Skuggor från det förgångna |
Johanna suckade tungt och packade ner de sista sakerna i sin redan överfulla resväska. Man kunde tro att skulle vara glad, ty sommarlovet hade precis börjat och ute sken solen från en klarblå himmel. Men Johanna var allt annat än glad. Alla planer om vad hon och hennes bästa vän Linda skulle hitta på hela sommaren hade krossats i samma stund som hennes föräldrar berättat nyheten. De hade köpt en sommarstuga strax utanför Ystad, och bestämt att de skulle tillbringa hela sommaren där. Johanna hade blivit jättearg på sina föräldrar när hon fick veta att de hade bestämt allt utan att ens fråga henne. Men det hjälpte inte hur mycket hon än skrek och grät, ty hennes föräldrar tänkte inte ändra sig.
En stund senare satt Johanna i baksätet på familjens Volvo på väg till stugan. Hon delade baksätet med sin hund, den gyllenbruna Cocker spanieln Ina. Johanna älskade djur, och hade innan Ina haft både en katt och två kaniner. Dessutom red hon och Linda på en ridskola sedan flera år tillbaka. Johanna själv var fjorton år gammal, med bruna ögon och långt kastanjebrunt hår. Hon var en ganska modemedveten och populär tjej, med många kompisar.
Några timmar senare svängde Johannas pappa av från motorvägen och styrde in bilen på en liten grusväg. På båda sidor om vägen växte djup lövskog, och man känslan av att de lämnade civilisationen bakom sig infann sig genast. Stugan låg mitt inne i skogen, en bra bit från närmsta granne och med dryga trehundra meter till havet. Johanna tittade ut genom bilrutan när de körde längs den lilla vägen. Allt hon såg var de höga träden som reste sig vid vägens sidor, för på denna öde plats tycktes inte finnas en levande varelse. Efter inte allt för lång tid stannade hennes pappa bilen. Framför dem tornade en stor och gammaldags stuga upp sig. Platsen verkade lika tom och ödslig som vägen dit, och Johanna suckade för tusende gången. Vilken hemsk sommar, att vara fast ute i ödemarken med sina föräldrar, utan annat sällskap än Ina. Stugan såg dessutom ännu hemskare ut än vad hon föreställt sig. Den var två våningar hög, med tegelväggar täckta av murgröna och ett svart tak där takpannor fattades. Staketet var trasigt på många ställen, och de delar som ännu stod upp såg ut att vara genomruttna. Trädgården var vildvuxen och såg ut att ha lämnats åt dess öde för flera år sedan, och längst bort i trädgården låg ett litet stall, nästan helt övervuxet av en jättelik havtornsbuske.
Inne i stugan såg det inte mycket bättre ut. Dammet hopade sig i hörnorna, och stugan såg ut att ha varit ett hem åt skogens djur en längre tid. Flera rutor var trasiga, och när e inspekterade sitt sommarhem fick de ständigt hoppa över högar av glasskärvor. Efter viss tveksamhet vågade Johanna sig upp för trappan. Den knakade oroväckande när hon gick upp för de slitna trappstegen, men såg ut att hålla. Ovanvåningen var i något bättre stick, även om det låg ett tjockt smutstäcke över alltihop.
De första två veckorna i stugan gick åt att göra den bebolig. Att städa stugan tog lång tid, ty ingen hade bott där på mycket länge. När det äntligen var någorlunda rent kunde de börja med den riktiga renoveringen. Johanna fick ett av rummen på ovanvåningen. Hennes rum målades i vitt och ljust rosa, och efter att ha tvättat av golven och satt in lite nya möbler tyckte till och med hon att rummet såg ganska trevligt ut. Det var långt ifrån lika fint som hennes rum inne i stan, men det kunde ha varit värre.
