Mitt hem helvetet |
Allting var en enda stor röd eldslåga runt om mig som om jag var instäng i en bubbla gjord av eld, och det var väl det de var? Ett land gjort av eld och smärta, ett land fullt med död och gråt. Kanske jag hade förlorad förståndet, men jag gillade det. Jag älskade när lågorna slickade min bara hud och när de smärtfyllda skriken fyllde mina öron. Då rös jag. Jag kunde inte rå för att ett leende lekte på mina läppar när piskan ven genom den kvava luften och träffade min redan sårade rygg. När jag hörde hans röst eka mellan de vassa stenarna kände jag fjärilar flyga omkring i min magsäck och när han skrattade så grät jag av lycka. Jag älskade mig själv för att jag var orsaken till att jag hamnade här. Här där ingen vill vara, här där alla är livrädda dygnet runt.
Mitt liv jag levde innan var trist och grått, men allt slutade när jag en dag råkade döda min musiklärare. Han och jag var ensamma i klassrummet, för jag hade än en gång pratat på lektionen, då han började se konstigt på mig. Jag stirrade på hans hand som smög sig uppför mitt lår och under min kjol…
Jag minns inte riktigt precis hur jag gjorde, men jag hade min penna i handen och blind av förskräckelse och avsky högg jag den rätt in i hans kind. Jag minns hans förträffliga skrik och jag kan fortfarande höra det alldeles tydligt i mina rosa drömmar. Han dog inte direkt, men som tur var hade det varit en bläckpenna så han fick en svår blodförgiftning. Efter tre veckor avled, som de kallar det, han på sjukhuset.
Känslan jag fick när jag fick reda på det kan jag inte beskriva bättre än att jämföra det med att bli kär. Jag ville självklart känna känslan igen och det var vad jag strävade efter, ingenting annat. Alla som kanske känner sig inblandade ska inte ta det personligt, jag strävade endast efter känslan.
Nästa person jag tog livet av var min bästa vän. Hon var uppnosig mot mig så jag tog hennes grå telefon och kastade i hennes brunhåriga huvud.
Då spärrades jag in i ett vitt hus och där fick jag sitta, gå på toa och se på tv. När jag längtade för mycket efter känslan försökte jag med att hoppa på min granne Britt, men då fick jag lugnande medel och blev instäng i ett kalt rum. Efter några dygn fick jag nog och någonting i huvudet slog slint. Jag använde mina naglar, som jag inte hade klippt på mycket länge och med hjälp av dessa skar jag mig över handlederna och det blödde kraftigt. Efter en stund badade jag i mitt eget blod och jag kände att jag flöt ut ur min egna hjälplösa kropp.
Nu är jag här i mitt eget paradis. Eld, smärta, skräck och sorg flödar omkring som ett stort tjockt täcke över oss alla. Vi, offer som kommit hit, har varit elaka och hjärtlösa mot våra medmänniskor. Min drömprins som jag hör varje dag har även Han varit en sådan och är även en nu, självklart. Hans ögon är gjorda av den hetaste och grymmaste eld och Hans röst är inspirerad av det mest smärtfyllda gråt som någonsin skapats. Mitt hjärta, som sägs vara hårt som sten, dunkar för Honom så hårt att även jag känner smärta.
Det är därför jag är glad, jag är stolt över att få känna denna smärta. De andra som gråter och simmar i sitt eget blod känner inte någon riktigt smärta, de förlorarna. Jag skrattar när jag ser dem falla av piskans taggiga kraft och jag skrattar när jag ser dem darra när Han kommer gåendes för att äta upp en liten mör yngling.
Nu står jag här ungefär i mitten av en evighetslång rad för att vänta på dygnets uppdrag. Jag ser på mitt blod som rinner nerför min arm som en röd liten giftig orm. Snart hör vi tunga steg långt borta och som vanligt fylls mina grannar av paralyserad skräck. Jag ser inte min älskling men hör hur han plockar upp en varelse och slickar i sig honom som en godisbit. Det pirrar i magen och jag ler brett. Låt mig få bli vald någon gång, jag vill känna hans tänder mot mitt skinn och bli hans skrikande offer. Jag vill, jag vill.
”Gräv!”
Hans höga, djupa stämma ljuder över våra huvuden och snabbt börjar vi gräva med våra bara händer i den steniga marken. Det kryper en liten mager kvinna bredvid mig och hon gråter så hon knappt kan röra sig. Jag kryper mig lite närmare henne medan jag febrilt låter mina händer gnida sig mot de vassa stenarna. Hennes bruna lockiga hår hänger i ansiktet och klibbar sig fast i den svettiga pannan.
”Vad är det med dig?”
Jag knuffar lätt till henne utan att upphöra med det meningslösa grävandet.
”Jag vet inte vad jag ska göra… allt… allt… jag är så rädd!”
Hon faller ihop i en skakande hög och gråter högljutt. Jag skrattar och ser mig omkring på de andra som slänger långa blickar mot oss. Jag kan skymta förakt i deras ögon, men det gör mig desto gladare.
”Jag är ledsen, men jag kan inte känna någon medkänsla till fega fän som ni! Ni ligger här och tycker synd om er själva… åh, alla är så egoistiska!”
Jag flinade mot de andra som började darra av vrede. Visst visste jag mycket väl att det var jag som var egoistisk men jag var stolt, jag var stolt.
”Ni vågar inte säga det, men ni hatar Honom! Ni hatar honom jättemycket, men ni är för fega för att säga det, era små grisar! Men Han, han är modig, egoistisk, stolt och elak och så stor och kraftig! Ni kommer aldrig bli som Han, era fega myror”
Jag hade nu ställt mig upp och skrek rakt ut över dem alla. Mina händer var röda av blod och likaså marken jag stod på. De stirrade på mig som om jag var självaste Han. Jag njöt av deras skrämda blickar och njöt av deras tårar. Plötsligt kände jag en brännande smärta lägga sig på min axel. Jag såg dit och mitt hjärta slog en volt när jag såg Hans spindelfingrar krama min axel som om den var handtaget på sin piska. Jag vände mig om och såg upp i Hans mörka skuggade ansikte. Hans kindben stack ut och markerades av all sot som fastnat över ansiktet. Ögonen var röda och brann likt lågorna som svedde vår hud, Hans mun var stel och blek. En röd bloddroppe rann från hans mungipa och nerför den spetsiga hakan. Han var lång och mager, men kroppen var dold under en svart kåpa. Under hans korpsvarta kalufs stack två svarta vassa horn upp och under kåpan kunde man skymta den svarta svansen. Jag rös av välbehag av hans beröring som andra skulle svimmat av. Han granskade mig länge, länge. Efter ett tag kröktes hans mun i ett kallt leende.
”En flicka i min smak, det här”, väste han med sin hesa stämma. Jag kunde skymta i ögonvrån hur de andra hade lagt sig på mage mot marken i hopp om att inte bli straffade.
”Följ med mig till mitt palats…”
Han grävde in sina naglar i mitt skinn och blodet rann nerför min nakna rygg, men jag kände endast mitt hjärtas dunkande.
Jag fick följa med till hans palats vars golv var av glödande kol och taket av fast lava. Överallt brann det små eldar som Han kunde gå rakt igenom. Han tycktes pröva mig för han släppte mig inte när han gick genom eldarna, så jag var tvungen att följa med igenom. Jag kände hur min hud skrek, men jag njöt av värmen. När vi kom fram till hans tron gjord av människoben satte han sig elegant ner och granskade mig från topp till tå. Jag sträckte på mig och såg tillbaka utan att blinka.
”Jag vill att du blir min brud”, sade han tillslut och snart fanns där ännu en tron uppställt bredvid honom. Jag stirrade på honom, men efter en stund gick jag fram och satte mig.
”Du gillar smärta och det skall du inte bli straffad för, min vän. Låt oss göra det tillsammans”
Han såg rakt på mig och jag började flina.
”Så gärna, min älskade, så gärna”, sade jag och tog hans glödande hand.
Alla behöver vara okontrollerbart grymma ibland, leka med känslor och smärta, gå emot allt vad förnuft heter och bara njuta av andras höjda ögonbryn. Jag gör det varje dag och jag älskar det. Prova du också.
|
|
|
|
