Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Häxprinsessan (Kap. 1)

Det var väldigt tidigt på morgonen och sanden var kall och fuktig under hennes tår, havet var sådär lugnt som det bara är precis efter gryningen. Luften var klar och kall, det här kunde vara himlen.
Kelza satte sig på huk och kupade händerna i vattnet och sköljde svetten ur pannan, det hade varit en lång natt av bedjande men Gudinnan hade svarat henne, hennes svar hade dock inte gjort Kelza lugnare, tvärtom, hon hade bara fått sina farhågor besannade.
"Kelza." Hon hörde Gudinnans röst. "Du ska inte låta dig nedslås." Kelza vände sig om mot bilden som Gudinnan låtit skapa. "Ni ska inte vara så nervös heller." Hon log, hennes val av Gudinna hade varit en av de yngre, hon var väldigt ung till och med, och ofta nervös för att göra fel.
Hon såg åter ut över viken, även om hon kunde se skeppen i hamnen så kunde hon inte höra dem men hon visste att det var mycket liv och rörelse i hamnen den här tiden på morgonen. "Det ser så fridfullt ut ännu, dock känner jag mörkret, det närmar sig från alla håll."
"Kelza, du vet väl att du inte kan berätta det för någon?" Kelza log mot sin nervösa Gudinna. "Och bli bränd på bål? Nej tack. Kanske beger jag mig till något av de länder du berättat om, där även kvinnor får bruka magi. Men jag har min familj och mina vänner här, livet är inte så illa ändå. Vi har ju överlevt krig förrut."
Gudinnan huttrade och Kelza vände sig mot henne. "Sommarens värme är för mycket för mig, dimman är nästan borta." Kelza kunde se det, hennes bild var nästan helt borta. "Jag kallar på er igen om jag behöver er hjälp." Gudinnan nickade. "Ni har min välsignelse."

På vägen tillbaka till palatset tänkte Kelza mera på sin unga Gudinnas bekymmer än mörkret som hotade, hennes Gudinna hade ej ännu fått sitt namn, de hade lät kommit varandra nära, mera som systrar än som ett högre väsen och dess tillbedjare, och Kelza visste att De Äldsta inte ville ge hennes Gudinna ett namn om hon inte började uppföra sig mera som en gudinna.
Nästan lika mycket besvär verkade det vara att vara en gudom som att vara en människa, åtminstone i Kelzas liv, som utomäktenskaplig dotter till Konungen. Hon hade haft tur, och hade mera frihet än de flesta kvinnor, men hon förväntades ändå uppföra sig, hålla sig till en massa regler.
Plötsligt brakade en häst förbi så att Kelza måste slänga sig åt sidan. Ryttaren stannade genast och vände och kom tillbaka. "Kelza! Jag letade efter dig! En av tjänarinnorna sa att du gav dig iväg strax efter att mörkret föll så jag antog att du gått avskillt för att be mot Tella'h." Jireq'lle hade ett namn som passade hennes ställning som äldsta legitima dotter till Konungen, men hon uppförde sig oftast värre än sina bröder.
Kelza suckade. "Jir! Du hade väl inte behövat rida över mig för det? Jag trodde det var en av ridarna, du är väk medveten om att det är en av deras häsar du rider?" Jir skrattade glatt. "Får jag ingen egen så får jag väl låna! Du ser trött ut, hoppa upp!" Kelza skakade skrattande på huvudet och klev försiktigt upp, så som det sig bör för kvinnor.

Väl tillbaka vid palatset, oskadda med osannorlikhet efter en mycket vild färd, klev Kelza ner från hästen med skakiga ben. Hon tänkte att hon nog aldrig skulle vänja sig vid sin yngre systers ridturer. "Jirell!" Den stränga rösten tillhörde Kung Emeri'mah och han lät ilsknare än han vanligtvis var när han pratade med sin dotter. "Jirell! Du har din egen häst, varför rider du inte den?" Jir klev lugnt ner från hästen och vände sig mot honom. "Den kraken? Den tål ju ingeting."
Kungen försökte hålla sig lugn, Kelza var nervös, hon visste hurdant temperament han hade. "Det är en ytterst fin ridhäst som mycket väl passar en dam i din ställning." Jir såg bara på honom. "Ja, men jag är ingen dam." Kelza såg att han höll på att koka över och avbröt honom, sådär som en favortidotter kan våga göra. "Far, hon letade bara efter mig." Kungen vände sig mot henne och sedan tillbaka mot Jir. "Men måste du nu nödvändigtvis ta gardeskaptenens finaste!" Kelza visste att detta kunde pågå hur länge som helst och ursäktade sig därför med att hon bett hela natten och behövde sova.
Väl uppe på sitt rum orkade hon inte kalla på någon tjänare att klä av henne utan gjorde det själv, de enkla kläder man hade vid bedjandet utgjorde inga problem. Hon undrade vad som gjort hennes syster så upprörd, hon hade vägrat tala om det under färden, ursäktat sig med att Kelza säkert var trött efter natten. Kelza undrade om Jir förstod hur orolig hon gjorde folk ibland, till och med hennes Gud, och det förvånade ingen att hon valt en manlig gudom att tillbe, hade berättat för Kelzas Gudinna att Prinsessan Jir var nog vildare än han själv, och han var känd för sina trix och tjuverier.
Kelza suckade medan hon kröp i säng, ja, vad det än var så skulle det få vänta till eftermiddagen för nu skulle hon äntligen få sova.


(Det här är nog mera detaljerat, men hopperligen inte för detaljerat, början på hur det var i "Ett Brev Från En Annan Värld" men där finns slutet så det är en 'spoiler' om ni läser den :P)
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
ingenbryrsig
9 nov 06 - 05:39
(Har blivit läst 91 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord