Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Svarta Älvornas Blodröda Rubin (del4)

Dagar i skolan går. Hon känner bara starkare och starkare känslor för Sharced. Hans mjuka leende och hans varma ögon. Hans hår väldigt mörkbrunt, och hans ögon kastanjebruna. Hon söker ofta efter hans blick, men så fort deras ögon möts,tittar han snabbt bort. Säg, blev han lite röd...? En dag då dom sitter utanför skolbyggnaden och känner hur solen bränner på deras ryggar, så säger Sharced:
- Ehm... Cersia? Har du lust att.. ehm...
Han kliar sig nervöst i nacken och kollar bort.
- Alltså, jag undrar bara om du vill... typ... Hänga med någon stanns efter skolan?
En lätt rodnad sprider sig över ansiktet då hon svarar att hon jätte gärna vill det. Hon blir så överrumplad av lycka att hon inte ens tänker sig för vad hon ger sig in på.
Efter skolan är dom på väg längst en bäck. Vattnet speglar dom bådas kroppar i sin spegelklart blanka yta. Dom sätter sig ned i det lätt svajande gräset. Dom pratar ganska så länge, och hon känner någon slags samhörighet med honom. Han är så... Dom tystnar och kollar på varandra. Han tar hennes hand, men hon sliter bort sin. Utan att kunna hindra sig så säger hon:
- Sharced! Sluta! Du vet väl?! Hon reser sig upp. Hon kollar bort för att hinna svälja sin sorg och slänga en blick på hennes märke som påminner om vem hon egentligen är.
- Cersia?! Han rester sig också, förvirrad.
- Kom inte nära! skriker hon. Hennes inbrända märke på sidan av sin axel tyder på att hon är en svart älva, och när hon är nära sitt offer börjar det glöda och bränna. Smärtsamt tar hon sig för armen.
Han sätter sin hand rakt över märket!
- NEJ! Cersia brister ut i tårar. I förtvivlan försöker hon rycka bort hans hand, hon skriker åt honom, men han vägrar släppa, och snart inser hon att det är försent... Deras kroppar lyfts upp en bit i luften. Bäcken, det vajande gräset, dom röda löven runt dom, träden, solen, allt försvinner. En vit dal tonar upp sig runt dom. Is och snö till mark. Snötäckta träd och ingenstans att gå, förutom just där dom är.
- Som jag trodde... Han kollar upp med en sorglig blick på henne. -Prinsessan Cersianisicatira... Din mor har skickat dig, antar jag?
- Du måste... hon sväljer sina tårar och kollar förfärad på honom, men bara i några sekunder.
- Dö...
Med en plötslig rörelse har hon tagit upp ett svart svärd från marken.
Inristat med blod står det på svärdet: “Shischers isolita imiricori mikiirisi lovintia soreseis shiccki imixo xidico.” På älvornas språk, men annars:
“Ta din kraft och låt denna person ge sig av, håll inte tillbaka, du är en svart älva.”
Hon kollar på honom med en tom blick. Han skakar på huvudet.
- Tvinga mig inte, Cersia! Jag har dödat en av dom mäktigaste svarta älvorna! Varför skulle jag inte kunna döda dig?!
- Av samma orsak som jag inte kan döda dig? Svarar hon tomt och backar in i skuggorna.
- Cersia?
- Farväl... Hon försvinner ut i tomma intet.

Nu är hon tillbaka i sitt mörka rike.
Hur ska hon kunna ljuga för drottningen? De svarta älvorna gråter tårar av blod när de dödat någon och på natten kan man höra deras dystra och onda sång.
Hur ska hon kunna fixa tårar av blod? Cersia ger sig av till jorden och dödar en oskyldig människa. Hon täcker sina händer med dess blod och drar streck under ögonen. När sedan drottningen kommer mitt i natten för att titta till henne, ser hon att hon gråter tårar av blod och hon sjunger en ond och sorglig sång. Mycket belåten går hennes mor därifrån.
På morgonen möter Cersia en skadeglad drottning.
- Cersianisicatira, mitt barn. Kom hit ett slag så ska du se vad jag har hittat.
Cersia nickar och går till sin mor.
- Kan du förklara det här? Säger drottningen. Hon knäpper med fingrarna och det kommer två älvor med en pojke. Sharced!
- Du svek mig! Säger drottningen och höjer handen till en rörelse, Sharced kastas framåt över marken och skrapar upp sig mot dess stenar.
Drottningens korta och vassa ton får Cersia att kolla på sin mor och inte på Sharced.
- Du gör det bara värre för dig OCH honom, Cersianisicatira!
- Fängsla honom!
Älvorna lyder sin drottnings order och rycker upp honom från marken. Och sen släpar iväg med Sharced. Cersia kollar upp mot honom, och hon får se ett sårat ansikte med tårar på kinderna. Utan motstånd så låter han älvornas vassa klor slita med sig honom och tortera honom. Cersia vill skrika, men hon håller skriket inom sig. Hon vill skrika ut hans vackra namn...
- OCH! Som ett högre straff på att du svek mig så kommer Shin att hamna med honom!
Nu kan hon inte hålla skriken inom sig mer. Med all förtvivlan skriker hon:
- NEJ! MOR! HAN ÄR SKADAD JU! HAN KLARAR SIG INTE ENSAM!
- Du skulle ha lyssnat på mig, dotter min, svarar hon och går. Hennes mörka skugga försvinner bakom närmaste knut, och kvar i luften svävar hennes ondska.
Ensam sitter Cersia kvar på marken. Hon har ingen kraft kvar att resa sig upp. Hennes hjärta känns tungt som sten. Nu skulle hon förlora sin Shin också. Hon skulle ha dödat Sharced! Shin, den hon älskar mest över allt och alla! Gråtande reser hon sig. Hennes svarta klänning sveper runt hennes vrister, och på trötta, bara fötter ger hon sig av mot fängelsehålorna. Troligen skulle hon inte klara av synen av Shin som sitter ensam och skadad, men han är ju inte ensam om hon kommer.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Morrhopps
12 nov 06 - 06:32
(Har blivit läst 104 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord