Varför fortsätta? |
Varför fortsätter jag? tänker jag medan jag sakta går över gatan.
Natten är svart, svart och kall.
Jag går ensam från festen där alla utom jag hade kul.
Mina vänner hade slutat se mig, jag var totalt ignorerad.
Jag hade valt fel kläder jag visste det!
Allt var så typiskt, på måndag i skolan skulle jag få höra!
Att dom hade haft såå kul, att jag missade allt roligt och vilka dom strulat med.
Men varför skulle jag bry mig?
Jag var ju inte där när det hände?
Jag ville ju bara bli sedd när jag var där. På festen.
Jag upptäcker plötsligt att någon går alldeles för nära mig.
Jag tittar över axeln, ser bara en man som sakta men säkert svänger in på en annan gata.
Jag pustar ut, men för säkerhets skull går jag den snabba vägen hem.
Genom parken.
När jag med snabba steg genar över en gräsmatta, känner jag mig iaktagen.
Jag stannar upp, ser mig omkring.
Ingenting. Ingen någonstans. Helt öde, Tomt.
Jag är framme vid buskarna, nu är det inte långt kvar.
Men jag får ett slag i ryggen. Ett hårt slag.
Jag faller till marken, både av chocken och smärtan.
Jag ser mannen över mig. Jag blundar hårt och skriker.
Jag får slag efter slag i ansiktet. Allt blir svart.
Det känns som om jag svävar utanför min kropp. Jag ser mig själv.
Tyst och livlös under mannen som tar på min kropp.
Jag skakar i takt med hans rörelser.
Min själ vill skrika, skrika på hjälp.
Men det är öde i parken.
Ingen som kan höra mig.
Jag gråter. Jag återvänder till min kropp.
Jag känner smärtan i ansiktet och på min kropp.
Mannen slutar upp och frågar mig om det var skönt.
Jag svarar inte, mina tårar rinner sakta nerför mina kinder.
Han tar på sig och går några steg bort.
"du berättar inte för någon? Detta är våran lilla hemlighet eller hur?Annars blir jag arg och letar upp dig, missfoster!"
Han lämnar mig ensam, naken och kall på gräset.
Med tårar som rinner nerför mina kinder.
Jag orkar inte röra på mig, jag ligger still hela natten tills solen stiger upp.
En hund slickar mig i ansiktet, sedan hör jag någon som kommer närmare.
Jag får en jacka över mig.
Jag känner ingen skillnad.
Dom ringer till sjukhuset, strax hör jag sirener.
Folk kommer springande, pratandes, undrandes.
Jag läggs upp på en bår. Läggs in i ambulansen.
Hamnar på sjukhus, jag får reda på att jag har blodbrist.
Mannen hade knivhuggit mig i ryggen.
De synliga såren kommer läka innom en månad eller två.
Men det finns saker som ingen läkare kan hela.
För såren som inte läker kan ingen nå.
Jag vaknar upp, drömmen har gjort mig kallsvettig.
Tar en klunk av mitt vatten som står på mitt sängbord, jämte kortet på mina barn.
Även om det var längesen nu, Så känns det som igår.
Det var jag som fick skulden för många saker.
Jag hade fel kläder, jag gick fel vägar.
Jag hade sminkat mig för mycket.
Jag fick skulden för våldtäkten.
Ingen blev anmäld. Ingen fick dommen, VÅLDTÄKTSMAN.
Jag fick stämplen OFFER.
Jag fick skulden för att jag var ung.
Så varför fortsätter vi?
Inte just min historia.
Men mycket nära.
Var inte rädda för att ni ska bli våldtagna.
Stanna inte inne för att ni är rädda för att gå ut.
Upplev livet. Ni lever bara en gång.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Sorgsen_varelse_ - 16 nov 06 - 03:28- Betyg:  | | bra novell! Mycket bra! Sanningsenlig! :D | | ida1 - 16 nov 06 - 02:53 | | Bra novell.. den berör verkligen ! | | Cilises - 16 nov 06 - 02:20 | | usch, samhället borde ha kommit längre än såhär! |
|
|
|
