nattbok |
11.11
Det är alltid natt nuförtiden. Okej, så nu är det åtminstone november och mörkt på riktigt säger de, jag vet inte, jag ser så sällan solen.
Det här är bara en nattbok, den här får väl ingen se, ingen veta om. De kan inte dömma mig. Jag vet inte, jag tänker nog inte säga vem jag är på den här sidan, så jag kan vara vem som helst. Kanske till och med din granne.
Jag behöver bara skriva, okej? Världen är så suddig idag, sudda sudda bort din sura min och så är allt okej! Eller vem vet, inte jag iallafall, jag är för korkad, på tok för dum för att fatta något.
Psyk ringde idag, det var ett någon gång men då satt jag i vardagsrummet och drack kaffe och tittade på ett marsvin. De är så starka, vill överleva, blind på ena ögat och håller på att bli på andra. Och bara 3 månader gammal.
I vilket fall som helst så var klockan redan halv tre när jag såg det och öppenvården stänger halv fyra så jag hade en bra ursäkt att inte ringa tillbaka. Får väl reda upp det i måndag, få gräl som vanligt, för att jag bara sover hela tiden och aldrig orkar göra något.
Sedan lade jag mig bara ner i sängen och steg inte upp förrän det var mat och mamma hade ropat säkert en massa gånger men min hörsel är dålig, missförstå mig inte, både min syn och hörsel är medicinskt sett nästan perfekta, men ändå är allting mörkt och suddigt och jag hör knapt något. Säkert medicinerna, eller jag, och vem bryr sig?
Yeah, inte för att någon orkar läsa ändå, men jag måste nog börja skriva ner saker, det är november. Jag trodde det var augusti och det är november.
När jag gick ner för att äta så var A här, så efter att jag ätit spelade A och syrran och jag Mario Party något nummer och sedan orkade jag inte längre utan spelade The Sims 2 Pets en tid och sedan orkade jag inte med det så nu sitter jag bara här och är meningslös medan syrran ser på Joey vid den andra datorn, ah, mitt perfekta liv...
Min familj består för tillfället av två föräldrar och tre barn, varav jag är den äldsta och min syster den yngsta, och två hundar, varav den yngre är om möjligt ännu dummare än jag är, men väldigt godhjärtad, och ett halvblint marsvin, sedan två dagar, vilket den yngre hunden inte vant sig vid och endast är lugn när han är helt slut av utmattning. Damphund, hm... Antar att han faktiskt kunde ha det, om nu hundar kan. Marsvinet har vant sig vid honom iallafall, så han är nog smartare än oss.
Tearing at my skin leaving knives in my brain
Stabbing at the voices driving me insane
Det är svårt att få rätsida på något, jag har ätit mediciner... länge. Fråga mig inte om tid, jag kan inte, tid, tid, tid! Varför ska jag minnas? Mitt jag ett kanske jag minns två och minns jag två kanske jag minns tre och det blir för jobbigt. De slutar alltid att fungera. Det slutar alltid med att man mår bättre när utsättningssymptomen från antideppen försvinner och sedan ger de en något nytt och man lever i en dimma och sedan slutar man väl med dem med. Det är svårare att sluta med antipsykotiska, det är ungefär allt jag vet, de ger mig en massa mediciner som ska göra mig gladare och så mediciner för schizofrena människor, trots att de sagt att jag inte är det.
Att sluta med antipsykotiska gör en halvdöd och kräkfull och kallsvettig och underlig. Men det hindrar inte dem från att sluta fungera. Jag började med den här för ett år sedan och den måste ha börjat sluta fungera någon gång i sommras, för det är augusti, haha. Jag hatar tid, den bara går och går och allting försvinner. Allting försvinner när man sover. Vad hände igår? Vem vet, jag sov och det försvann. Sover jag inte blir jag halvdöd och kräkfull, det beror på den antipsykotiska, och jag kan sova tack vare sömnmedicinen, som är benzo och som jag ätit i ett år. För läkaren sa så, äta, äta, äta, lägg på tungan, drick och svälj. Utan den sover jag inte, innan kunde jag ibland sova hela dygn, antagligen för att jag inte sov alls annars.
