På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Flickan som brydde sig...

ni bestämmer om det ska bli fler delar=D

Flickan som brydde sig

Erik sitter bakom idrottshallen med ett rakblad i sin högra hand. Han skulle göra som så många gånger förr, ett par snitt så skulle det kännas lite bättre. Han hatade sig själv och sitt liv, han var inte bra på någonting, utom att spela gitarr men vem skulle vilja lyssna på honom? Han tänker tillbaka på sitt 15 åriga liv, på allt. Ingen skulle förstå, ingen skulle vilja lyssna på honom i alla fall. Han tänkte på dem inne i hallen, på Micke och Sandra…Micke som hade förnedrat honom och på Sandra som hade skrattat så hårt och kallt.
”-Kolla Emobarnet kan inte ens träffa målet. EmoErik du suger på allt, gå o skär dig eller nått!”
Alla hade skrattat. Fia och Sara, med deras fjortis fnitter och Kalle och Philip med deras grottmänskratt. Men ingen hade skrattat så hårt och kallt som Sandra. Sandra som han känt sen dagis, Sandra hans enda vän. Hon och Micke hade visst träffats på någon fest i helgen hos någon han inte orkade bry sig om. Efter att han hade fått höra
”- EmoErik du kan inte ens skära tillräckligt djupa sår för att göra slut på vårat, oj jag ”mena” ditt lidande” hade Micke gått fram till Sandra, lagt armen om henne och kysst henne framför ögonen på honom. Han hade sprungit där ifrån och nu satt han där med rakbladet i handen. Han gjorde ett par snitt i luften och skulle precis göra dem på huden när någon skrek åt honom.
-Eej! Vad håller du på med?!?
Han tittade upp på tjejen som stod vid hans fötter. Hon var nästan helt klädd i svart förutom en blodröd halsduk. Hon hade långt mörkt, mörkt hår ner till midjan och hennes vackra gröna ögon lyste av förskräckelse och oro. Han hade aldrig sett henne förut.
- Jag sa vad håller du på med?
Hon tog ett par steg närmare honom och stirrade på rakbladet i Eriks hand.
- Lägg dig inte i, du vet inte vad det handlar om ändå…
Han kände hur tårarna brände på insidan av ögonlocken, men han kämpade emot, ville inte gråta framför henne. Vem hon nu än var…
- Det gör jag visst det, jag var där inne…
Det sista sa hon tystare. Hon satte sig en bit ifrån honom och lutade sig mot väggen samtidigt som hon sökte efter hans ögon med sina.
- Även om du visste vad det handlade om skulle du ju inte bry dig, de är ingen som gör…
Han drog en djup rasslande suck och stoppade tillbaka rakbladet i fickan. Han mötte hennes blick. Hennes ögon var genomträngande men inte obehagliga, vem var hon?
- Om jag inte brydde mig varför skulle jag då sitta här och försöka förstå varför du vill skada dig själv?
Hon tittade frågande på honom. På något konstigt sätt kändes det som om hon skulle förstå…
- Sandra var min ända vän, nu skrattar hon åt mig och strular med den populära killen…Ingen skulle bry sig om jag skar upp hela mig, eller jo dom skulle bli besvikna att jag inte var död…
han fiskade upp rakbladet och tårarna började rinna ner för hans kinder…
- Men om hon skrattar åt dig är hon väl ingen vän? Du är ju värd någon bättre
Han tittade på henne, såg in i hennes gröna, vackra, oroliga ögon. Såg att hon verkligen brydde sig…
- Kanske inte men hon är, oj jag mena var den ända jag hade…vem skulle vilja vara kompis med mig ändå liksom..
- Jag…
Han tittade på henne, med granskande ögon…
- Vem är du?
- En vän…det är vad jag skulle kalla mig men du menar vad jag heter och sånt…tja jag heter Beatrice men snälla kalla mig för Bea.. jag är nyinflyttad här, känner ingen. Är 15 och jag ska börja i din klass…så va snäll att lägg ner rakbladet och prata med mig, fråga dig själv om det verkligen hjälper…
Han såg på henne med forskande ögon. Bea, hans ängel hette Bea…Bea som brydde sig. Han suckade, lyssnade på vad hon sa.
- Nej de kanske inte gör det…
- Precis, då varför göra det? Som jag hörde det så gör du precis vad dom vill nu, är det de du vill?
Han tittade på henne, hon hade rätt.
- Jag vet inte, nej de vill jag inte göra!
- Bra! Lägg ner det igen då…
Han såg in i hennes ögon igen, dom fascinerade honom, men sen blev han förbryllad och stirrade på rakbladet. Han suckade tyst så att bara han själv hörde.
- Jag kanske skulle göra världen bättre om jag gjorde det…
- På vilket sätt skulle världen bli bättre om du offrade dig? Vad har du gjort dem? Det är ju deras inte ditt problem eller hur?
- Jo kanske de men…
- Men varför ska du lyssna på dem?Dom som inte bryr sig?Lyssna på mig. Jag bryr mig!
Han tittade på henne, kanske hon hade rätt i alla fall. Det var något med den här flickan som gjorde honom så lugn, men han visste inte vad. Nu gjorde han något som han nästan aldrig gjorde annars: han log. Oron i henne ögon försvann allt mer och hon log tillbaka mot honom. Han stoppade tillbaka rakbladet i fickan igen, han behövde de inte. Han hade ju Bea. Hon reste sig upp igen och ställde sig vid hans fötter
- Jaa, jag ska väl gå nu. Hoppas att jag har varit till hjälp. Vi ses!
Han såg efter henne, viskade tyst för sig själv- ja det gör vi. Han följde henne med blicken, var enda ett av hennes steg. När hon var ett par hundra meter bort kom han på att han inte hade berättat något om sig själv för henne, hon måste få veta hans namn!
-Bea! Jag heter Erik..
- Jo, jag vet det.
Hon vinkade och log mot honom, hur visste hon de? Han funderade en stund, flera olika teorier dök upp i hans huvud. Tillslut kom han på den mest lågiska: hon måste ha uppfattat hans namn inne i idrottshallen. Minnena där inifrån var allt annat än lyckliga men han skakade av sig dem. Han hade ju Bea nu.

Några timmar senare…
Han satt nervöst på bussen. Efter sin pratstund med Bea hade Erik gått hem till sig. Han hade direkt satt på sin dator och pratat med Sandra på msn hon hade bett om ursäkt massor med gånger och sagt att hon ångrade sig, att hon ville att dom skulle vara vänner. Hon hade bett honom att komma till Mickes fest så att dom kunde prata öga mot öga och de var dit han var på väg nu. Han tryckte på stoppknappen i busstaket och gick och ställde sig vid dörrarna. Han tog ett djupt andetag innan han klev av bussen och gick med osäkra steg mot Mickes villa. Det lyste där inifrån och musiken dånade. När han kom innan för dörren fick han snabbt syn på Sandra. Efter de gick allting så fort… dom hade gått ut på terrassen så att dom kunde prata ostört. Först hade de varit en pinsam tystnad och ingen hade sagt någonting. Sen när hon öppnade munnen sa hon hur besviken hon var på honom över att han inte hade tagit sitt eget liv, att hon inte kunde förstå vad han ville leva för. Han förstod ingenting. Varför gjorde hon såhär? Vad hade han gjort henne? Sen började hon plötsligt gråta och skrikit att han hade förstört hennes liv.”- Erik fattar du inte att du har förstört mitt liv med din existens?” sen hade Micke kommit ut och börjat gorma saker som”- Vad fan har du gjort med henne?” och ”- du är psykiskt störd, vet du de EmoErik?”. Efter det viste han precis vad han skulle göra. Men lugn min och säkra steg hade han gått tillbaka till busshållplatsen och tagit första bussen hem. Det var personer som hade ropat saker efter honom men han hade inte hört dem, bara att dom hade ropat någonting. Ärligt talat så brydde han sig inte längre. När han kom hem var han bara hemma och vände, han skulle bara plundra medicinskåpet och ta en flaska sprit. Han tog två kartor med Alvedon och en flaska med tequila. Sen stormade han ut ur lägenheten. Han hörde att hans mamma frågade vart han skulle men rösten kom långt, långt bort ifrån. Han gick till parken som han hade varit i så många gånger förr. Han gick till mitten ungefär, där det inte var någon. Sen satte han sig på en bänk och tänkte. Han visade inga känslor på utsidan men inuti honom kändes det som om någon hade stuckit in en råstig, ojämn kniv i hans hjärta och huggit det i tusen och åter tusen bitar. Han tog fram en Alvedon karta som han hade stoppat i fickan. Han tryckte ut 7 tabbletter men tänkte att dom 3 som var kvar bara skulle göra processen kortare så han tryckte ut dem med. Nu låg det 10 små vita piller i hans hand, han svalde dem två och två åt gången och emellan åt tog han klunkar av spriten. Det kändes skönt och varmt o maggropen och han log för sig själv, sen blev allt så overkligt. Han kände inte sina fötter längre, mer eller mindre började hela hans kropp att domna bort. De var en obehaglig känsla och Erik ville att de skulle få ett slut, han ville inte dö mera! Han ville leva, han ville vara med Bea! Nu var det för sent, han skulle dö här utan att någon visste om det. Allt började mörkna för hans ögon, och det sista han såg innan det blev helt svart var att någon kom springande emot honom och ropade
- Erik!! NEJ!
Sen blev allting helt svart. Han såg inte ambulansen, han såg inte den förtvivlade flickan som bönade och bad om att få åka med. Han såg inte läkarna på akuten som hade magpumpat honom. Men det första han såg när han slog upp sina ögon var ett par vackra gröna ögon som till hörde flickan, flickan som hette Bea. Bea, Bea som brydde sig…

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

tomt - 3 apr 07 - 08:00- Betyg: