som ville ha uppmärksamhet som gjorde det. Det var nog det konstigaste, hon hade aldrig tyckt att det var konstigt att ta självmord, hon hade varit så otroligt nära att göra det. Hon hade gått ner till vattnet på sommaren och skrivit avskedsbrev och tänkte dränka sig. Men det kom en gubbe som verkade veta vad hon tänkte göra och vägrade gå därifrån förrens hon flyttade sig till fast mark igen. Han verkade veta precis vad hon tänkte på, och på ett sätt kan man väl säga att han räddade hennes liv, för efter det fick hon upp ögonen på de fina sakerna i hennes liv, värda att leva för. Men på senaste hade hon faktiskt börjat fundera över att skära sig, kniven såg verkligen lockande ut. Och det var på något sätt en sak som gjorde allting ännu värre, bara att hon ens kunde tänka sig att skära upp sina handleder och faktiskt funderade seriöst över att göra det.
Hon satt fortfarande kvar på bryggan, det började bli kallt och hon begav sig hemåt. Väl hemma satte hon sig framför datorn igen, hon mådde så jävla dåligt. Alla andra verkade må superbra, och det gjorde bara att hon mådde ännu sämre. Hon gick till köket och hämtade värktabletter, visste att de inte skulle hjälpa mot den sortens smärta, men om man tog några för många kanske man slapp tänka på alla problemen ett tag ? När hon var i köket drogs hon mot kökslådan. Hon tog fram en kniv och tog med sig den också. Efter ett tag kom tårarna igen. Hon tog fram kniven och tryckte den mot sin handled, hårt. Fy vad ont det gjort, det sved som fan när hon skar upp ett långt/djupt sår över hela handleden. Hon började gråta ännu mer och fortsatta skära sig, tänkte på allting som hade hänt och att hon faktiskt förtjänade allt det här.
Efter att hon hade lagt undan kniven och kollade på sin arm, kände hon självföraktet stiga. Hennes arm blödde och sved något otroligt, hon visste inte vad hon skulle göra. Hon proppade i sig massa värktabletter, alldeles för många. Värken var inte lika tydlig i armen längre, men dessto värre i hjärtat. Hon kände sig äcklad av sig själv på något sätt, på ett annat sätt ännu mer rädd för hur folk skulle reagera om det visste vad hon hade gjort. Varför hade hon gjort såhär? Vem vill umgås med en tjej som skär sig själv? Det löste verkligen ingenting att skära sig, efter hon hade gjort det började hon alltid gråta och flera gånger spydde hon. Ändå fortsatte hon skära sig ett tag, och gick inte till skolan på flera dagar. Hon orkade inte med alla frågor, och svarade alltid "Jag mår bra, har bara lite ont i huvudet" när hennes mentor eller hennes kompisar ringde. Allting gick runt i hennes huvud, hon borde verkligen försöka få hjälp. Sluta med allting som fick henne att må dåligt, fast det var så svårt. Hon visste inte ens vem kuratorn på hennes skola var, men hon visste att han var en kille och kände bara att han inte skulle förstå någonting. Hennes föräldrar ville hon verkligen inte prata med, och hennes kompisar ville hon inte skulle veta någonting. Vad gör en ensam 16-årig tjej som mår så fruktansvärt dåligt och inte kan prata med någon i hela världen? Det fanns ingen som kunde hjälpa henne, hon var tvungen att leva med det eller på något sätt dö. Vad enkelt det sista kändes, döden skulle vara väldigt välkommnande efter det här. Frågorna finns kvar i hennes huvud, hon vet ingen utväg. Hon har en framtid, men den är dold bakom molnen och hon har ingen möjlighet att fortsätta såhär, hon behöver någon som visar henne vägen ut. Innan det är försent, innan hon försvinner för alltid, på det ena eller det andra sättet.
|
| Kommentarer | | hatedforlife - 21 okt 23 - 04:08 | | Äkska | | hatedforlife - 21 okt 23 - 04:07 | | Äkska |
|
|
|
