Allt jag vill ha |
Allt jag vill ha
kap 1
-"Jag har det så bra" tänker sofie för sig själv.
Sofie bor i ett stort fint vitt hus med båda sina föräldrar, inga syskon, skönt
I sommar fyller hon 16 och det ska bli underbart.
Hennes föräldrar har bra jobb och tjänar bra.
Hon har nergrävd stor pool och jacuzzi vid sidan av den stora poolen. Hon får göra göra det mesta hon vill.
Hon ser bra ut och kan få vem hon vill att falla för henne. Hon är så vacker med sitt långa bruna och vågiga hår.
Lysande blå ögon och ett leende så fint att det saknar ord.
Dom flesta tycker om henne och hon är inte hatad av någon.
Det är väl ungefär dom flesta skulle tycka, tänka eller förklara sofie.
o
-"Kommer du eller?" klagar Sofie
-"Men jag kommer!!" svarar Anna irriterat
-"Kan du inte förstå att du är fin som du är? Killar bryr sig inte om du är sminkad eller inte!"
-"Killarna bryr sej inte om du har smink eller inte..." härmar anna, "Men jag gör det!"
Sofie rotar i väskan efter mobilen som skriker för fullt.
-"Hallå, sofie här,"
Hon pratar en stund sen forsar tårarna från ingenstans. Dom bara kommer, och vägrar sluta.
Hon lägger på luren och bryter ihop på golvet. Hjärtat skriker och Anna kan inte förstå varför.
-"Sofie! Vad har hänt? Vem var det?!"
Sofie bara gråter och och det lilla smink hon bär rinner.
-"Johan gjorde slut!" säger hon och tårarna rinner ännu mer.
Det började bli svårt att andas, hon hör inte längre vad Anna säger.
Tar tag i väskan, letar men hittar inte. "Nu är det slut" var hennes sista tanke innan allting blev svart.
Sofie öppnar ögonen. Det är suddigt och väggarna är vita.
Hon inser att hon befinner sig på ett sjukhus, men varför? Varför kan hon inte komma ihåg?
En gumma, eller snarare tant, i vit klädsel kliver in i rummet.
-"Är allting bra?" undrar hon
Då slog det henne. Är allting bra?. Allting är väl inte bra, isåfall skulle hon väl inte ligga här nu?
Hon börjar minnas, och kommer på Johan. Johan som hade avslutat deras kärlek, varför?
Det skulle ju vara dom föralltid! Vad hände? Vad gick fel?
Hon svarar inte på sjuksköterskans fråga, utan frågar istället efter ett glas vatten.
Sofie försöker tänka, vart är mamma? Inte här, men pappa då? inte här han heller.
"Jag är här utan dem, men varför?" Sjuksköterskan kom in med vattnet.
-"vad gör jag här?" Undrar sofie
-"Du fick ett astma anfall." Svarade sjuksköterskan
Vad löjligt, hade hon gråtit så mycket att hon fått ett astma anfall och svimmat? Hade hon glömt medicinen,
som alltid låg i väskan, eller hittade hon den bara inte ?
-"När får jag åka hem?"
-"Snart, Snart." Får hon till svar
Hon kan inte få Johan ur tankarna, fan!
Hon stänger dörren om sig, äntligen hemma. Hon går in i sitt rum, stänger dörren om sig.
Hon sätter på kent-skivan och tårarna rinner.
Hon kollar igenom fotoalbum. Plötsligt ser hon bilden på henne och Johan, första gången dom träffades.
Det var den 1:a Juni 2001 som bilden togs, ser hon på baksidan. Första juni!
Hon springer ner till köket, kollar almanackan, första juni! Det är ju idag!
Han gjorde slut på våran ettårsdag! Hon blir tårögd och hjärtat känns tomt.
Dörren öppnas plötsligt.
-"Älskling sofiiiiiiie? Jag är heeeeemmaaa!!" Ropar mamma
Mamma kommer, äntligen! Hon springer ut i hallen och kramar sin mamma.
-"Men hjärtat vad har hänt?"
-"Det är slut mellan mej och Johan!" Snyftar Sofie
-"Men älskade vännen!" säger mamma och får tårar i ögonen
Dom äter mat tillsammans och sedan kollar dom på film. Pappa måste tydligen jobba i natt.
Att mammor kunde trösta så bra! Sofie somnar i mammas knä den kvällen.
Väckarklockan ringer. Mamma hade tydligen ställt ner den vid soffan som Sofie somnat i.
Mamma har skrivit en lapp som ligger på bordet.
Hej älskling!
Var tvungen att åka till
jobbet, men vi ses ikväll!
Ha en bra dag!
Jag lade pengar i köket
så du kan shoppa om
du vill. Älskar dej gumman!
// Mamma
Mamma hade rätt. Pengarna låg i köket,900 kr. "tack tack" sade hon högt för sig själv.