När Johannas rum väl var klart lät hon hennes föräldrar sköta resten. Hon brydde sig inte speciellt mycket om hur resten av stugan eller trädgården såg ut, utan ville istället njuta av sitt sommarlov. Några dagar tog hon med sig Ina ner till stranden, men att bada själv blev snabbt långtråkigt. Hon undrade vad hennes föräldrar egentligen tyckte att hon skulle göra. Det var ju inte så kul att vara ensam hela sommaren, medan de fixade i ordning stugan.
En varm natt, när Johanna just lyckats somna, väcktes hon av ett ljud. Hon tyckte att det lät som om någon gick på de övervuxna stenplattorna som gick runt huset, men när hon tittade ut genom fönstret kunde hon inte se någon. Däremot hörde hon en röst, som nästan viskade ropade ut i natten. Ett enda ord kunde hon urskilja ur den okände nattbesökarens rop. ”Spöke” ropade den, om och om igen. Johanna kände sig illa till mods. Hon skulle just lägga sig i sin varma, trygga säng igen då hon såg en skugga skymta i den del av trädgården som gränsade till skogen. Den försvann in bland träden, och Johanna backade skräckslaget undan från fönstret.
Flera kvällar i rad hörde Johanna ljud från trädgården. Det skrämde henne, och hon räknade dagarna tills de skulle lämna denna hemska plats och återvända till stan. Men en natt hörde hon någonting som skiljde sig från de andra ljuden. Ett gnisslande läte skar genom den tysta natten, och Johanna visste med ens vad det var. Det var ljudet av ytterdörren som öppnades. Här ute på landet låste ingen dörren om natten, och Johannas föräldrar ville inte vara sämre. Därför hade Johanna snällt fått finna sig i att ytterdörren stod öppen även på natten. Nu ångrade hon sig bittert. Hon reste sig upp ur sängen och smög tyst ut ur rummet. Ina följde henne som en skugga, men för en gångs skull var hunden knäpptyst. Johanna hörde hur någon gick inne i vardagsrummet. Sakta smög hon fram, och med bultande hjärta öppnade hon dörren. Men det fanns ingen i rummet. Skräckslaget såg hon sig omkring, och kände en kall vind svepa mot henne. Fönstret som vätte mot baksidan, mot skogen, stod öppet. Johanna skyndade sig fram och stängde det, och därefter låste hon ytterdörren och gick till sängs.
Morgonen därpå hade hon lyckats intala sig själv att det var en inbrottstjuv eller några pojkar som tagit sig in i huset. Men ingenting fattades, utom några äpplen från fruktfatet i hallen. Och vilken tjuv skulle bryta sig in för att stjäla äpplen? När kvällen kom satt Johanna uppe länge och lyssnade efter den nattlige besökaren. Men framåt ett hade hon fortfarande inte hört någonting, och gick därför och lade sig. Det var inte förrän framåt morgonkvisten som hon väcktes av ett ljud utifrån trädgården. Hon skyndade sig ut, för det hade hunnit ljusna ute och det gjorde att hon inte kände sig så rädd. Ute i trädgården tittade hon sig omkring, men hon kunde inte upptäcka någonting som inte var som det skulle. Chansen att hon skulle få syn på någon här var dessutom väldigt liten, för i den förvuxna trädgården fanns gott om gömställen. Plötsligt hörde hon dörren till det gamla stallet slå igen. Med Ina i hälarna närmade hon sig försiktigt, och öppnade dörren med skakande händer. Johanna gav ifrån sig ett chockat rop. Det som fanns därinne hade hon verkligen inte förväntat sig att finna. I stallgången stod en ponny, med svartvit täckning. Johanna tittade sig misstänksamt omkring. Kunde det verkligen vara en ponny som var den nattlige besökaren? Hon kände sig tveksam. Om inte det här var en mycket speciell ponny måste rösten hon hört tillhöra någon annan…