Det spelar ingen roll om man sover eller är vaken för mardrömmarna slutar inte fast man vaknar. De fastnar på näthinnorna och man skrattar åt skräckfilmer för de är så patetiska. De kan inte mäta sig med verkligheten.
we create your darkest dreams
every night when you asleep
we infiltrate your fantasies
Ibland... Jag vet inte. Varför citerar jag låttexter? Jag började lyssna på musik för att hålla dem borta, det fungerar fortfarande, ibland. Och jag är hjärndöd ändå, så är det bara. Dessutom kan jag inte använda deras ord, så jag måste hitta substitut, de bara skrattar åt det, hahaha. Regler som måste följas, regler som ska skydda oss, som ska finnas utan att försvinna, som ska döda oss långsamt.
you will see the dark reality,
existing through your bloody fears.
a painful force is tearing you soul apart.
you're just a toy in our hands.
it's just a game that you can win,
because we break your bloody will
Någon gång, kanske, kanske man kommer ur et här, kanske man ångrar alla ärr, kanske, men kanske de inte försvinner, kanske de inte går bort. För jag har läst att de uppsvällda inte går bort, de är här för att stanna, trots operationer. Men om jag är tillräkligt ful kanske ingen vill ha mig. Om jag bara är tillräkligt ful så vill inte ens någon skabbis ens peta på mig. Man måste redan betala någon kanske en miljard för det. Så kanske jag får vara ifred. Kanske de slutar se på mig om jag skär upp ansiket, kanske är jag ändå bara för feg, de gånger jag gjort det har inte gjort ärr, jag är för feg, men de ser inte på mig som någon att röra vid då, de ser undrande, äcklade, smygtittande ut. Kanske fulhet är det enda rena i den här världen.
Kanske jag kan sluta skaka någon gång, kanske monstret som bor i mitt bröst klöser sig fri någon gång, lämnar ett blodigt hål där mitt i min bröstkorg, kanske någon då ser att det kanske gjorde ont, kanske de någon gång slutar säga att mna ser bätte ut, kanske de någon gång slutar säga att man ser pigg ut när man inte sovit på flera dygn. Eller finns det någon skillnad på mig, som döljer allting, och kronikerna som har slutat låtsas?
Någon gång råkar man väl dö, någon gång blir alla överdoser för mycket, även om man klarat sig rätt bra eftersom man undviker alkohol. Alkohol är bara bra om man vill konstant tänka ut olika sätt att ta livet av sig men samtidigt inte orka lyfta ett finger eftersom någon bytt ut hela ens jävla hjärna mot en betongklump. Dricker mna inte så kan man fortfarande skratta, även om man alltid gör det lite för högt, lite för gällt, lite för oäkta.
It's all fucked you've blown it
There is no recovery
It's all fucked you 've blown it
You took that away from me
Jag kan inte säga vad jag tänker göra nu, jag tänker nog inte ta livet av mig, så småningom inser man att man är på tok för feg för att verkligen våga, men man slutar inte hoppas på olyckor med dödlig utgång. Det skulle ju fixa det. Självmord är för svårt, man hinner alltid ångra sig om man ska göra det ordentligt, än så länge iallafall. Och jag vill se hur det går för det där marsvinet, han slapp bli ormmat iallafall. Vilket jag är, jag är nämligen patetisk. Jo, tack, jag vet det, ni behöver inte säga det gång på gång på gång på gång. Jag tror inte jag glömmer det, jag har ju hört det över halva mitt liv.
Kanske tar jag bara min kvällsmedicin och sömnmedicin och går och lägger mig, kanske tar och också ett paket med värktabletter som jag inte fattar varför jag tar eftersom man mest mår skit av det, men de verkar gilla det, ungefär som när man gör kors över hela kroppen eller annars bara skär upp armen. För det fungerar inte längre, hur många chanser ska jag behöva ge det? I slutändan slår det bara tillbaka på mig själv och ja, jag är egoistisk, jag gillar inte att ligga som en patetisk pöl på golvet på psyk. Och jag menar inte att skratta som en galning men man gör det bara om man är en galning, ja, det hörs ju, skratta som en galning!