OJ klockan är 07.10! Sofie får plötsligt väldigt bråttom. Äta, borsta tänder, byta kläder.
Hon tar på sig en jeansekjol och en röd tröja. Sminkar sig med lite mascara och springer till bussen som
går 07.30. Hon kommer till skolan i god tid. Ånej!! nej nej nej! Johan står precis vid ingången där sofie ska gå in.
Hon hämtar andan och går mot dörren och Johan, Fast mest dörren. Hon försöker hålla blicken borta från
Johan och kan inte hjälpa att ögonen blir blanka.
-"Hej Sofie" Det är Johans röst och GUD va fin den är.
-"Hej.."säger hon tillbaka.
Han märker att hon gråter och inser att det är fel tillfälle att prata. Så istället säger
han "vi ses" men det svarar inte sofie på.
Sofie går in genom dörren och möts av en kram från anna.
-"Guuu va skönt å se dej!!!! Hur är det? är det bättre med..Johan.. Och det?" säger anna
-"Anna.. Jag uppskattar att du bryr dig.. Men inte nu anna.."
Dagen går segt och hon är äntligen på väg hem.
Men vad nu? Dörren står öppen på vid gavel! Hon står stilla och tänker. Det är någon som rör sig där uppe.
Ingen brukar vara hemma vid den här tiden utom jag! tänker sofie.
Pappa kommer springade ut till Anna och kramar henne.
-"Vad skönt att se dig gumman" säger pappa
-"Pappa du skrämde mig!!"
-"Förlåt älskling. Jag hörde vad som hade hänt, jag ska låta dig vara."
-"Tack pappa."
Sofie sitter på sitt rum. Hon rotar igenom sina lådor, råkar hitta en lapp.
Lappen hade Johan skrivit. Han skriver och talar om hur mycket han älskar henne.
Hon brister ut i gråt.
Efter en stund ringer telefonen, sofie svarar.
-"Hallå? Sofie här"
-"Heeeeeeeej!! de är anna !! har du lust att hitta på något?"
-"Anna..Jag vet inte jag mår inte så bra.." hon avbryts av anna
-"Men det blir ju inte bättre av att sitta hemma i tid och otid! Jag kommer hem till dig om 30 minuter, puss!"
Anna hade lagt på. jaja, hon hade väl inget val. Hon gjorde sig i ordning och anna kom efter 30 minuter.
-"heeeeeeeeeeeeeeej gumman!!!" nästan skriker Anna
-"Heej.." får hon till svar
-"Vet du, VET DU?! vet du vilka vi ska träffa?!"
-"Haha, nej anna, snälla berätta!"
-"Anton, Jeppe, Karl, fredrick och pontus."
-"är du dum eller?! Johans BÄSTA vänner?Fattar du inte att jag redan mår dåligt?"
-"Men alltså.. du vet att jag gillar pontus ju.."
-"Ja, men ändå.. dom kommer driva med mig om Johan.."
-"Men varför skulle dom göra det? snälla sofie, för min skull!"
-"Men.. Åh! Du vet att jag inte kan säga nej.. kom så går vi."
-"Tack, jag älskar dej, du är bäst!"
Dom gick ut och stängde dörren om sig. Dom går mot stranden och sofie känner att hon
verkligen kämpar för annas skull. Hon vill absolut inte träffa Johans vänner.. Men.. anton är ju söt..
15 min senare:
-"hej tjejer !" säger en röst bakifrån. Killarna kommer och hon får syn på anton. Hennes tankar vimlar
omkring hejvilt när hon ser hur fin anton är. Brunt halvlångt hår, grön keps och djupa bruna ögon.
Han går mot henne, och ger henne en kram.
-"Hej sofie" säger han och rösten är ljuv. Kramen värmer hela kroppen och lyckan sprider sig.
-"Hej anton" svarar sofie
Sofie hälsar på resten av killarna, och lyckas på något vis inte tänka på Johan alls.
-"kom igen, vi badar!" Säger jeppe
-"Jaa va kul!" säger anna
-"jag sitter kvar, bada ni" säger sofie
-"aha.. aja okej, kom igen då anton!"
-"Naah.. Jag stannar här med sofie."
-"ahokej.."Sa jeppe halvt fundersamt
Alla springer ner till vattnet, utom anton och sofie som sitter kvar.
-"Sofie.." säger anton och hjärtat hoppar till ett extra skutt.
-"Ja?" svarar hon
-"Hur mår du? Är du ledsen?"
-"Jag vet inte riktigt.. Jag fattar inte varför han gjorde slut.. han bara.. gjorde det" säger hon
-"Men gumman.. Han kommer ångra sig, tids nog."
-"Kanske.. eller så är det bäst så här."
-"Säg inte så, lita på mig, han kommer prata med dig, tala om varför han gjorde som han gjorde."
Lita på mig. Dom orden kändes varma, vänliga. Han är helt underbar!