När Johanna visade ponnyn för sina föräldrar kände ingen av dem igen den. De hade kört omkring i stora delar av Ystads omgivning, men igen av dem hade sett den lilla ponnyn förut. De tyckte att han kunde stå kvar i stallet några dagar, och om ingen dök upp skulle Johannas pappa köra in till stan och prata med polisen. Glad över att lovet fått en lite roligare vändning gjorde Johanna i ordning det gamla stallet. Hon hittade en gammal halmbal längst bak i stallet, och den använde hon för att göra i ordning en box åt den lilla ponnyn. Under tiden försökte hon hitta på ett namn åt honom, för hon tyckte inte att hon kunde fortsätta kalla honom ”Ponnyn” i flera dagar. Men hur mycket Johanna än tänkte kom hon inte på något som hon tyckte passade. Det slutade med att hon kallade honom ”Skäcken” i brist på idéer. När natten kom stod Skäcken i sin box, tuggande på ett fång gräs som Johanna hade dragit upp från trädgården. Hon hoppades att hon skulle få en hel natts sömn, nu när hon hade löst husets hemlighet. Och ingenting väckte Johanna på hela natten. Men när morgonen anlände och Johanna gick ner till stallet för att titta till Skäcken, var stallet tomt. Både stalldörren och boxdörren stod vidöppna, och Johanna trodde först att Skäcken hade rymt. Men så fick hon syn på en papperslapp som låg i halmen.
Hej Johanna!
Jag är ledsen om jag har skrämt dig eller hållit dig vaken om nätterna. Jag hoppas att du förlåter mig för det. Tack för att du tog hand om Spöke åt mig, Johanna. Det var väldigt snällt av dig att göra det. Bakom stallet ligger en liten stig, som jag inte tror att du har hittat ännu. Den syns inte utifrån, ty du måste krypa in bakom Havtornsbusken för att komma dit. Följer du stigen en bit kommer du till en gammal stuga, som ser ut ungefär som er stuga gjorde när ni anlände hit för några veckor sedan. Inne i den stugan finns en hel del saker, som skulle ha gått förlorade om det inte varit för dig och ditt mod. Den stugan tillhörde mig en gång i tiden, men nu är dess innehåll ditt, Johanna. Det får bli din belöning för att du tog så väl hand om Spöke åt mig. Lova mig bara att du tar väl hand om det, och inte berättar om hur du fick det för någon.
Annie
Johanna satte sig ner i halmen och funderade. Vem i all sin dag var Annie? Johanna antog att det var hon som smugit omkring i stugan om natten. Hon bestämde sig för att våga gå till den där stugan inne i skogen, och direkt efter frukosten gav hon sig av. Hon tog Ina med sig för säkerhets skull, för man kunde ju aldrig veta. Bakom Havtornsbusken låg mycket riktigt en stig, även om Johanna aldrig skulle ha kunnat lista ut det på egen hand. Hon följde den lilla stigen in i den djupa skogen, och efter en lång promenad kom hon fram till en stuga. Det var ingen tvekan om att det var rätt stuga, ty den såg precis ut så som Annie hade beskrivit den. Hon tvekade lite, men till sist tog hon mod till sig och gick fram till dörren. Den öppnade sig med ett dovt knakande, och Johanna gick in i hallen med Ina bakom sig. Innanför hallen låg köket, och på köksgolvet stod en svartvit liten ponny. Vid första anblicken trodde Johanna att det var Skäcken, eller Spöke som han tydligen hette. Det namnet passade honom mycket bra. Men den här ponnyn var mycket mindre än Spöke, och Johanna misstänkte att detta var Spökes föl. På ryggstödet på en av köksstolarna hängde en brun gammal sadel, och över en annan stol hängde ett vackert brunt träns. På köksbordet stod också ett gammaldags smyckeskrin. Det var inte svårt att lista ut vad Annie menat var hennes belöning. Johanna stoppade smyckeskrinet i fickan, och sadlade sedan ponnyn. Hon slog fast vid att han måste vara runt fyra år, eftersom han kunde bära både sadel och träns. Eftersom Johanna inte hade någon ridhjälm med sig var hon tvungen att leda honom. Men det gjorde henne inte så mycket. Hon fick då mer tid på sig att komma fram till var hon skulle säga till sina föräldrar. Kanske skulle de gå med på att låta henne behålla ponnyn ifall hon berättade att hon hittat honom ute i skogen. Om ingen ägare hörde av sig skulle de säkert inte bråka allt för mycket. Den här gången var namnet inget större problem för Johanna. Självklart skulle Spökes son ha namnet Ghost.
