Splitter |
Kras, näven genom rutan flög,
Varför alltid jag, önska att jag dög.
Alltid får jag skuld, är svarta fåret,
Kan ingen se det djupa såret.
Skärvorna genom hjärtat skär,
Om ni bara viste vilken smärta jag bär.
Nu rinner jag över, har fått nog,
Just i detta ögonblick jag näven slog.
Men ingen som ser, kanske ni hör,
nog ingen som bryr sig om handen blör.
Ljudet av utslagen ruta ekar,
Försöker ta klivet ut, men tvekar.
|
|
|
|