-"tack Anton. det betyder mycket för mig!"
-"Jag finns här för dig" säger han
Dom sitter tysta bredvid varandra. Kollar på varandra. Sofie fryser och det märker nog anton.
Han lägger armen om henne.
-"Sofie?!" Hon vänder sig kvickt om och ser till sin förvånan att det är Johan som står där, han ser helt förstörd ut.
-"Det är inte som du tror johan! " säger anton
-"Johan, vill du nåt speciellt?
-"Hah.. Nåt speciellt.. Dina föräldrar ringde mig och frågade om jag visste var du var, dom kunde inte få tag på dig,
Jag gick hit för att jag trodde att något hemskt hade hänt mig, men jag inser nu att nåt hemskt har hänt mig.." Hans ögon tåras och han
vänder sig om och går.
-"Vad var det där?" säger sofie som inte fattar någonting. "Något hemskt har hänt honom? vah?"
-"Han är fortfarande kär i dig.." svarar anton
-"Men.. varför gjorde han då slut?"
-"Sofie.. Han ska flytta till U.S.A om två veckor.."
-"varför sa han inget till mig.."
-"Jag vet inte.. Kom, jag går med dig hem."
Väckarklockan ringer. "inte igen!" tänker sofie när hon märker att hon glömt att stänga av larmet under helgen.
Hon går ner i köket, bordet är dukat. Mamma och pappa springer runt med massa kläder.
-"Men hej älskling! sovit gott?" säger mamma och ger henne en puss på kinden
-"Jadå, vad gör ni?"
-"men sofie, har du glömt? Jag och pappa ska ju till faster över helgen. är du säker på att du inte ska följa med ?"
-"Just ja, nej, jag sover här med anna!"
-"Jaja, okej, som du vill. Nej men nu måste vi åka! Göran?"
-"Jag kommer, jag kommer. " ropar pappa från övervåningen.
Mamma går runt och letar och rotar. efter någon minut eller två kommer hon tillbaka med sin handväska.
-"Vad ska ni göra i helgen då?" säger mamma medan hon rotar i väskan.
-"Vi ska gå på stan lite tror jag.. sen kanske vi bjuder hem killarna. vet inte."
-"Men det blir väl bra för dig. Så det är bättre med Johan nu, det har ju trots allt gått två veckor?"
-"Jag vet inte.. han kom till stranden igår, han trodde nåt hemskt hade hänt mej, sen sa han att nåt hemskt hade hänt han"
-"Nej men vadå?" säger mamma förvånat och kikade upp ur väskan med glasögonen långt ner på näsan.
-"inte så mamma, han ska flytta och är tydligen fortfarande kär i mig, anton höll om mig när han kom,
så jag tror att han trodde att jag och anton var tillsammans" svarar sofie
-"Jaha, jaha. men det var ju inte bra. Vi får hoppas att det löser sig gumman!" säger mamma
-"prata med honom!" Säger pappa plötsligt.
-"Jag vet inte pappa.."
-"Du gör som du vill! det har du alltid gjort. Ha så kul nu gumman. Ingrid? Jag väntar i bilen."
-"hejdå pappa!" säger sofie och ger honom en kram
-"Jag kommer snart!" säger mamma
-"När kommer ni på söndag då?" undrar sofie
-"På kvällen, tror jag. Här gumman, köp mat på kortet så blir det bra. Här du får 2000 kronor att handla och ha kul för i helgen,
är du säker på att du inte ska med ändå?"
-"Ja mamma jag är säker, tack så mycket!"
-"Jaja, jag säger som pappa. gör som du vill. hejdå gumman, vi ringer någon dag.
Det ligger ett brev till dej från någon på bordet föresten"
-"Hejdå mamma!" svarar sofie och ger henne en kram.
Dörren stängs och bilen kör iväg. Hon går mot bordet och börjar äta sin frukost. Just ja, brevet. Hon öppnar det.
Hej sofie.. Jag behöver prata med dig..Jag väntar där du och anton satt igår..
kom när du vill (om du vill). sitter där hela dagen.
/Johan
Det var det kortaste brev hon någonsin fått av johan, eller av någon över huvud taget. Väntar hela dagen, skulle han verkligen göra det..
Hon fick plötsligt bråttom att åka till Johan. Hon tog med sig sin mobil och körde iväg mot stranden på cykeln.
Hon började närma sig och ser att johan faktist sitter där. Hon går fram till honomoch sätter sig bredvid.
-"Hej johan." säger hon
-"hej.."
-"ehm..Hur är det med dig..?"
-"Det är piss, ska nog ta självmord, själv?"
-"De kunde vara bättre.. Varför självmord?"
-"Vad tror du, jag fick aldrig något tillfälle att prata med dig, och nu är du tillsammans med Anton.."
-"Jag är inte tillsammans med anton! Vi är vänner, bara vänner!"
