utsikt nedåtsikt insikt |
radera åtta år och all sorg
den söndertrasade ansiktsmasken är till ingen nytta
du kan ta den också
jag offrar mig själv för konsten
jag minns det lilla barnet som aldrig skrek
det är så mycket värre med tystnad
de försökte få någon slags reaktion
men jag svarade endast genom att sluta ögonen
det är fortfarande samma tystnad
åtta år har gått
skolavslutningar, uppbrott och svek
skratt och solsken, maskerader
jag har inte lämnat branten
står kvar och tvekar (död/liv)
min tystnad kan liknas vid
kvävande kyla
jag andas kallt
jag har haft samma andedräkt i åtta år
det är dags att lägga över sorgen
gråt inte över morgondagen
jag ska befria luften i mina lungor
barnet ska skrika en första och sista gång
|
|
|
|
