Du ska dö.
Lappen fattade snabbt eld. Lågan växte långsamt. Tänk att man med endast ett tryck kan göra sig av med någonting. Få det att försvinna. För evigt. Ingen annan skulle någonsin kunna se vad som stod på lappen hon fått. Ingen annan skulle behöva oroa sig. Ingen annan skulle behöva vara rädd.
Elden slukade pappret bit för bit. Ju mer av lappen som försvann desto större blev lågan. Liksom hatet. Eller var det kanske en rädsla som växte inom henne? Fruktan för döden. Fruktan för att inte mer existera. Att inte finnas till. Att bara vara borta. Död. Aldrig har hon varit rädd för döden. Döden är ett sätt att finna ro. Ett lugn. Något som sker när man förtjänar det. När man lyckats leva klart sitt liv. Då ska man finna stillhet. Harmoni. Döden är en belöning. Ett intyg. Det bekräftar att du levt. Att du haft styrkan till att leva ett liv. Döden var inget hon fruktade.
Lågan kröp allt närmare hennes hand. Det var endast en liten pappersbit som skiljde dem åt. En pappersbit som en gång varit en lapp. Nu försvinner den. Förintas. Slutar att existera. Dör. Så är det också för människan. Man börjar som något men slutar som något helt annat. Ett vackert vitt papper rivs itu. Det fläckas ned med permanent tuschpenna. Fläckar som aldrig går bort. Det spelar ingen roll hur mycket man än skrubbar. Hur mycket man river. Hur mycket man sliter. De sitter alltid där. Fläckar kan alltid målas över. Döljas. Gömmas för oskyldiga ögon. Då syns de inte. Saker kan sluta existera. Men det finns alltid spår kvar. Trots att elden slukar pappret försvinner det inte. Pappret blir till aska. Orden syns inte mer. Men de finns ändå där. Hon kommer aldrig att bli av med dem.
Hon blåser ut elden. Den slocknar. Den är borta. Den har slutat existera. Försvunnit. Död. Hennes fingertoppar är svarta. Lågan lämnade sina spår. Precis som lappen. Precis som orden. Liksom slagen. Ett slag syns inte. Det känns. Det ömmar. Det smärtar. Men du kan inte se det. Trots blåmärkena. Trots de brutna benen. Trots blodet som rinner. Själva slaget syns inte. Du kan alltid se spåren. Men aldrig själva slaget.
Flickan borstar bort askan från kakelgolvet. Nu syns den inte. Hon tar upp kniven från golvet. Skaftet passar perfekt i hennes hand. Som om det alltid väntat på att hon ska greppa det. En enda lång väntan. Nu behöver det inte vänta mer. Nu behöver inte flickan vänta mer. En enda lång väntan skall äntligen få sitt slut. Ingen mer rädsla. Ingen mer smärta. Inga ytterliggare fläckar. Nu ska allt ta slut. Tänk att man med endast ett tryck kan göra sig av med någonting. Få det att försvinna. För evigt.
Flickan för det vassa bladet över sin högra handled. Ett drag. Två drag. Tre drag. Ett drag för varje år. För varje år hon behövt vara rädd. För varje år hon behövt känna sig ensam. För varje år hon behövt ta emot slagen. Tre hela år. Ett rent helvete. En mardröm. Som nu ska få sitt slut.
En droppe blod rinner ner för handleden. När den träffar den vita kakelplattan slås den i tusen bitar. Men den behöver inte känna sig ensam. Det kommer snart en till.
Hon för skaftet över den vänstra handleden. Det svider. Det ömmar. Det smärtar. Tre långa drag. Nu droppar inte blodet längre. Det rinner. Varmt, rött blod rinner längs med handlederna. Långsamt. Det blir till stora fläckar på det vita golvet. Fläckar som kommer att tvättas bort. Fläckar som kommer att försvinna. Men som ändå alltid kommer att finnas där.
Nu försvinner hon. Förintas. Slutar att existera. Dör.
Flickan lever inte längre. Hon är död. Hur mycket man än skriker. Hur mycket man slår. Hur mycket man sliter. Hon finns aldrig mer. Flickan har slutat existera. Försvunnit. Hon började som något men slutade som något helt annat. En vacker ung flicka rivs itu. Hon fläckas ned med hat och avsky. Fläckar som aldrig går bort. Trots att kniven skurit sönder flickan finns alltid fläckarna. Flickan är död. Borta. Orden syns inte mer. Slagen syns inte mer. Rädslan syns inte mer. Men de finns ändå där. Hon kommer aldrig att bli av med dem.
Flickan är död.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.3) |
malinws - 28 okt 05 - 04:57- Betyg:  |
| den var väldigt sorlig men vacker!! |
| buhuu - 26 okt 05 - 05:07- Betyg: |
Shit vad sorglig!
Känner igen mej, tyvärr =/
kommenterea gärna :D puss |
loppan24 - 25 okt 05 - 21:02- Betyg:  |
| jättebra skrivet ryser när ja läser om kniven bra gjort!! |
| karolina - 25 okt 05 - 04:26 |
| En liten novell. Ganska kort och enkel. Men jag hoppas budskapet ändå tränger fram? |