-"Det såg inte så ut.."
-"Johan, du gjorde slut! På den dagen vi skulle varit tillsammans i ett helt år!"
-"Jag försökte förklara, men du grät så mycket.. sen la du på"
-"trodde du jag skulle skratta eller? Det året har varit helt.."
-"underbart..det var.." sa johan
-"det bästa i mitt liv.." fyllde sofie i, båda hade tårar i ögonen.
-"hur som helst, så ska du veta att jag älskar dig, och att du är det bästa som har hänt mig.."
Johan började gråta och reste sig för att gå. Sofie reste sig och gick efter.
-"Johan.." säger hon. han vänder sig om och ser på henne. Hon kramar om honom en sista gång och han kramar tillbaka.
-"Hejdå.. vi är.." säger han och sätter sig på moppen och åker. Sofie står kvar själv, känner att tåren rinner ner för hennes kind.
-"delar av varandra.." säger hon för sig själv. Hon sätter sig på cykeln och cyklar hemmåt.
Hon blir genast på bättre humör när hon ser vem som sitter på trappuppgången till hennes hus. Nämligen anton.
-"Heeej!" säger hon och ger honom en hård kram
-"hej gumman!" säger han
-"Vad lockar dig hit?"
-"Du."
-"Va gulligt av dej."
-"Vart har du varit?"
-"träffat johan.. han ville prata med mig"
-"Jasså? Men det var väl bra! Nu vet du ju hur han känner. eller ?"
-"Jo det är klart. kom vi går in."
dom går in sätter sig i soffan. Dom kollar på film och sedan bestämmer dom sig för att grilla. Det var helt underbart att laga mat med honom.
Det kändes så bra. Dom satt ute och åt, det var underbart väder ute. anton reste sig för att gå in på toa. Hon kunde inte hjälpa det,
hon gick upp från stolen och puttade i anton i poolen. Dom skrattade åt det båda två och sofie räckte ut handen för att hjälpa honom upp,
Men han drog ner henne i vattnet istället för att ta sig upp. hon fick en kallsup, men det gjorde ingenting - det var ju antons fel.
Han gick mot henne och kramade om henne.
-"sofie.."' sa anton
-"Ja?" svarade hon och stog fortfarande kvar i hans famn.
-"Det är skönt att se dig le igen."
-"Det var du som gjorde det. Du fick mig att må bra igen."
-"Bra. Bra."
Sofie tittar upp på honom. Där står dom, blöta i poolen. Hans ögon är ljuvliga. Deras ansiktet rör sig sakta mot
varandra. Hennes läppar är en centimeter ifrån hans. Hans hand smeker hennes hår, sen ner på ryggen.
Dom ska precis kyssa varandra när det ringer på dörren.
-"Fan.. "
-"öppna du. det kommer fler tillfällen att få det.."
-"underbart" avbryter sofie och går upp ur poolen. anton följer efter in i huset.
Sofie öppnar dörren och där står anna.
-"heeeej sofiiiie !" Säger anna överlyckligt.
-"Heej.." svarar sofie lite förvirrat
-"är det nåt fel eller?"säger anna fundersamt.
-"nej, alltså..Jag hade glömt." säger sofie medan hon vänder sig om, och anna ser att anton står där.
-"Jaha, men jag kan komma senare! Ring sen, ja går till dom andra nere vid stranden, okej?" säger anna
-"Nej, stanna du, vi ringer dom andra så kan dom komma hit!" säger sofie glatt
-"okej, men om ni vill va själva så kan jag gå!" säger anna
-"Jag tyckte mer om sofies idé, det blir kul om alla kommer hit" säger anton
-"Okej!" säger anna glatt."Men varför har ni blöta kläder?" undrar hon
-"Vi ramlade i poolen.." sa sofie.
Anna kom in och sofie sa att hon skulle ringa dom andra. Hon gick upp och satte på sig bikini, ett par shorts och ett linne.
När hon kom ner igen stog anna fortfarande och förklarade för jeppe att han skulle ta med dom andra hit.
-"anton, ska vi gå till dig och hämta kläder kanske?" undrar sofie
-"jo, de skulle vara bra.. men anna då?"
-"hon väntar här, det är hon van vid. Vi kommer snart anna!"
-"okej!" svarar hon
Anton och Sofie går ut genom dörren och går mot hans gata. Han tar hennes hand, hon håller kvar.
Dom går och pratar om allt och inget. efter ungefär 15 minuter är dom framme.
-"Då går vi in då" säger anton
-"det låter bra de." svarar hon
Hon Hade bara varit inne hos anton en gång förut. Han bodde fint. Hon gick runt och kollade på fotografier från när han var liten.
Det var ett foto på han och en yngre tjej. Hon stog och kollade på det ganska länge och märkte inte att anton plötsligt stog bakom henne.
