Jag tycker det verkar vara många unga människor här på Dikta som mår dåligt och brottas med självmordstankar. Man kan ju undra var föräldrarna till alla dessa ungdomar håller hus. Föräldrarna borde väl vara de första att stötta och försöka hjälpa. Visst kan det väl vara en tröst att ha kontakt med andra ungdomar som har liknande problem, men ibland har jag en känsla av att ni ökar på problemen ytterligare genom att påverka varann med negativa tankar. Vill gärna höra era åsikter om detta!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) |
| psychopatica - 2 dec 06 - 01:36 |
| I många fall har föräldrarna med de tankarna att göra... |
| BloodDead - 18 nov 06 - 22:46 |
| håller inte med.... men jag har inga såna tankar då men försöker hjälpa de som har det....I alla fall de som int eä så mkt äldre än mig :P |
| ingenbryrsig - 11 nov 06 - 07:23 |
Varför skulle man inte prata om det? Min morsa har alltid pratat om det, hon säger att det kan få andra att prata om det och kanske hjälpa dem att prata om det själva. Tänk om alla som blivit mobbade bara skulle hålla tyst tills de tar livet av sig? Jag vågade ju inte berätta för mina föräldrar men jag berättade för en snäll tant som mamma kände så hon berättade för mamma, haha, jag var åtta då. Men jag har alltid haft svårt för det, troligen eftersom mamma "verkade arg" en gång jag berättade en sak. Mobbning har iallafall blivit uppmärksammat eftersom folk vågat prata om det.
Oftast pratar jag inte om hur dåligt jag mår och sådant, det är trist, roligare att prata musik eller tvspel eller böcker eller bara strunt. Men jag kan säga sådant som t.ex. att jag fattar att man blir galen om man är inlåst som i big brother eftersom jag inte fick gå ut på tre månader när jag var på psyk en gång. Och jag sa till en skolkamrat en gång när jag råkade höra att hennes kompis hamnat in på ett psyk jag varit på att hon nog skulle hälsa på henne för psyket är helfinskt i princip, så man har ingen att prata med där, och man behöver veta att världen finns kvar utanför. Jag är ju inte tonåring längre, men jag mådde nog dåligt då också antar jag. Fast jag klarade grundskolan iallafall, way to go, up your asses mobbare xD |
Monstret - 11 nov 06 - 02:45- Betyg:  |
Hmm joo nu är det så alla som sejer att dom mår så dåligt gör i självavärket inte det , för enligt mina erfarenheter så fålk som har RIKTIGA självmordstankar och mår riktigt skit pratar inte så öppet om sina problem och dom flästa vill inte hller pratat me sina föräldrar coh många gånger vet itneföräldrarna något.
Bra inlägg by the whay |
| Linda23 - 9 nov 06 - 11:51 |
jag tror många föräldrar vet men inte vet hur dom ska hantera det
men det är inte alltid lätt o prata med sinna föräldra det lättaste är kanske o prata
med någon som int ekänner en......... |
| ingenbryrsig - 9 nov 06 - 05:41 |
| Oftast vet man inte så mycket om sina föräldrar, man blir förvånad när man blir äldre och de berättar saker man inte hade någon aning om. |
| Tofflan - 9 nov 06 - 05:02- Betyg: |
ja berättade för mina föräldrar för typ 7 månader
sen att ja hade självmordtankar,dem blev jätteledsna
och efter att ja då hade vart hemma från skolan i
4 dagar för att dem tyckte att ja skulle få va hemma och
ta det lugnt och kunna få tillbaka tankar att ja ville
leva...
sen mådde ja inte bättre så då tänkte dem ta med till en
psykvård eller nått sånnt,men då sa ja att ja mådde
mycket bättre och kunde gå till skolan dagen efter...
mår fortfarande lika dåligt ...om inte sämre...
har inte sagt till dem att ja mår dåligt för ja vill inte
se dem så igen med deras miner och allt dem gjorde för
mej då som inte hjälpte men som ändå gjorde att ja kännde
att dem bryr sej...men det känns bättre att snacka om det
med personer med typ samma problem i samma older och så än
med några som inte förstår en lika bra...
mina föräldrar va alldrig deprimerade när dem va i min ålder
så dem vet inte hur det känns... |
| ingenbryrsig - 9 nov 06 - 04:37 |
| En del föräldrar har helt glömt hur det var när de var unga, men en del behöver bara påminnas lite. Mina föräldrar har båda haft väldigt dåliga uppväxter egentligen, pappa har blivit arbetsnarkoman som ständigt måste bevisa sig själv och mamma är t.o.m. sjukskriven, men de har ändå rätt bra liv, de älskar varandra, de älskar oss barn, livet är aldrig perfekt, man lever inte lyckligt i alla sina dagar, men bara livet nu känns värt att leva är det ju värt det. |
| eric87 - 9 nov 06 - 04:33 |
| jag får väldigt stort stöd från mina föräldrar, men ja ser dikta som ett annat bra ställe att prata om det man går igenom med folk som förstår och går igenom samma sak själva. |
| disappear - 9 nov 06 - 04:33 |
Ungdomar blundar för hjälp från föräldrar "dem förstår inte", börja med att ge dem en chans, om de inget vet kan de inte hjälpa.
Men vissa föräldrar är helt omöjliga, noll respekt till dem. |
| ingenbryrsig - 9 nov 06 - 04:14 |
Mina föräldrar finns nog här och körde iväg mig till psykologer och psykiatriker och psyk och allting, dessutom har de förvånansvärt bra tålamod med mig trots att som är 20 år redna borde kunna göra en massa, men jag har inte ens gått ut någon utbildning i andra stadiet för det var där det blev totalstopp =/
Många ungdomar tror också att deras föräldrar inte bryr sig om dem alls, men det var en tjej som lyckades prata med sin ständigt jobbande mamma och så småningom löste sig allt, kan inte säga genast, tog väl två år att få rätt hjälp redan, psykvården är fördjävlig =/ |