Jag vill inte ha någon som försöker rädda mig, jag vill inte ha sympatier, jag vill bara få skriva. Men kanske det är för mycket begärt? Allt annat jag velat har ju fått dö ut, så jag vill nog nästan ingeting längre. Oftast vill jag bara sova, men det är psyk inte alls nöjda med, jag borde vilja vilja något mera. Shut up. Alla bara förvirrar mig, säger någon ja säger någon annan nej och säger någon si säger någon annan så och säger någon upp så säger någn annan ner och jag blir ju tokig! Jag kan int bestämma mig, men folk som säger ja och nej på samma gång är förvirrande. Säger "vi vil lhjälpa dig" och skriver ut någon medicin efter tio minuter och skickar sedan iväg en, vadå? Man är ju i öppenvården, vill man bli inlagd kanske? Men varför skulle man vilja det när det är precis samma jävla sak fast man tvingas se på mrogontv klockan åtta på morgonn för man får inte sova och man får inte ligga på rummet och läsa för då är man osocial. Och när man skaffar tobak och sitter i rökrummet dagarna i ända får man så mycket gräl att det inte är klokt. Nej, det finns helt enkelt ingeting, och man vill ju egentligen inte ligga hemma hela dagarna för man börjar inte helt mirakulöst att gå om man är förlamad.
Kanske blev det någon rätsida i kaoset, kanske inte, kanske skriver jag mera imorgon, kanske inte, kanske man faktiskt inte vet, kanske man helt enkelt är för dum, kanske man faktiskt aldrig lärde sig att förstå vad man känner, så hur skam na då veta, ja, då vet man fakiskt inte vad man känner.
The day with no emotion
We drift into the sea
All I could remember
I wished I wasn't me
...:::lollirot:::...
15.11
Det är inte alltid fysisk smärta hjälper mot psykisk, ja, även om jag varit tvungen att ligga i sängen med mensvärk har det inte hindrat ångesten. De brukar säga att det hjälper att röra på sig när mna har mensvärk, men ja, jag skulle vara glad om jag ens kunde röra på mig. Inte för att jag någonsin brutit ryggraden men jag antar att dne smärtan också skulle göra det omöjligt att inte gnissla tänder och låta bli att gråta. Man önskar verkligen man hade fötts mindre känslig, mindre gnällspik hade man då varit, men nejdå, det ska alltid krävas en jävla massa bedövning också. "Känner du något?" *hoppar till* "Aj! Ja!" "Ojdå." *lägger mera bedövning*
Men det är inte alltid man känner något, att duscha i vatten som ens pappa påstår sig bränna sig på bara för att känna något, kanske inte det mest normala, vem vet. Allting är rätt dimmigt för det mesta. Har knapt gjort något, duchade idag eftersom jag inte orkat på de senaste veckorna, och B klagade på mig redan förra gången. Jag har en känsla av att hon är dålig förlorare, och det gick tydligne inte så bra i valet, hoppsan, kanske om du skulle kunna lyssna på folk och inte bara köra över dem? Kärring.
En sak som jag var trött som fan på var min medicinering, så ja, jag slutade ta den jag tar på morgonen som gör att det inte spelar någon roll hur pigg man än må vara på morgoen, en halv timme efter att man tagit den har man lust att gå och lägga sig igen. Inte för att jag knapt sovit något alls, det är svårt när det känns som om någon skulle spetsa en på en kniv varje gång man vänder sig. Däremot är jag ytterst förvånad över att jag gått ner i vikt, för ja, en av de där andra irriterande sakerna med mensen är att jag vanligtvis går upp 3 kg veckan före, inte NER 3 kg? Inte för att jag klagar, gick ju upp 20 kg när jag bytte medicin ifjol. Till just den där som gör en trött.