-"det är min syster.." sa han lite sorgset
-"Hon är lik dig. Ni har samma ögon."
-"Hon.. är död." sade han
-"förlåt, jag visste inte" sade hon och vände sig mot honom. Hon kollade rakt in i hans ögon.
-"Du kunde inte veta." sade han med ett leende
-"Sover du kvar ikväll?"
-"bara om du vill, annars går jag hem igen"
-"Klart jag vill."
-"Bra" sade han och gav henne en puss på kinden och gick upp för trappen.
Han kommer ganska snabbt ner igen.
-"Då går vi!"säger han
Dom går ut ur dörren. Han låser, och kollar ordentligt att den är låst. dom går tysta en stund. Han stannar till lite.
hon vänder sig mot honom.
-"Hur 'är det?" undrar hon
-"Bra, bra.. jag bara funderar.."
-"På vadå?"
-"Jag tror jag börjar bli kär i dig..Men alltså.."
Hon går mot honom. Ser honom i ögonen.
-"Men ?"
-"Jag är rädd att du inte har kommit över Johan än, och jag vill inte att du ska känna något press eller något.."
-"Jag.. Har kommit över honom ganska bra, men inte helt.."
-"Självklart, Jag vill inte tvinga dig in i ett förhållande eller något sånt.."
-"Ingen kan tvinga mig till någonting anton, Jag gillar dig, grymt mycket."
-"tror du att det kommer funka då?"
-"Jag hoppas det.."
-"Vi tar det lugnt, vi går i din takt.."
-"Det låter bra, vi tar det lugnt."
Han ger henne en lång kram, och hon känner att det verkligen känns bra. Hon i hans famn. Hennes hand i hans.
Skulle det funka? Sofie hoppades verkligen på det rätta, och kände innerst inne, att det kanske var för tidigt för ett förhållande.
-"anton.."
-"Ja?&q uot;
-"Jag tror.. att vi väntar.. med en relation.."
-"absolut, bara allt är bra för dig.." svarade han, men en liten bit av sorg tog över hans ögon.
-"förlåt.."
-"du behöver inte säga förlåt, det är lungt, jag lovar." sade han
-"Jag vill bara inte såra dig.."
-"det gör du inte." Sa han och släppte hennes hand. Dom gick tysta resten av vägen.
Dom gick in genom dörren till sofies hus, väl där inne hade redan alla andra kommit.
-"ÄNTLIGEN KOMMER NI!" skriker jeppe
-"Fan va segt de går för er!" skämtade pontus
-"haha, förlåt då!" svarade sofie
Dom bestämmer sig för att bada i poolen så alla går ut och badar. Alla har jätteroligt och Helt plötsligt har anna
och pontus satt sig i jacuzzin.
-"sofie!" viskar anton
-"mh?"
-"Hämta kameran! dom är fan assöta tillsammans!"
Sofie gick och hämtade kameran, och när hon väl kommer ut igen sitter anna och pontus och hånglar i jacuzzin.
Hon tar en bild som blir otroligt bra. Vädret var jättefint, fastän det bara var maj kändes det som sommar.
alla hade en jättebra dag och sofie känner att känslorna för anton blir starkare och starkare.
Hon går fram till anton, kramar honom. Deras ansikten rör sig sakta mot varandra, någon knäpper kort, än än gång står dom där
med läpparna två centimeter ifrån varandra. Då ringer antons Mobil.
-"Fan." Säger anton
-"svara du. Det kommer fler tillfällen."
Han går och svarar. Han går bort och pratar en stund. Han kommer tillbaka efter ungefär 5 minuter.
-"Jag måste hem.. Mamma har tydligen nåt att prata med mig om.. men när ses vi?"säger anton
-"Imorn?" säger sofie
-"Jag ringer." Han ger henne en lång kram, och hon vill att han aldrig släpper. Men han släpper.
Hon badar med sina andra vänner och nu ska dom flesta gå hem.
Nu var det bara sofie anna och pontus kvar. Dom ser riktigt kära ut, anna och pontus.
-"Ska vi dra ner på stan och käka?" undrar sofie
-"Ja, bra idé!" säger pontus och anna samtidigt.
Dom tar bussen in till stan. Stockholm var rätt fint på kvällarna ändå. Dom gick sakta genom stan påväg till
en resturang som hette "amore".
Sofie får syn på en otroligt fin kille. Han hade svart hår och blåa ögon, Underbart leende, gud vad fin han va!
Han råkade gå rakt in i henne.
-"Men gud, förlåt! gick det bra?" Undrade den främmande killen
-"Ja det är lungt, det var mitt fel" sade hon
han såg henne i ögonen och orden försvann. Han kollade rakt in i hennes ögon.
-"Sofie?" sade han
-"Filip?!" sade hon chockat. Det var hennes gamla barndoms kompis, dom hade inte träffats på två år.
-"Fan va fin du har blivit!" sade han
-"Du med!" sade hon
-"Vart ska du nu?"
