Allt började en onsdag (forts10) |
Ute på skolgården i eftermiddagssolen så står vi.
Allt och alla är osynliga i ett ögonblick som det här.
Precis som våra läppar ska mötas så bryts allt.
- Nej! Kom ned därifrån! Kan någon hämta en lärare?!
Hine släpper taget om mig och rusar därifrån, till baksidan av skolhuset.
Jag hinner knappt reagera, vem förstörde det här mysiga ögonblicket, som jag säkert skulle minnas i flera år?
Jag springer efter honom, nästan alla barn på skolgården gör det.
Han tvärstannar framför en mycket gammal ek som ser ut att vara inne i sina sista år.
Där uppe sitter en liten flicka, svart hår ned till axlarna, kristallklara ögon, Tila…
- Tila! Ropar Schero som kommer springande.
Och när han kommer närmare och näst intill står under henne, så ser han att hon har blivit alldeles mörk under ögonen, och att tårar har fyllt hennes bleka kinder.
Han ser även att i hennes vänstra hand så håller hon i ett rep.
- Schero… Snyftar hon.
- Ja gumman? Säger han med en sån nervös och ängslig ton i rösten så att ingen känner igen honom.
- Jag kommer upp till dig.
- NEJ! STANNA DÄR! Skriker hon och hennes röst brister. Hon viftar hysteriskt med högerhanden, så hysteriskt så hon tappar taget. Hon lyckas få tag i en gammal, tunn gren som hon slår ryggen i. Den hänger säkert fem meter över marken.
- TILA! Skriker Schero i panik.
Jag står som fastnaglad bakom Hines rygg, och bara stirrar, precis som alla andra.
- Jag vill inte leva Schero… Jag tänker dö… Snyftar hon fram, medan hon kravlar sig upp på den tunna grenen.
- Sluta… Sluta Tila… Viskar han fram. Och han försöker sträcka sina händer mot henne.
Hon fumlar med repet, och hon börjar knyta det, till en snara.
Just som hon ska trä den över huvudet så brister grenen, och hon faller ned mot det vajande gräset.
Inte var eftermiddagssolen så vacker längre, och inte lekte barnen på skolgården.
Alla stod bara och stirrade, som om alla hade förstelnats.
Inte ens solen tappra strålar kunde värma barnen till liv igen, och inte heller lärarnas panikslagna röster.
Schero var den enda som reagerade lika mycket som systern.
Hon skrek, han skrek, hon grät och så även han.
Han kastade sig mot sin syster som föll, och fångade hennes späda kropp i sina armar.
Han sjönk ihop på marken med henne tätt tryckt i famnen.
Så tätt kan man bara trycka och hålla om någon man verkligen älskar med hela sitt hjärta.
- Förlåt… Förlåt Schero… Viskar hon till honom.
Han trycker henne ännu hårdare intill sig, så att det nästan gör ont.
Men kärlek gör ont, och det gör ännu ondare att se någon som mår sådär dåligt.
Barnen lämnar dom, lärarna lämnar dom, och till sist så lämnar även Hine och jag dom.
Där, under den gamla eken, som är i sina sista år, där, i eftermiddagssolen som bränner på barnens ryggar, där, just där, så finns nog den största kärleken, mellan bror och syster.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | sandruskapuska - 12 apr 08 - 18:17 | | fint, tårarna rinner snart | isita - 18 dec 06 - 22:10- Betyg:  | | haha jag fick tårar i ögonen:) | | Tofflan - 11 nov 06 - 21:51- Betyg: | skiitbra!
längtar till nästa del!
kram//tofflan |
|
|
|