Mycket riktigt fick Johanna till slut behålla Ghost. När Johannas pappa efter två veckor inte fått något svar från polisen insåg han att ponnyn var övergiven och numera Johannas. Det var inte förrän då Johanna kom att tänka på smyckeskrinet, som fortfarande låg i hennes jackficka. Hon hämtade det, och gick ut och satte sig hos Ghost i hagen. Skrinet var av den sorten som använts för omkring femtio år sedan. Låset var lite trögt, men efter mycket besvär lyckades Johanna äntligen vrida runt nyckeln. I skrinet låg en mycket vacker medaljong, samt ett brev och ett gammalt fotoalbum. Sidorna var gulnade, och fotona var alla i svartvit. De flesta bilderna föreställde en mörkhårig flicka tillsammans med en skäck. Exakt vilken färg var svårt att se, men Johanna trodde nog att ponnyn var svartvit. Hans täckning påminde om Spökes, och när Johanna tittade närmare insåg hon att hästarna var identiska. På en av bilderna avbildades endast ponnyns huvud, och då lade Johanna märke till hans ögon. Det var omöjligt att ta miste, ty ponnyn på bilden var verkligen Spöke. Femtio år yngre, men ändå precis likadan som när Johanna träffade honom några veckor tidigare. Flickan på bilden påminde skrämmande mycket om Johanna själv. Där fanns det dock skillnader, men Johanna tyckte ändå att flickan var väldigt lik henne. Plötsligt insåg Johanna att flickan måste vara Annie, brevskrivaren och den nattlige besökaren. Hon mindes plötsligt brevet, och öppnade det försiktigt.
Hej Johanna!
Jag är glad att du tog mod till dig och gick till mitt hus. Jag är övertygad om att du inte ångrar dig, för jag tycker mig minnas att du alltid velat ha en ponny. Du gav honom ett mycket passande namn, får jag säga. Ghost är verkligen Spökes son, även om du antagligen tycker att det är märkligt efter att ha sett bilderna på oss. Jag varken kan eller vill förklara allt för dig, och tänker inte svara på alla de frågor du har. Jag råder dig bara att fortsätta titta i mitt fotoalbum, ty där kan du finna ett flertal svar på dina frågor. Jag vill be dig att inte återvända till mitt hus. Jag tror inte att du hittar dit igen, men om du gör det vore det inte bra. Jag vill också be dig att inte nämna för någon att du har träffat mig, Johanna. Visa inte heller mitt fotoalbum för någon, speciellt inte för din mor. Medaljongen ser jag gärna att du bär, men berätta inte var du hittade den.
Jag vill önska dig all lycka i livet, Johanna. Du kommer inte att höra från mig igen, ty jag lämnar nu er alla. Hälsa Ghost från mig och hans far.
Din Annie
Johanna lade ner brevet, och plockade upp medaljongen som fallit ner i gräset. Hon knäppte den runt halsen, och tog sedan upp fotoalbumet igen. Bilderna föreställde Annie och Spöke på många olika platser. Det var en leende Annie som satt på Spökes rygg i skogen, Annie som stod bredvid Spöke på gårdsplanen, Spöke med fladdrande rosetter i tränset, och Annie och Spöke hoppandes över åtskilliga hinder. Annie hade tydligen varit en duktig hoppryttare, och hon och Spöke hade vunnit stor framgång. Men så plötsligt slutade albumet tvärt. Sista bilden föreställde en ung Annie stående vid Spökes sida, därefter fanns ingenting mer. Men på sista bilden lade Johanna märke till någonting. Kring Annies hals hängde en vacker medaljong, samma medaljong som Johanna nu bar kring sin hals. Plötsligt tyckte sig Johanna känna igen Annie, men hon kunde inte placera henne. Hon liknade någon Johanna hade sett tidigare…
Johanna plockade ihop sakerna, och lämnade Ghosts hage för att gå in i huset. I köket satt hennes mamma och drack kaffe. I samma ögonblick som Johanna fick syn på henne kom hon plötsligt på en sak. Annie var fruktansvärt lik hennes mamma, speciellt på alla foton hon sett av henne som ung. Dessutom hade de, av vad hon kunnat tyda av bilderna, samma kastanjebruna hår som Johanna. Men inte bara Johanna hade lagt märke till någonting då hon kom in i köket. I samma ögonblick hade hennes mamma också lagt märke till medaljongen som hängde kring Johannas hals.
– Johanna, var hittade du den där medaljongen?
– Eh… jag minns inte riktigt. Det var länge sedan. Hurså?
– Den medaljongen tillhörde din moster, min syster Annie. Men den har varit försvunnen i nära femtio år.
– Vad konstigt… men mamma, jag visste inte att du har en syster?
– Nej, varken jag eller mormor talar någonsin om Annie, Johanna. Du förstår, Annie var min storasyster. Hon var nära tio år äldre än mig, och var en mycket talangfull ryttarinna. Hon hade en ponny, Spöke hette han, som var mycket lik ponnyn du hittade i skogen, Johanna. Johanna och Spöke vann många tävlingar, och var ett oskiljaktigt par. Men då jag var tio år hände en hemsk sak. Den sommaren hade det varit torka under en lång tid, och en natt fattade vårt lilla stall eld. Därinne fanns Spöke, och Annie vägrade lyssna på oss när vi sade att inget fanns att göra. Hon stod inte ut med att höra hans skräckslagna gnäggande, utan kastade sig in bland flammorna för att rädda hans liv. Men ingen av dem återsågs i livet igen, och hela vår värld rasade samman. Mormor gjorde sig av med alla Annies saker, alla fotoalbum och minnen. Hon stod inte ut med att Annie var borta, stod inte ut med att plågas av minnena. Medaljongen var en av Annies käraste ägodelar. Hon fick den av en man hon älskade innan han reste ut i kriget. Han återvände aldrig, men Annie bar alltid medaljongen kring halsen. Hon bar den även den natten hon dog, och den återfanns aldrig.
– Vad underligt. Jag förstår inte hur jag kunde hitta den…
– Det är en annan sak som är konstig den med, Johanna. Du förstår, eftersom Spöke var en framgångsrik tävlingshäst ville Annie gärna ha ett föl efter honom. En vän till henne ägde ett litet brunt sto, som Spöke betäckte. Fölet skulle födas strax efter det att Annie dog, men samma natt föddes Spökes son. Fölet levde inte, och så förlorades det sista av Annie. Men jag såg fölet, Johanna. Och han såg precis ut som din ponny.
Johanna gick ut till den betande skäcken i hagen. Hon hade tidigare aldrig trott på spöken, men det här sommarlovet hade förändrat hennes liv. Hon hade mött både Annie och Spöke, som båda omkommit för nära femtio år sedan. Hennes egen ponny, hennes älskade Ghost, visste hon inte längre vad hon skulle tro om. Enligt hennes mammas berättelse var även han ett spöke, fast just nu spelade det ingen roll för Johanna. Hon hade mycket att göra innan hon kunde bekymra sig för det. Ty hon hade ett löfte att leva upp till, något som skulle göra Annie och även hennes mamma stolt. Hon och Ghost skulle återuppta Annies och Spökes väg.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Mangasagan - 2 dec 06 - 04:40- Betyg:  | | Den va jätte bra!! | | ciczcan - 29 nov 06 - 21:58 | | FAN VAD BRA |
|
|
|