-"Jag ska äta med mina vänner, vill du hänga på?"
-"Jofan de skulle vara kul!"
Han följde med. Dom satt och åt. Dom hade otroligt kul tillsammans. Pontus och anna satt och hånglade
med varandra, och filip vände sig mot sofie.
-"Sofie, jag har saknat dej asmycket! aså du är så jävla fin!"
-"är det fyllan som talar nu?"
-"nej, det är känslorna! och jag är inte full!" sade han och var faktist seriös.
Hon börjde sig mot honom och kysste honom. Men på något vis, kändes det inte.
Hon kände inte någon lycka, hon var inte kär helt enkelt, men hon slutade inte.
-"Du är helt otrolig, jag är fan kär i dig!!" sade han och kysste henne.
Hela kvällen var hon med honom, anna och pontus på stan. Dom gick runt överallt och ingenstans.
Nu var det dags att åka med sista bussen hem. Hon drog undan filip för att prata med honom.
-"filip.. jag tror inte att det kommer funka.. jag är inte kär i dig..förlåt!"
-"men sofie.. jag trodde att det var något mellan oss.."
-"Det var det.. det var kärlek vid första ögonkastet, vi delade på ordet kärlek!"
-"Ja, du har rätt, vi delade på ordet kärlek, jag tog kär och du tog lek.."
-"Filip!" sade hon, men han hade vänt sig om och gått.
Hon fick dåligt samvete och kände sig dum. Hur kunde hon göra så?
-"det går över." sade pontus som om han hade läst hennes tankar.
Dom tog bussen hem. När dom kom hem satte pontus och anna på en film. Sofie däremot gick upp för att lägga sig.
När hon väl öppnade sin dörr satt Johan på hennes säng.
-"Du skrämde mig!" sade sofie
-"förlåt.." sade johan
-"Johan, du kan inte vara här.. du får mig att må dåligt.."
-"Jag.. bara tänker.. jag saknar dig sofie"
-"Du saknar mig? vet du hur mycket jag saknade dig när du gjorde slut? Jag har precis börjat komma över dig!"
-"Okej.. men jag kommer inte över dig.."
-"Varför inte?"
-"under det år vi var tillsammans.. så var jag aldrig.. riktigt kär i dig.."
-"driver du med mig?! så du bara lekte med mina känslor i ett helt jävla år?!"
-"jag blev kär i dig.. när jag gjorde slut.." sofie tänkte efter på det som filip sagt till henne tidigare.
hon funderade på om hon skulle använda det han sagt.
-"johan.. varför var du äns tillsammans med mig?"
-"aså, du är finaste tjejen på skolan, jag ville se om jag kunde få dig.." sade johan nästan lite belåtet
-"fyfan.. har du hört talas om ordet kärlek?!"
-"Ja! självklart, vi delade på det!" sade johan som inget hade hänt
-"Jag tog kär och du tog lek.. jag skulle uppskatta om du går nu.."
-"sofie.."
-"Men gå!" nästan skrek sofie med tårar i ögonen. Johan som då inte hade något val gick, men vände sig om i dörren.
-"Jag älskar dig." sade han. Sofie undvek dom orden. att han bara hade lekt med henne i ett år. Hon skönk ner på golvet och tårarna forsar.
hon gick upp på sitt rum igen. Hon lade sig i sänge, ville sova men kunde inte fastän hon var trött.
Hjärtat kändes utslitet och tårarna bara rinner. Hon blundade, försökte sova. Det gick inte. Känslorna tog över och hon bara grät.
Hon reste sig ur sängen och sprang ut. Sprang ner längst bovägen, in mot sätergatan och sen till vänster, in på frärilsvägen.
Plötsligt stog hon där. Utanför hans dörr. Vad tog henne hit? Hon tänkte inte, bara sprang dit. tårarna rinner.
Hon plingar på dörren, tack och lov att den öppnas.
-"Men hejsan vännen, hur är det fatt?" sade antons mamma
-"hej.. förlåt, jag är sofie.. är anton vaken?" undrade sofie
-"Men hej sofie, anton har berättat om dig, han har pratat om dig hela dagen. Jag ska ropa på han, Anton!! kom ner!"
-"Tack.."
-"Har det hänt något gumman?" undrade hans mamma
-"Ja, det kan man säga."
-"Hoppas det löser sig, jag vill inte lägga mig i, men jag hoppas det blir bra, anton har berättat så mycket bra saker om dig."
-"Tack för att du bryr dig. det är verkligen jättesnällt." sade sofie. Antons mamma satte på te och var jättesnäll. hon var helt otrolig,
det var som om hon hade känt antons mamma hela sitt liv fast det var första gången dom träffades. Steg hördes i trappan och anton var på väg ner.
-"Hej sofie!" hon vände sig om och gick fram och kramade honom. Han höll henne hårt, och det kändes så bra.