Alla klagar fotfarande på att jag borde äta, ät ät ät och bli FET så snaran inte håller ens. Det är ju inte som om man skulle kunna ha anorexi när man väger 90 kg så shut the fuck up. Fast lite kaffe vore gott. Ska nog koka när jag klagat klart här.
Är så rastlös, kan inte låta bli, petar på allting, kan inte slappna av ens när jag överdoserat värkmedicin så jag inte känner av mensvärken. Antagligen inte så bra att peta på såren hela tiden heller, blir de infekterade får jag uppsvällda ärr, och då får jag skylla mig själv. Sådana ärr lär det nämligen finnas ytterst liten chans att man får bort ens med operationer. Dessutom gör det det också svårt att somna.
Så mest ligger jag och pratar med rösterna, försöker ignorera de mindre bra och mest prata med de roligare, eh... Det kan bli helt skumma diskussioner, vi pratade om flygande elefanter och flygande plättar med vispgrädde (som du verkligen inte borde äta jävla fettomonster du är redan större än en elefant) och jag tycker inte om jordgusslylt utan det ska vara hallon. Helt hjärndött med andra ord, men fortfarande bättre än Big Broter och i allmänhet det mesta som kommer på tv. Fast sedan när Heroes kommer kanske jag vill se det, men det är svårt när man annars aldrig ser på tv. Jaja... Kaffe!
I know I prefer to hurt
it seems to comfort me and burn
I never asked for it - question.
I never wanted it to end
...:::lollirot:::...
19.11
När man väl kommer in i hans värld är det svårt att komma därifrån. Att vakna utvilad är som en avlägsen dröm, det är bara hans värld, hans mardrömmar. Lek med mig. Han ler sitt oemotståndliga leende som får klumpen av rädsla att växa och han skrattar för jag vet att han njuter av det. Smärta, rädsla, hat, hans livsformer. Och ändå kan jag ändra på honom ibland. Höra hans lugna andetag när jag gett upp totalt inför honom. Är det värt att kämpa?
Your pretty face seduced me,
Blinded me from how you used me
I walked the long way home,
only to get hurt by you again
Ord som binder mig, jag kan inte tala om det, jag kan inte berätta, åh jag har försökt, tro mig, det är som att försöka använda ord som inte finns. Vilket mycket väl kan vara sant, ord för den världen finns inte i den här. Vilken värld är verklig? Jag vet inte kan ske är båda, annars så är det den. Det här är bara en paus från livet där. Egentligen får man väl skylla sig själv eftersom man nu ville studera ondska, vad hittar man då? Ondska är vad världen är byggd på.
Människor har ingen natur, men har en fallenhet för själviskhet. Åh varför skulle jag vara annorlunda? Det är inte medvetet, men det är själviskt att vilja dö. Ondska följer gärna i själviskhetens fotspår, egoism uppmuntras i dagens samhälle, vad annat hade vi väntat oss än den ondska vi lever i nu? Terror är rädsla, terrordåd skapar rädsla, skapar kriget mot terrorismen som inte kan stilla människors rädsla. Rädslan gör att terrorn vinner och kriget mot terrorismen är i princip poänglöst. Men det är för svårt att bara försöka komma överens.
we're the children of the first-world
a livestock for consume and fuel for a machine
we think in circles directed by tv
we obey to numbers they tell us how to be
Jag orkar inte, jag vet inte vad jag tänker. Jag borde äta, som vanligt, men om jag går ner och kollar i kylskåpet tar jag bara ett glas Pepsi Max. Som vanligt. Jag åt igår så varför skulle jag behöva äta idag? Det är faktiskt inte så illa som det kanske låter, eller vi får se, ska på blodprov igen eftersom järnet inte är som det ska. Men vad annat kan man vänta sig? Jag skar mig rätt illa när jag var inlagd, så illa att mitt hb steg utan någon hjälp länge efteråt. Men vad brydde de sig? Varför skulle de bry sig? Det var ju bara mest besvärligt att torka upp blodet som fanns över hela toagolvet och på vägen till kansliet. För att inte tala om handdukarna jag förstörde. Mina kläder är svarta så de överlevde. Men det är okej. Allt är okej. För det är bara att mata i en lugnande så är allt okej.
