Strössel |
Jag vandrade ödets stig den ledde mig till en plats jag någon gång sett förut i ett förflutet. Gömt och glömt i bakhuvudet fanns denna plats. Jag satte mig och byggde en stund på mitt sandslott i mitt timglas. Men huset smulades sönder och rann iväg som vatten genom fingrar. Utan hem igen fortsatte jag vandra på ödets stig. Denna gång hamnade jag på en okänd plats utan namn och själ. Vinden lät som naglar mot svarta tavlan ljuset var mörkare än natten. Rysningar. Jag fortsatte springandes på stigen jag ville aldrig mer tillbaka till den plats men jag förstod att sanningen var att jag skulle återvända en dag. Jag hamnade denna gång i ett paradis. Jag visste att allt var för bra för att vara sant och det visade det sig vara längre fram.
Jag la mig raklång under min favorit lönn. Löven snöade över mig. Himlen strödde färgglatt strössel över min kropp och begravde mig där under. Jag vaknade igen då sommaren smugit fram ur sin vintersovplats. Du väckte mig med en smekning mot min kind en kyss på min panna. Jag tog din hand vi tänkte vandra stigen tillsammans dagen därpå. Men vi var ovetande om att din stig ledde åt ett annat håll. Så när vi öppnade paradisets port drogs du åt andra hållet av en storm och jag fördes bort med handbojor långt bort i framtiden. Jag fördes ännu en gång till den plats jag aldrig mer hade velat se. Dom låste in mig i en cell och jag väntade där på att du skulle komma i din blanka rustning på din vita springare och rädda mig. Jag blev gammal och grå. Till slut kom du till framtiden. Du var ung och stilig som våren själv. Jag var gammal och grå som slasken på vinterns slut. Men du tog min hand och såg mig i ögonen.
Jag såg in i dina tog ett sista andetag och lämnade dig med ordet farväl och en kyss på dina orörda unga läppar.
|
|
|
|