-"Vad har hänt gumman? ,mamma vi är bara utanför och pratar." sa han. dom gick ut och satte sig på en bänk som befann sig på deras trädgård.
Sofie berättade allt och anton verkade förstå precis allt hon talade om. han talade om för henne att det fanns bättre personer än johan,
och att han ska göra allt för att få henne att må bra. På något vis, var det som att hon mådde bättre på en gång.
Han kramade om henne och tog hennes hand.
-"Kom, vi går in till din mamma." sa sofie
dom gick in och drack te med hans mamma som tydligen heter anneli.
-"Sofie, vill du sova kvar här?" undrade anneli. sofie kollade på anton och sa att det skulle vara underbart om hon fick det.
-"Vill du sova hos anton eller i gästrummet?" undrade anneli. Det var otroligt att det fanns så fina människor. Hans mamma var likadan som anton,
en sån människa som ville ens bästa. sofie svarade att hon sover hellre med anton än ensam.
Dom satt och pratade i köket ungefär en timme. Anton sa att dom kunde kolla på film om sofie ville. Hon tyckte att det lät bra så dom gick in i vardagsrummet
och satte sig i soffan. Dom satte på filmen chasing liberty. Sofie satt nära anton. Han lade armen om henne och pussade henne på kinden.
Hon Kollade upp på honom och tänkte "tredje gången gilt". Deras läppar fördes sakta mot varandra, ögonen slöts och där satt dom.
Äntligen kunde dom kyssa varandra utan att någonting störde dom. Både anton och sofie hörde ett kameraljud bakom dem, men det gjorde ingenting.
Hon kollade på honom.
-"Jag tror att det kan funka." sade sofie som var helt förälskad i honom.
-"sofie, tänk efter noga. Vill du att det ska funka, jag vill inte tvinga dig in på något." sade han.
sofie satt och tänkte en stund.
-"Det ska funka." svarade hon efter ett tag.
Han kysste henne igen samtidigt som han höll hennes hand. Hon kände att hennes hjärta vart fullt av lycka.
Hon kunde vara säker på att hon var kär i honom. Och på något vis kunde hon känna att han också var kär.
Hon vaknade dagen efter. Han hade armen om henne och hans hand befann sig i hennes. Hon kände sig så lycklig.
Det här skulle funka.
-"Godmorgon.." sade anton trött och sträckte på sig.
-"Godmorgon" sade hon och kysste honom.
Dom gick ner till köket där anneli hade gjort iording frukost åt dom. Dom åt tillsammans med anneli och sen gick dom hem till sofie.
söndag söndag söndag.. tråkigaste dagen på veckan. "Jag hatar söndagar." tänkte sofie för sig själv.
När dom kom hem till sofie hade Anna och pontus redan gått. Anna hade skrivit en lapp på bordet. Sofie läste den högt.
hej gumman!,
ehm..
vi är på pontus träning,
jag ringer dig sen!
Jag älskar dig gumman<3
-"visst fan!" Sa anton
-"vad?" undrade sofie
-"Jag har ju träning med anton, jag måste gå, förlåt, jag ringer dig sen gumman" sa han.
Sofie sjönk ner i soffan. Varför kändes det så rätt igår, men inte alls idag? fan.. Hon tänker på Johan och hjärtat slår fortare och fortare.
Hon ringer hem till johan och det är hans mamma som svarar.
-"ja hallå, anna-karin"
-"hej.. det är Sofie.."
-"sofie.. hej.. och du vill prata med johan förstår jag?"
-"Jo .. det skulle behövas.." man hör hur hon skriker på johan att komma ner till telefonen.
man hör att han går nerför trappen. "Det är sofie" sa anna-karin lite förvirrat.
-"sofie..?" Sade han
-"hej Johan.." var det enda som kom ur henne och tårarna började rinna.
-"det jag sa igår..jag menade inte.." sa han och man hörde hur han försökte hindra gråten.
-"snälla johan kom hit.. snälla jag måste få prata med dig.."sa hon medan hon grät
-"sofie.. är det inte bäst om.."
-"johan snälla" dom båda grät i telefonen, men johan skulle komma inom några minuter. Efter ungefär 10 minuter knackade han på dörren.
Sofie gick och öppnade. Johan stog där. Rödspräckta ögon, precis som sofie. Dom satte sig tyst i soffan. Johan kollade på henne. Sofie kollade på honom.
Johans ögon blev fyllda av tårar och han vek av blicken. Efter ett tag hade han lugnat tårarna. Han tog hennes hand och Sofie började gråta. hon grät och grät och grät.
Hon hade aldrig gråtit så mycket i hela sitt liv. Hon kramade om honom och han började gråta. Dom satt så en lång stund.
-"vad är det som händer..? varför gråter jag ens.. varför vill jag ha dig här.. johan vad är det för speciellt med dig?"
-"sofie.." Det var det ända han sa innan gråten tog över.
-"var du tvungen? var du tvungen att såra så.?" sa hon och hon var förtvivlad.
-"jag menade inte det jag sa igår..Jag har bara inte fattat förrän nu hur mycket jag älskar dig"
-"Johan det är en månad sen vi gjorde slut.. vad gör du ens här? skulle inte du flytta?" sa hon
-"Mamma vägrar åka när jag va ledsen.. hon ville vänta till jag hade redit ut allt."
-"Johan.. varför sa du inget? du visste att det skulle såra"
-"Jag är dålig" sa han och han bröt ihop.
sofie satte sig närmare. höll om honom, vadå? han behöver det. tänkte hon för sig själv som om någon hade frågat "vad fan håller du på med?"
-"johan.. Jag har fått min stund här på jorden.. och det var med dig.. Det är viljan att finna svar.. Johan, jag vill känna att jag lever.. Jag älskar ju dig..
du fattade inte de va? du förstog inte att du var mitt allt.. du fattar verkligen inte det.. snälla johan när ska du förstå? kommer du få mig att leva igen?" sa Sofie
Deras tårar forsade, tar dom aldrig slut?
-"förlåt" sa han och ännu mer tårar kom. Dom satte i varsin sida på soffan. Dom satt tysta och grät i två timmar.
-"sofie.. du har anton nu.. han får dig att leva" sa han och nu grät han verkligen hysteriskt, inte så att han skrek eller nåt, men det syntes ändå.
-"Han ersätter ingenting..
-"sofie.." försökte johan avbryta
-"Allt vi hade johan!"
-"sofie!!"
-"Jag funderar på om jag ska göra slut med anton för dig, jag saknar dig för mycket, förstår du inte att
det inte går att gå vidare?" Johan satt bara tyst. Han hade förrsökt avbryta henne, han ville ju inte sabba.
-"varför säger du ingenting?!" grät sofie
-"sofie.." Sade johan och såg upp, som han kollade på något bakom henne. Hon vände sig om för att se vad han tittade på. Där stog anton.
Han stog där, höll sig hårt för bröstet som om hjärtat skulle ramla ut på honom. Hans ögon var blanka och det rann en tår längst hans kind.
-"anton.." sa sofie och var nästan lite rädd. "hur länge har du stått där?"
-"tillräckligt länge sofie. tillräckligt länge" sa anton och vände sig och gick. Hon reste sig upp för att gå efter.
-"anton!" sa hon. Han stannade och vände sig om.
-"sofie, försök inte ens, du har sagt tillräckligt, jag har fått mer än jag tål." Han gick ner längst gatan. "fint." tänkte hon för sig själv. "nu har jag absolut ingenting kvar."
hon gick in till johan igen. Hon sjönk ner i soffan igen och höll sig för ansiktet.
-"faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa aaaaaaaaaan.." sa hon.
-"det är väl bäst att jag går" sa Johan och försökte hindra mer tårar.
-"Kommer du ihåg när vi va på gröna lund? När vi åkte kärlekstunneln?" sa hon. Johan satte sig ner i soffan igen.
-"hur skulle jag kunna glömma.." Svarare han.
-"Och den gången, när vi köpte glass, kommer du ihåg tiden?"
-"Jag glömmer aldrig.." sa johan och ögonen tårades igen.
-"Kommer du ihåg när vi va.."
-"..lyckliga" avbröt Johan och grät ännu mer.
-"Johan varför lämnade du mig? Varför tar du mig inte tillbaka?" grät sofie. Johan grät mer och mer. Han gick mot hallen, Hämtade sin väska och kom
tillbaka.
-"jag kan inte.. du behöver någon bättre. här.." Sa johan och räckte över ett kuvert. Hon öppnade kuvertet och såg att det var ett kort. Ett kort från kärlekstunneln.
Tårarna började rinna ännu mer, hur fan skulle hon komma över honom.
-"gråt dina tårar de kommer ändå torka, såren läker bit för bit, ta tag och orka gå vidare för att kärleken gör ont, utan varandra så känns allt tomt.. Som alla säger, du ska inte deppa, du får allt du behöver. Du har en bra familj, allt. " Sa han
-"men du är allt jag vill ha" sa hon och reste sig upp.
-"och du är allt jag vill ha.."
-"deppa med stil" sa sofie. Dom såg på varandra. sen vände sig sofie och gick upp på sitt rum. På vägen dit hörde hon hur johan stängde ytterdörren. Han hade gått nu.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Lovely__ - 29 nov 06 - 04:44- Betyg:  | Jätte bra, vill ha en fortsättning! :)
Skriv till mig när nästa del kommer! :) | | Monstret - 29 nov 06 - 04:10- Betyg: | Kärleksliv i tonåren inte speceillt lätt elelr allvarlig,
mycket fin |
|
|
|
