Allt började en onsdag (forts9) |
Nog är det lite pinsamt att möta Scheros blick på måndagsmorgonen.
En lätt rodnad intar mina kinder, och Hine ser misstänksamt efter mig, då jag går fram till bänken.
Men när jag ser tillbaka på Hine och ler ett sånt där mjukt leende, då verkar hans tvivel försvinna, och han ler tillbaka.
Ur skåpet väller läxorna. Och bara för att jag öppnar så måste minst hälften ramla ut och ned på en stackars sjua som ska in i sitt skåp under.
- Förlåt! Utbrister jag och för handen för munnen.
Hon ser upp på mig med stora iskallt blåa ögon. Hennes mun är bara som ett litet sträck, och hennes läppar så tunna.
Hon låser snabbt sitt skåp, och skyndar iväg med böckerna hårt tryckta in till famnen.
”Vem va…”
- … r det?! Undrar du säkert.
Jag hoppar till och vänder mig om i luften.
- Schero!
- Det är jag det. Säger han och ser leendes på mig.
- Hon heter Tila. Lägger han till då han ser att jag tänker gå.
- Tila? Säger jag och höjer ögonbrynen, och ber om att få veta mer.
- Ja… Börjar han att säga.
Sedan känner jag hur hans arm lägger sig runt mina axlar.
- Hon är min syster förstår du.
Jag känner hur hela kroppen stelnar, inte ens solljuset som bränner så mot ryggen känns.
- Din syster? Nästan viskar jag fram.
- Ja! Säger han och då han precis tänker påbörja en ny mening så svischar Hine in bland skåpen med ett leende på läpparna.
Det syns verkligen att han har något kul att berätta, och hur det verkligen förstörs av det han får se.
Han stannar framför oss, och det enda han får fram på sina nu allvarliga läppar är:
- Kommer du Naki?
Jag nickar till svar och tar bort Scheros arm från mina axlar.
Fast egentligen vill jag bara slita bort den, och skrika att jag aldrig mer vill se honom… Fast det är ju inte sant egentligen.
Tysta går vi genom korridoren, så tyst så att man skulle kunna tro att andetagen har upphört.
Inte ens stegen i trapporna hörs.
Han håller upp dörren till mig när vi ska in i klassrummet, och undviker min blick.
- Tack Hine… Säger jag näst intill i en viskning.
Han ser upp på mig med stora blanka ögon, och sedan rycker lätt på axlarna, och blicken far åt sidan.
Jag går ut ur klassrummet som jag knappt hann in i. Tar Hines hand, och så sätter vi oss på bänken utanför.
- Men, ska ni inte komma in? Undrar våran lärarinna.
- Vi kommer snart. Säger jag.
Och tydligen förstår hon att det är viktigt, för hon nickar bara tyst och på något sätt medlidande, och sedan sluter hon dörren om oss.
- Hine?
Äntligen ser han på mig igen, äntligen så letar hans vackert varma ögon in sig i min dystra själ igen.
Underläppen börjar darra på mig, och jag får inte fram några ord, inte ett enda.
Han sluter mig i sin famn, han är så bra på att trösta, så bra på att förlåta.
- Jag känner mig hemsk. Snyftar jag fram hos honom.
- Nej, det ska du inte, jag ska… Viskar han tätt intill mig, så tätt, så att det skulle vara omöjligt för någon annan att höra.
Och allt blev så känslosamt, men på något sätt underbart, så vi satt där under hela lektionen.
Fröken viftade in oss i klassrummet efteråt, och jag sa som det var.
Hon gav oss först den där allvarliga blicken som lärare brukar ge, men tog sedan till ett milt leende.
- Ja, ni kommer undan den här gången. Men se till att reda ut sånt där ett tag innan.
Vi stod där i säkert en kvart och bara lyssnade på vad fröken sa, och under den där kvarten så tog Hines hand tag i min.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ciitronvodka__ - 10 nov 06 - 06:21- Betyg:  | | meeeeer:D :D | | Tofflan - 10 nov 06 - 02:40- Betyg: | ååååååååhhhhhhhhhhhhh guuuud va du är bra på att skriva!!!
längtar till nästa del!
kram//tofflan
love glassbilen 4-ever! |
|
|
|
