Allt började en onsdag (forts12) |
Hans hand är kall, och tillbakablickarna på från min systers kalla hand och likbleka ansikte får mig att börja tvivla.
”Kommer Hine att överleva?”
- Vem är du?
Jag rycker till, och snubblar på en sladd som korsar golvet i rummet när jag ska hälsa på en doktor som kommit in i rummet.
- Naki, vän till Hine. Vad har hänt? Vem har gjort det? Kommer han klara sig?
Orden flyter ihop och han kollar konstigt på mig.
Jag suckar och inser att han inte har förstått ett ord av det jag sa.
Jag säger meningarna en gång till, långsammare och mindre hysteriskt.
- Naki min vän… Ingen vet exakt vem som har gjort det, bara att det är ordentliga knivsår från en lång kniv. Han har fått tre hugg i bröstet på höger sida, och han är allvarligt skadad, ingen vet om han kommer överleva.
Jag står och stirrar på honom, önskar att allt bara var en dröm, en jävla fasanfull mardröm, som man gör så att man vrider och vänder på sig, kallsvettas men när man vaknar så inser man att ingenting var verkligt.
Stirrandes rakt in i väggen, rakt upp och ned sittande på en stol utanför Hines rum hamnar jag.
Tankarna står stilla.
Ett par går i korridoren med en liten flicka i handen, med plåster på knäet, hon sjunger glatt.
Men paret kollar sorgset på mig och sedan kommer frun fram.
Hon lägger handen på min axel och säger:
- Gå ned till receptionen och fråga efter sköterskan Lirena, hon tar hand om dig…
Jag pressar fram ett litet, litet leende på mina iskalla läppar, och sedan går hon tillbaka till sin man och hennes dotter, som sjunger glatt.
Minuterna tickar förbi, men jag fortsätter att stirra in i en vägg, och mina tankar fortsätter att vara rensade.
Efter minuter i fundering så bestämmer jag mig för att gå ned till receptionen och fråga efter…
- … Lirena?
- Ja, vänta ett ögonblick så ska jag gå efter henne. Säger en gammal dam i receptionen.
Jag står och väntar, och sekunderna sniglar sig fram, så det känns som minuter.
En lång ung kvinna, säkert bara tjugofem, med en lång mörkbrun fläta hängandes på ryggen, och svagt målade ögonfransar kommer fram till mig.
- Hej, vad heter du? Undrar hon.
Hennes leende värmer mig och hennes röst får mig att bli lugnad.
Den iskalla kroppen börjar tina upp, och med ett litet leende får jag fram svaret på frågan.
Hon kollar på mig vänligt, och redan nu känns det att jag kan lita på henne.
Men då även kroppen tinar, så gör dom starkaste känslorna det. ”Kommer Hine dö?”
Jag brister ut i gråt, mitt i väntrummet, vid receptionen.
Ärligt talat bryr jag mig inte om ifall någon kollar konstigt på mig, för ärligt talat, finns det bara en person som spelar någon roll i mitt liv just nu.
- Hine… Snyftar jag fram, som när ett litet barn skrapat knäna på en grusväg en typisk sommardag.
Men det är vinter nu, och det handlar inte om några skrapsår, utan det handlar om liv och död.
Sköterskan kollar med en dystrare min på mig och kramar sedan om mig.
- Följ med här. Säger hon vänligt.
Jag följer tätt efter henne, och hon tar tag i min hand.
Hon drar in mig i ett litet rum, som är mycket finare och inte lika stelt och naket som väntrummet.
För varje tår som jag fäller så viskar jag fram vad som har hänt.
Hon sitter och tittar på mig, och lyssnar på vartenda ord.
Hon säger tröstande ord, och hämtar sedan en bricka med två koppar, som innehåller rykande te.
Mitt hjärta är lättat, och jag för koppen till mina läppar.
Hon gör detsamma, och just som hon gör det så ser jag hur det blänker till på hennes finger.
En förlovningsring pryder hennes högra ringfinger.
- Ska du gifta dig? Frågar jag försiktigt.
Först ser hon förvirrad ut, men kommer sedan på vad som fått mig att ställa frågan.
- Ja, det ska jag nog någon gång. Men inte än på ett tag.
Jag nickar bara till svar.
Nu står vi båda utanför Hines rum.
Det är som om det har fastnat en klump i halsen på mig, som inte går att svälja eller ignorera.
Tårarna bränner i ögonen, och Lirena håller sin hand på min axel.
Just som vi ska trycka ned handtaget till Hines rum, kommer doktorn jag sett där förut, ut ur rummet.
Han ger oss en snabb blick och försvinner sedan ned någonstans för en trappa.
Jag träder in i rummet med Lirena efter mig.
Hines syster sitter där inne, ihopkrupen på en stol vid Hines sida.
Det hugger i hjärtat när jag ser henne, och det hugger ännu hårdare när jag ser att hon gråter och stryker sin storebrors hand.
Hon kollar upp på oss.
- Du fick mailet! Utbrister hon.
Jag nickar till svar.
Sedan går jag fram till henne, och sätter mig där jag med.
- Naki? Viskar Hine.
- Hine… Tårarna faller på honom, och så även Mirres.
- Tänker… Tänker ni lämna mig här ikväll? Frågar han hest.
Jag skakar på huvudet.
- Först ska jag gå och ringa mamma, men sedan…
Mina favorit rader från en lapp Hine mig en gång gett far upp i huvudet.
- När jag är tillbaka ska jag torka dina tårar och hålla din hand,
Vi ska alltid vara tillsammans, och trotsa timglasets rinnande sand.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | sandruskapuska - 12 apr 08 - 18:23 | | fint. men förstår inte riktigt vad som har hänthonom | Tofflan - 26 nov 06 - 00:56- Betyg:  | skiiitbraa!
ta hand om dej
kram//tofflan...love glassbile 4-ever! |
|
|
|
