Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

~Rakbladen är mitt liv~ Del 36 [En ny början?]

”Jack, älskade bror… Vad har du gjort?” Han vände sig om och svimmade i mina armar. Jag for upp ur sängen, jag vet inte vart kraften kom ifrån, men jag sprang som en blådåre genom korridorerna för att hitta någon skötare.
”HALLÅ! JAG BEHÖVER HJÄLP FÖR FAN!!!” Skrek jag och alla patienter stirrade på mig. De började viska, många tyckte jag hörde hemma på avdelning A eftersom alla visste att jag varit vän med Bambi och tagit över hennes roll som den mest självdestruktiva på hela psyket. Det tog en evighet innan en mentalskötare plötsligt kom ut från personalrummet. De drack sitt morgonkaffe nu. Det var Helena som plåstrat om min arm dagen innan.
”Gud Bella, vad skriker du efter?” Hon lät trött, och då kom jag på att hon haft nattskiftet och att jag antagligen väckt henne. Min mask föll av och när jag tänkte på Jack började jag gråta.
”Det är Jack, han ligger på sin säng med uppskurna armar!” Skrek jag mellan tårarna och patienterna började viska ännu mer.

Helena tog med sig Göran och Pelle som tillslut fick sy Jacks sår. Vart han fått skalpellen ifrån visste de inte men efter en stund förstod jag. Eftersom patienterna på avdelning C ansågs ”friska nog att snart skrivas ut” så hade inte skötarna någon direkt koll på de vassa sakerna. Det var fan så mycket bättre på avdelning a och b, där var varenda låda låst och varenda kniv under uppsikt. Jag blev rädd när de bar iväg Jack på bår.

Framåt kvällen, efter timmar av gråtande kom Erik in på mitt rum.
”Hur mår han Jack? Hur mår han?” Frågade jag oroligt.
”Bella…” Direkt när jag hört tonfallet på hans röst förstod jag. Jack var död.

De kommande dagarna minns jag ingenting av. Jag bara låg i mitt rum hela dagarna och grät. De blodiga lakanen var kvar än och de kläder jag haft då Jack dog bar jag också. Skötarna lät det vara så, de förstod mig. Snart var det min 17 års dag men jag ville inte fira den. Jag var död inombords, den lilla gnista som Jack sagt brann i min blick hade dött med honom.

Snart fick jag en diagnos av psykets läkare som ”en fara för både sig själv och omgivningen” så ännu en gång fraktades jag till tvångsrum 19B. Jag fick besök av Klara och Jojjo som bara satt där och såg på mig.
”Du ser dig olik ut Bella” sa Klara lågt, jag undrade om de visste vad som hänt. ”Du ser så frånvarande ut”
”Jag är död” sa jag känslokallt. Med de orden reste sig de och gick. Jag tror mitt svar skrämde dem rejält.

Begravningen skedde veckan efter Jack tagit livet av sig och ingen mer än jag från psyket gick, även om Jack var omtyckt hade ingen haft sådana band till honom som jag haft, ingen hade betraktat honom som sin änglabror som jag gjort. Jag hade på mig Jacks kära kavaj, en ägodel jag vägrade att hans familj skulle ta ifrån mig. Jag drog på mig mina svarta trasiga jeans och ett par röda Dr. Martens. Med gråten i halsen gick jag ut till bilen där Erik väntade, han skulle köra mig dit och gå med mig eftersom han hade tagit hand om Jack som sin egen son så sörjde han också.

Vi sa inte så mycket till varandra under den bilturen, även om den varade i två timmar. Jag satt bara och stirrade ut genom fönstret och tänkte på hans sista ord, den sista natten vi tillbringat, tätt in till varandra. Hans sista mening snurrade i mitt huvud, jag viskade den tyst för mig själv ”får jag hålla om dig, älskade syster”. Erik såg medlidande på mig.

När vi kom fram till kyrkan möttes jag av stirrande blickar, som om de förstod att jag var ett psykfall.
”Det är ingen fara Bella, lugn” sa Erik lågt och jag log emot honom.


Jag satte mig på raden längst fram, brydde mig inte om att den var ämnad för familjen, för jag visste att Jack ansåg mig vara hans enda familj. Jag började gråta innan prästen börjat tala. Han berättade om hur Jack varit som ung, hur han lekt som barn och hur hans liv spårat ut de sista åren. Om hur mycket droger han tagit, om hur mycket han skurit sig och hur illa hans familj blivit när han hade abstinens besvär efter sin spruta och sitt rakblad. Då brast allting för mig.
”Vad fan är det ni står och säger?!” Skrek jag högt och prästen stirrade på mig.
”Miss, vi är i guds hus, använd inte såna ord!” Röt prästen och jag gick och ställde mig framme vid Jacks öppna kista.
”Jack var allt annat än ond. Har ni tänkt på att ni beskriver eran skapelse, Guds skapelse som något hemskt och groteskt? Jack använde knark och skar sig för att orka leva, det är meningen med allt det där. Rakbladet blir ens luft, såren blir ens andetag. Jack var underbar, en ängel i människoform. Jag beklagar att ni aldrig fick se den sidan, men jag fick det. Jag är glad för den lilla tid jag fick med honom, för jag har aldrig mått bättre” Tårarna började sakta rinna ner för mina kinder, inte strömma, utan rann ner försiktigt och vackert. Efter en stund började folk applådera och prästen log emot dem.

Jag stod länge vid Jacks kista, han såg så fridfull ut, så vacker. Jag böjde mig ner och la min bukett med blodröda rosor på hans mage och kysste hans kalla läppar.
”Jag hoppas du får ditt hus i skogen där uppe i himlen gubben” viskade jag och Erik ledde mig till bilen.

När jag åter kom till psyket kände jag mig på något sätt glad, eller kanske inte glad, men jag kände hur allting bara lyfts ifrån mina axlar för en sekund. Hela den kvällen satt jag och spelade spel med skötarna. Jag tror det var Jacks sätt att säga tack.

Men några dagar efter min 17-års dag kom mina problem ikapp mig på nytt och jag deppade ihop totalt i samma veva som Tess, Linus, pappa och Elin kom på besök. Pappa led av att se mig i den där bältessängen och bad skötarna att spänna loss mig. De skakade bestämt på huvudet. Då insåg jag att jag var långt nere i skiten. PSYKFALL stod det stämplat i min panna.

”Här får du älskling” sa Tess och gav mig en liten ask. Jag öppnade den försiktigt och möttes av en ring. ”Bella,” sa hon och gick ner på knä, ”vill du förlova dig med mig?” Hon sken upp som en sol och jag tittade generat ner på golvet. Jag visste att Tess var min enda chans till riktigt kärlek, för hon såg bortom psykfallet som jag var, och såg den där lilla trettonåringen som övade sig på att pussas med sina kramdjur. Sa jag nej nu, skulle hon säkert vända på klacken och gå, lämna mig för alltid. Snabbt tittade jag upp igen och nu såg jag glädjetårarna som glänste i hennes ögon. Jag nickade till svar och hon kysste mig.

Pappa gav mig en bild på mig som 12 åring, två år innan mamma och han gått isär, 2 år innan jag förvandlades till det psykfallet jag är idag. Elin gav mig ett litet kramdjur hon sytt i slöjden och Linus, sist men inte minst, gav mig en pappersbit. Jag knycklade upp den och läste högt.
”När du kommer ut så är jag skyldig dig en kattunge” Jag log emot honom.

De var hos mig ett par timmar innan de vart tvungna att åka. Tess stannade kvar och eftersom Erik jobbade nattskiftet spände han loss mig. Tess kysste mig flera gånger och smekte mig.
”Du är så mager älskade” pep hon och höll om mig hårt. ”Hur mår du?” Jag tittade upp på henne. ”Erik berättade allt, han sa att du och Jack var som bror och syster. Det måste varit hemskt att han dog i din famn”
”Jaa” viskade jag och borrade in huvudet i hennes tröja. ”Men det var inte alls hemskt att se honom i den där öppna kistan, han såg så fridfull ut, så glad.” Tess strök fingrarna genom håret.
”Erik har snacka med mig Bella” sa Tess efter en stund och jag stötte bort henne.
”Vad har han sagt?” Jag sa inte frågan med avsky i rösten som jag annars gjort när jag snackade om Erik, utan nu var det bara en vanlig fråga. Efter begravningen hade han varit det bästa stöd man kunde få.
”Han snackade om att skriva ut dig ifrån psyket” Jag sken upp som en sol och tittade på henne med ögon som plötsligt fått en livsgnista igen.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
-blueberry- - 30 dec 07 - 23:14
jag grät nästan när jag läste detta så jävla mkt med lidande.
carrou_mrs_cool - 26 feb 07 - 22:53- Betyg:
omg, så bäst
haha, ska läsa nästa nu med en gång
Grynet88 - 28 nov 06 - 05:02- Betyg:
Fortfarande riktigt jävla bra ska du veta!!!
Love_Max - 27 nov 06 - 06:22- Betyg:
åååhw guuuud :D vad braa (:
meer ^^<3
toota - 25 nov 06 - 01:33
MER MER MEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEER :D
gatljuset - 23 nov 06 - 06:08- Betyg:
MEEEEEEEER!
skriv till mig när nästa del kommer :)))
Bloody_tears - 23 nov 06 - 05:48- Betyg:
Helt underbart !
när man väl börjat läsa kan man inte sluta
du har en riktig talang ! :)
fortsätt så ! :D
familjeflickan - 23 nov 06 - 04:08- Betyg:
den är så himla bra!! fortsätt så!
sofiiie - 22 nov 06 - 21:11
Du skriver underbart,
sorligt men mycket bra!!
Fortsätt, vill veta vad som händer!:)
Isabellaaaa - 22 nov 06 - 18:37
Så jävla tokigt underbart. Jag kan inte sluta vill bara ha mermermer. :) Du skriver underbart bra och nu längtar jag ^^
psychopatica - 22 nov 06 - 12:28- Betyg:
Har sträckläst hela berättelsen, kunde inte slita mig ifrån den!
Så jävla bra!
Man tror verkligen att det hänt... hemskt..
Du borde verkligen bli författare, ddu är så duktig!
Skriv mer nu!
kram på dig, Milia
bonnilie - 22 nov 06 - 06:11- Betyg:
ååh mera.. så sorgliig :'( men fiint! såå otroligt fiin
Rebecca_Becca - 22 nov 06 - 06:03- Betyg:
åhh tårarna rinner ner för kinden.. så himla bra men så
hemsk.. längtar till fortsättningen
empalove - 22 nov 06 - 05:18- Betyg:
jätte bra:) MER!!:D
LA - 22 nov 06 - 04:45
Jätte bra ! Meraaa nu nu nu :D
gullunge_92 - 22 nov 06 - 04:27- Betyg:
fortsättning!!
Sorgsen_varelse_ - 22 nov 06 - 04:17- Betyg:
omg sååå bra!
Osynliig - 22 nov 06 - 03:34
jag gråter man känner så mycket medlidande, så undebart bra!

Skriven av
TrasigFlikka
22 nov 06 - 02:53
(Har blivit läst 337 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord