Skenet kan bedra |
Sarah gick in i utställningslokalen med en bur i varje hand. I dem satt två av hennes kaniner, Silver och Cindy. Båda var av rasen hermelin. Sarah hade fött upp kaniner i fyra år, och hennes uppfödning bestod nästan enbart av hermeliner. Silver och Cindy var hennes finaste djur, så hon hoppades på bra placeringar.
Väl inne i utställningssalen satte hon kaninerna i de utställningsburarna som de fått. Det skulle dröja minst tre timmar innan hennes kaniner blev bedömda, men man var tvungen att vara på plats minst en timme innan utställningen startade.
Fyra timmar senare var alla kaniner bedömda. Silver hade nog ingen chans till placering. Han hade fått 95,5 poäng, och det var många som hade fått det. Cindy däremot hade fått 96 poäng, och Sarah hade inte sett någon annan kanin som fått det. Sarah hade rätt i båda fallen. Silver blev utan placering, medan Cindy kom på första plats. Hon blev också utsedd till Best in show.
Efter prisutdelningen gick Sarah tillbaka till sina kaniner och började förbereda hemresan. Då såg hon en ung, blond tjej komma gående mot henne.
– Vilka fina kaniner du har!
– Tack, sade Sarah och log. Hon hade vant sig vid att folk kom fram och ville prata om man hade vunnit en utställning.
– De är hermeliner, inte sant? frågade hon.
– Ja, det är det, svarade Sarah. Jag föder upp hermeliner, så jag har nästan bara den rasen.
– Åh, vad roligt! Jag har alltid älskat kaniner. Hon tystnade en stund innan hon fortsatte. Du kanske har någon till salu…?
– Ja, visst har jag det. Jag fick två kullar i början av maj, och en för fyra veckor sedan. Majkullen är åtta veckor till helgen, så du får gärna komma och titta på dem.
– Åh, vad kul! När då?
– Har du tid i helgen?
– Ja, går det bra på lördag klockan två?
– Ja visst, kom du bara.
– Okej, då kommer jag då. Jag heter Camilla, förresten.
Camilla gick iväg igen, och Sarah tog med sina kaniner ut i bilen för att åka hem.
Lördag eftermiddag kom Camilla. På vägen hem från utställningen hade Sarah kommit på att Camilla inte visste var hon bodde. Fast det hade hon tydligen tagit reda på.
Väl ute i trädgården visade Sarah kaninerna. Camilla blev genast förtjust i en av dem.
– Åh, vad söt! Den här vill jag ha.
– Den föddes i juni, så den är bara fyra veckor gammal. Så om du vill ha den får du vänta tills i augusti.
– Det går väll bra, antar jag, sade Camilla. Kaninen hon hade valt var brun och jättesöt. Jag måste hitta på ett namn till dig också, fortsatte hon. Sedan vände hon sig till Sarah. Får jag komma tillbaka hit och leka med honom innan jag kan ta hem honom?
– Ja visst, det går bra. Det är bara bra om du lär känna honom innan du tar hem honom.
Camilla kom varje söndag, och för varje gång blev kaninungen allt tamare. Hon hade bestämt sig för att kalla honom Lemon.
Men en söndag dök Camilla plötsligt inte upp. Sarah hade inte Camillas telefonnummer, men antog att hon hade haft någonting annat att göra. Hon trodde att Camilla skulle komma och hämta Lemon nästa helg istället. Men Camilla hade verkat så ivrig att ta hem honom. Lite konstigt var det att hon inte hade hört av sig, eftersom hon skulle ha fått ta hem Lemon idag.
Men en morgon när Sarah gick ut till kaninerna möttes hon av en chock. Någon hade skrivit längs burarna med stora röda bokstäver av sprayfärg. Sarah stelnade till när hon såg vad det stod: Djurens rätt. Hon hade haft besök av djurrättsaktivister. Hon rusade fram mot burarna och fasade för vad hon skulle få se. Alla burarna stod öppna. Ingen av hennes fina kaniner fanns kvar. De hade släppt ut dem, allihop. Långt nere i halmen låg kaninungarna, kalla och stela. Chocken, stressen och kylan hade blivit för mycket för dem. Men så upptäckte Sarah att en unge saknades. Lemon, Camillas kanin, fanns inte där. Sarah avbröts i sina funderingar av ett prasslande ljud. Hon böjde sig ner och tittade in under burarna. Där under satt två kaniner. De var rädda, men de levde. Sarah lyfte upp dem och kunde konstatera att det var Silver och Cindy. Hon tog in dem i huset och ringde sedan till polisen. Därefter gav hon sig ut i skogen för att leta. Men fast än hon letade i flera timmar hittade hon inte en enda av kaninerna. Sarah letade i flera dagar, i hopp om att någon av kaninerna ändå hade överlevt. Men det enda hon hittade var små tussar av mjuk päls bland löven, och fullt med spår efter rävar och rovfåglar. Nedslagen gick Sarah hemåt. Alla hennes små kaniner hade fallit offer för skogens rovdjur, och polisen hade inte hittat de skyldiga.
En dag då Sarah satt vid köksbordet och läste tidningen, ringde telefonen. Det var Camilla.
– Camilla! Vet du vad som har hänt?
– Ehm… Sarah…
– Någon har varit här, någon djurrättsaktivist, och släppt ut alla kaninerna! Nästan alla är borta, utom Silver och Cindy, och…
– Sarah, jag…
– Och Camilla, jag är så ledsen, men Lemon är helt försvunnen!
– Åh, oroa dig inte för honom, han klarar sig säkert.
– Nej, Camilla, det gör han inte! Åh, vem kan göra något sådant här?
– Sarah…
– Ja?
– Det var jag…
(Detta är en gammal novell, som jag skrev för ca 2 år sedan som svenska-uppsats i skolan. Vill bara påpeka att jag inte har riktigt samma syn på djurrättsaktivister nu för tiden, utan har fått lite mera kunskap. Den kunskap jag hade när jag skrev detta hade jag endast fått från kanin-tidningar. Idag hade jag nog inte skrivit något sådant här)
|
|
|
|
