Allt började en onsdag (forts11) |
Jag sitter vid datorn, som jag äntligen har fått upp i rummet.
Redan är skrivbordet fullt av lappar med ”kom ihåg” och ”läxa”.
När jag ser på dom så blir det till att dra med armen över skrivbordet och langa ned allt i papperskorgen bredvid.
Med en suck så kollar jag e-mailen. ”Undrar om någon har skrivit…”
”Hine!” Jag öppnar det med en förhoppning om att hans vänliga ord ska liva upp min dystra eftermiddag.
”Va…?” Ögonen far genom raderna, genom stavelserna, ja, genom vartenda ord.
Jag sitter och stirrar tomt på bildskärmen, och inser inte det jag just läste.
Den sista raden…
”Mirre”
Jag kastar mig sedan upp från stolen, och dom viktigaste orden far genom huvudet. ”Hine, sjukhuset, så fort du kan!”
Jag springer det snabbaste benen bär mig, tänker inte ens på att be mamma om hon kan köra mig dit.
Hjärtat slår hårt och snabbt, och det känns som om hela världen runt omkring mig dras sönder av klor överallt ifrån.
Människornas blickar stirrar, letar sig in i mig, drar, förbannar och försöker få mig att snava.
Jag vet inte vad det är som får mig att falla, men jag gör det, mitt på cykelbanan.
Asfalten skrapar upp huden på knäna, händerna, och i ansiktet som jag oturligt nog lyckas slå i det med.
Snart så ser jag hur ett stort ljust hus tonar upp sig.
Äntligen, just som mina lungor ska slitas sönder, och just som mitt hjärta inte orkar slå, och just som allas blickar försöker få mig att falla, just då, kommer jag in i tryggheten.
Jag rusar fram till receptionen, hennes ansikte minns jag från förut.
- HINE! Utbrister jag.
Sköterskan står där och ser undrande på mig, men hon talar mig till rätta, och lyckas få fram hela hans namn.
Skakandes får jag sätta mig ned i väntrummet.
Det är alldeles blekt och naket, trots att dom försökt att fixa en mer avslappnad miljö med hjälp av akvarium och plastväxter så skrämmer dom vita väggarna mig.
Dom näst intill speglar min rädsla.
Fiskarna simmar in i glaset gång på gång, och höga snarkningar hörs från en man som somnat.
En dam med starkt rödmålade läppar läser en tidning, och två små barn retar gallfeber på deras mamma som gång på gång försöker få dom att hålla sig lugna.
När visarna på klockan i väntrummet har hunnit gå tretton varv så ropar en sköterska på mig.
Jag följer tyst med henne, och hon säger inte ett ord på vägen till Hines rum.
Jag tränger mig förbi en doktor som lämnar rummet, och så störtar jag fram till honom.
- Hine! Jag fick mailet från din syster! Hine… Allt kommer bli bra nu… Hine…
- Jag vet… Viskar han.
Jag kramar hans högra hand, och ser på honom och snyftar.
Då ser han upp på mig, och kollar rakt in i mina ögon, och hans ögon säger mer än hans ord:
- Det var i det här rummet jag för sista gången såg mamma…
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | bladet - 18 nov 06 - 06:47- Betyg:  | | Brraa:) meerrr | | charliedecember - 17 nov 06 - 15:42- Betyg: | | Gaaaaaaaaaah :'D <3<3<3<3 jag dööööööööör!!! Gud vad bra du skriver! Jag blir värsta... gråtfärdig. Gud vad jag älskar denna novell!!! :D:D:D <3<3<3<3<3<3<3 | | Tofflan - 17 nov 06 - 03:56- Betyg: | skiiiiiiitbraa!
längtar till nästa del!
kram//tofflan
love glassbilen 4-ever! |
|
|
|