Bah, jag låter så cynisk hela tiden, så jävla negativ. Men visst, jag antar att den här sidan behöver utlopp också. För folk som... känner mig? Har roligt åt folk som säger åt mig att sluta tänka så negativt hela tiden och se det positiva, för jag må spendera en hel del tid på psyk och knapt orka göra något största delen av tiden, men jag är en glad och positiv flicka. Jag kan ändra sida så snabbt att folk har svårt att hänga med. Och jag är annorlunda med människor i den här världen än med de som lever i den andra, han finner det intressant, jag med, efter att han påpekade det. Svartvit, ja, att gå från svart till vitt på en sekund. Men hellre svart-vit än färglös, ja, jag vet, det var lånade ord, men jag gillar dem.
Mina monologer må låta såhär, men som jag sa till praktikanten, det är ju faktiskt mycket roligare att prata om roliga saker, inte för att man inte får prata om allvarliga saker men man får inte sluta sig helt. Är det inte så? Eller är det förvirrande för folk att jag kan skämta om saker trots att jag nästan kräks av rädsla?
I think I'm paranoid
And complicated
I think I'm paranoid
Manipulate it
...:::lollirot:::...
29.11
Jag får först mina mediciner den första och det är då i sista stund, inte för att jag bryr mig, har lyckats minska. Bra det också, efter att jag tar dem kallsvettas jag och det känns som om jag skulle kräkas, och sedan domnar kroppen bort. Men mitt benzo behöver jag, haha, det är inte meningen att man ska äta det så länge men jag har ätit den i ett år, och jag är inte den enda, läkarna bryr sig fan inte. Och mitt satans hemoglobim, alltså järn, jag liggerpå sista steget på järnbrist med ett HB på 95 vilket är 3 lägre än för två månader sedan och skit. Orka bry sig, men jag äter medicinerna för man blir så satans trött. Läkarna blir väl helt fittiga på mig igen om de får veta att jag slutar utan att säga till, förrut kundem na sluta sådär bara men fan heller med Seroquel, gått ner till 400mg dock, från 700.
They've got me on some medication
My point of balance was askew
It keeps my temperature from rising
My blood is pumping through my veins
Somebody get me out of here
I'm tearing at myself
Nobody gives a damn about me or anybody else
Det känns som om jag ska kräkas, is och eld, inte blod, förgiftad, förgiftad av vad? Förgiftad av maten och vattnet, maten och vattnet är för människor, inte för drömmar! Jag är inte verklig längre, jag är en dröm, och jag orkar inte tänka logiskt längre. Jag har alldrid varit logisk, kan alltid tänka logiskt, men ja orkar inte, VERKLIGHETEN FUNGERAR INTE LOGISKT! Tiden hoppar hit och dit och det är augusti och april och november som alla säger. Klockan är 4:44 för det är alltid så läskigt, som att alltid vara vaken klockan 3 varje natt, spelar fan ingen roll om jag gått och lagt mig för då vakna jag fan vid 3. Men jag orkar inte, det är fan bara kaos och bajs och allting är upp åt röven.
Jag som alltid varit en snäll flicka, alltid alltid alltid och nu bara när världen är kaos ska jag göra saker och ta ansvar och om jag ka ta ansvar kan jag väl lika bra supa och knarka och knulla bort mitt liv, det är ju inte som om man skulle duga till annat heller. Även om man är så ful att någon knapt vill röra vid en. Men nej, istället sitter man och är en snäll flicka, som vanligt, som vanligt, så jävla tråkig. För det är ju det jag är inte sant? Annars skulle jag ju knappast sitta ensam varenda jävla dag och hey, det gör inget att jag är rädd för telefoner för ingen ringer ändå, jag är så tråkig, folk skulle dö av utråkning om de var mina vänner.
Stop it
No
Stop it you're hurting me
Stop it you're hurting me
Stop it
Don't
Don't you
Don't you fucking touch me
Don't touch me
He fucking did. He fucking did and never did he listen. And I'm not the only one, no, I'm not the only one. And I don't know if he fucked me but he fucking used me and now I'm trash. It's of no use any more. And perhaps I was fucking sexy hen I was five years old but look at me now and I'm too disgusting to touch. Love will never be, because I know no one will ever even like me.
I'm sitting quietly
in gothic sympathy
I try to cut myself
But they won't watch me bleed
They do not understand
They are afraid of me
They'd rather shoot themselves
Than french kiss the elderly
...:::lollirot:::...
3.12
Fan vad jag hatar smaken av alkohol, jag fattar inte varför jag jämt vill kräkas av den när man mår dåligt. Annars är det helt okej, men inte när det är som det är nu. Folk brukar också undra, för jag säger alltid att jag avskyr öl, att det smakar piss, men jag har inte druckit. Eller jo, jag har druckit öl, men haha, det var ju fan innan jag började skolan ens. Den gången jag minns iallafall, fan, min morfar kunde så bra med barn, knulla dem och ge dem sprit. Men han var en reko kille som bidrog till samhällets väl, eller vad fan, iallafall en sådan där typisk person som ingen någonsin skulle ha misstänkt. Jag vet inte om jag hatar honom, inte lika mycket som jag hatar mig själv iallafall, för han är ju död och det är bara jag som fuckar upp mitt liv nu. Och ingen annan klagar ju, kanske de inte minns, precis som jag alltsom oftast inte gör, kanske de förnekar det som jag gjorde i tusen evigheter, och fortfarande ibland, för det gör ändå så jävla ont när människor som borde lyssna inte tror en. Som mamma inte gjorde när jag var liten, bevisar ju bara att han hade rätt, ingen skulle tro mig och alla skulle hata mig. Yeah, life's a bitch and then you fucking die. Like the fuckers we all are.
Shiet, hade feber så jag tog en del paracetamol, och nu har jag drickit vodka blandat med pepsi, men det smakar ju ändå skit, så yeah, no sleep for me. Mina sömnmedicin pluss alkohol är en no go, tror inte morsan och farsan skulle bli så glada om jag hängt mig, haha. Men skulle behöva någon att prata med, men psykiatrin blir det inte förrän i måndag, och dit ska jag varje dag nu när morsna och farsan är borta för annars är de ett litet "stöd" även om jag inte kan prata med någon jag känner. Orka dra ner dem i skiten, har redan dåligt samvete för att jag babblar för mycket med M ibland. Min verklighet är skrämmande och jag ville verkligen inte dra in henne i det.
Konstterapin fuckade upp sig också, fick värsta sammanbrottet och då är det annars en trygg plats, men rösterna ville fan inte hålla käften då och när jag började får dubbelseende av min målning, såg en kyrka/katredral med en fastkedjad ängel och skit och var allmänt skitskraj av hela situationen. Hoppas det är bättre nästa gång, det här är den bästa terapin någonsin, mår jävligt sällan dåligt där. Konstterapeuten fattar saker också, hon skulle ringa psykiatrin om de där grejsen jag pratade om, för själv lyckas jag då ytterst sällan öppna käften. Men iallafall, började för mer än ett år sedan, med att jag kände att någon höll på att strypa mig och jag fick fan panik, mne sedan var det ingen där, och sedan har det hänt en jävla massa gånger. Att jag blir nerhållen och så också, det är jävligt otäckt, precis som allt sådant där, för det ÄR verkligt just då. Man må känna sig som en idiot när man fattar att ingeting hände ju, men lika väl går man på det varenda jävla gång, och blir helt stirrig. Hon tänkte att de kanske borde byta mina mediciner, är ett år sedan sist ju, haha. Shit, jag orkar inte, av alla jag haft är de två senaste de med minst biverkningar, för de är nyast, de bara varvar dem hela tiden! Typ fem olika. Och den där jävlen man skulle ta bloprov hela tiden typ är NO WAY! Jag må inte ha blodskräck längen, men nålskräcken sitter i.
Jag känner mig lite snurrig, syrran sitter väl vaken ännu kanske? Nåväl, haha, hunden såg för jävla dum ut när jag tog fram vodkan, farsan har lurat dem att typ smaka så de avskyr lukten och fattar liksom inte varför man dricker det, inte kaffe heller, men det är lite för sent för kaffe fast jag annars föredrar det. Man får väl hopaps min lever överlever, vet inte riktigt vad allt jag satt i mig nu igen, var inte så klar att jag kunde skriva först ens. Men min dosett är i ordning, yees. Annars hade jag fått stå ut med abstinensen igen. Fan. Vill inte byta medicin, dä lägger de väl in mig eftersom jag "måste", i deras lilal värld, hållas under uppsikt när jag är medicinfri. Dessutom är jag ju nere på 400mg själv redan och inte har jag hängt mig ännu? Eller vad de nu tror, jag vet ärligt inte, jag tycker det inte är så stor skillnad på medicin och utan, förutom att man känner sig helt drogad och luddig av medicinerna och tänker förbannat mycket på äpplen och bomber. Ne, det är ett äpple för bomber växer inte på träd, men det är ju brunt, tänk om någon bara limmat fast en bomb på trädet? Vad fan, vet inte om det är jag eller rösterna som tänker ibland, eller något. Shit.
Det gör ont i magen, typ, någonstans där. Fortfarande, man kan försöka dränka sina sorger med alkohol men dom kan simma dom jävlarna. Haha, äsch, vem fan bryr sig. Far väl och skär mig också, som den patetiska lilla skit man är, liksom fna, vem orkar bry sig? I år var jag utan att skära mig i fem månader i sträck och nu är jag här i skiten igen. Om man överlever? Man försöker, man måste försöka, man är för jävla envis för att ge upp på riktigt. Inte för att han låter mig dö anyway, han låter mig inte göra något, haha. Whatever, jag hatar honom, men ändå behöver jag honom. Han brukar vara den första att påpeka att mina mediciner gör mig mera fucked up än normalt, och yeah, det faktum att jag är den enda som kan se och höra honom kan ju vara lite udda, haha. Min verklighet är sådan, så då får det vara. Han tjatade på mig om min nuvarande medicin i evigheter, specielt sedan rösterna kom tillbaka. De är minst lika rädda för honom som jag är, för de brukar vara tysta om han säger till. Yay, cool shit.
- I'll kill myself:
I'll blow my brains onto the wall!
- see you in Hell,
I will not take this anymore!
This is where it ends: I'll put a bullet in my head
And yes, drop dead [HA-HA-HA]!
This is where it ends, this is where I will draw the line:
- Excuse me while
I Kill myself.
...:::lollirot:::...
8.12
We all want to belong. In the end, we really do. Belong to something, not just feel worthless, feel someting, anything. Wannabe someone.
Men osynliga människor finns det gott om, ensamma och osynliga och hej, det hjälper inte att veta att tusentals andra också känner sig ensamma för man är ju ensam ändå.
Tomheten äter upp en, tröttheten dödar en och jag är nog inte så säker på att jag vill ha den där höjningen av medicinen. Jag blir så trött att jag blir weii i huvudet och nästan somnar stående. Och då var jag pigg innan. Vill inte. Orkar inte. Tröttheten gör att de kommer närmare, mina levande mardrömmar. Fiction or reality? No clue, I don't know who. Och man bara är, och var, och finns, och kommer kanske att finnas.
Jag har ingenting att skriva, tankestopp, sludder, när tankarna blir för många så det blir alldeles tomt. Jag är yr och känner mig borta, lever i hans värld hela tiden nu, ljudet av krossat glas blev min dom och... Jag kan inte prata om det här, usch, orden bara försvinner som om de inte finns. Men kanske det bara är jag som inte finns. Finns drömmar?
Down in a hole, feeling so small
Down in a hole, losing my soul
Down in a hole, feeling so small
Down in a hole, out of control
I'd like to fly
But my wings have been so denied
...:::lollirot:::...
|
|
|
|
