Älskade mamma. |
Hon stod och tittade på den blanka kistan. Tårarna strömmade ner för henne kinder och taggarna i den röda rosen borrade sig in i hennes svettiga handflator. Hon sträckte sig långsamt framåt, men kunde inte förmå sig att släppa den blodröda rosen. Den var det enda hon hade kvar, den symboliserade det som hon aldrig mer skulle få. Hur skulle hon kunna släppa det viktigaste i sitt liv på en sekund? Hon stod där paralyserad, allt hon kunde tänka var: ”Jag kommer aldrig att få se henne igen.” Minnesbilder blixtrade framför ögonen på henne. Alla saker de gjort tillsammans, alla shoppingrundor, alla skratt och alla tårar. Alla goda råd, alla tröstande kramar och alla kärleksfulla ord. Hur skulle hon kunna leva utan den personen som höll upp hennes liv? Hur skulle hon kunna leva utan sin mamma? Hon kände en arm på sin axel och rummet kom tillbaka. Alla blommor och tända ljus, den lukten som bara finns i en kyrka, alla människor som satt och grät. Hon tittade upp och såg sin bror titta ner på henne, han hade fortfarande inte gråtit, han hade knappt sagt ett ord sen de fått beskedet om sin mammas bortgång.
- Du måste försöka Caroline, du måste släppa henne. Hon hade inte velat se dig såhär.
- Jag kan inte, viskade Caroline tillbaka. Vid det här laget hade rosen i hennes hand borrat sig så djupt in i huden att blodet rann längs hennes fingrar, men hon kunde inte känna något annat än smärtan i hennes bröst.
- Vi måste försöka, vi måste ta hand om varandra, det är det jag försöker göra. Kommer du inte ihåg vad hon alltid sa till oss?
- ’När det kommer till kritan så har ni bara varandra’ och det kommer aldrig att förändras. Men jag vill inte att det ska vara så, jag vill att hon ska vara här med oss. Caroline skylde sitt ansikte med ena handen, tårarna ville inte sluta rinna. Hennes bror dyrkade upp den hand på sin syster som höll i rosen. Han lade den på kistan innan han vände sig om och ledde ut sin syster ur den kyrkan som skulle jaga henne i drömmarna en lång tid framöver.
Senare skulle hon bara minnas begravningen som en enda stor migränattack. Människor som sade samma saker, som kramade henne och berättade hur ledsna de var. Människor som hon knappt kände och människor som stod henne nära. Hur skulle deras ord kunna hjälpa henne? Det enda hon ville var att sova, att smärtan skulle försvinna, att trycket över bröstet skulle minska. Hon var arg på sin bror för att han inte grät, hon var arg på sin mamma för att hon hade dött, för att hon inte hade kämpat mer. Men mest av allt kände hon sig självisk, för att hon var arg, för att hon inte tänkte på sin familjs smärta, men mest av allt för att hon inte klarade av att ta hand om någon, inte ens sig själv.
När hon gick och lade sig den kvällen somnade hon direkt av utmattning, och i drömmen träffade hon sin mamma igen, både frisk och sjuk. Hon återupplevde allt som hände efter att beskedet om mammans cancer hade kommit. Alla sjukhusbesök, alla meningslösa ord, alla hoppfulla läkare, men mest av allt hur dåligt samvete hennes mamma hade haft. Hon hade ju lovat att alltid finnas där för Caroline, att alltid skydda henne och hjälpa henne. Caroline hade sagt till sin mamma att hon bara skulle koncentrera sig på att bli frisk, trots att alla visste att det aldrig skulle ske. Hon kom ihåg sin mammas ord den sista gången hon såg henne.
- Caroline, att föda dig är det bästa jag någonsin har gjort. Jag vet att vi inte alltid har haft det bra, att saker och ting har varit jobbiga för oss båda under vissa perioder, men du får aldrig glömma att jag älskar dig och din bror mer än något annat i denna värld. Du gör mig stolt varenda dag, jag vill att du ska få ett bra liv och jag kommer alltid att finnas med dig, vad du än gör. Ta hand om din bror, låt honom ta hand om dig, ni kommer alltid att ha varandra.
- Mamma, jag älskar dig, snälla dö inte. Caroline hade knappt kunnat få fram sina ord genom alla tårar. Jag klarar mig inte utan dig, vad ska jag göra? Hur ska jag klara av att leva utan dig? Snälla, dö inte.
- Hade jag fått bestämma så hade jag alltid funnits kvar hos dig, men det är inte upp till mig att avgöra. Din Gud vill att jag ska komma till honom, och vi kan inte ändra det beslutet.
- Jag har ingen Gud längre, min Gud hade inte låtit dig försvinna. Och min Gud hade låtit Kajsa Bergqvist vinna OS-guld. När Caroline yttrade dessa orden lyckades hennes mamma få fram ett litet skratt men det övergick snart i kraftiga hostningar.
- Sov nu mamma, sade Caroline tyst. Hon lutade sig fram och kysste sin mamma på kinden. Någonstans inom sig visste hon att hon aldrig skulle få prata med henne igen.
Morgonen var den bästa tiden på dygnet enligt Caroline, då hade hon inte än kommit på att hennes mamma inte skulle sitta vid frukostbordet när hon gick upp. Men minnena sköljde över henne allt för snabbt. Hon var för trött för att gråta, för trött för att gå upp, för trött för att tänka. Hon gled in i sömnen igen och så höll hon på, hon gled in och ut ur sömnen, hon åt inte, hon pratade inte med någon, hon gick inte till skolan. Hon bara låg i sin säng och sov. Tillslut gick det så långt att hennes bror var tvungen att köra henne till sjukhuset för att få henne inlagd. Hon låg där med en droppslang i armen, men det spelade inte henne någon roll var hon befann sig, bara hon slapp leva. Anhöriga, vänner, lärare och psykologer kom in och ut ur rummet, men hon pratade inte med någon. Den enda som kunde få ett ord ur henne var hennes bror. Och då svarade hon bara jakande och nekande på hans frågor. Ingen hade hört henne formulera en mening på flera veckor och hon blev bara blekare och smalare för varje dag som gick. När hon hade legat på sjukhuset i 6 veckor kom hennes bror in till henne, satte sig på en stol bredvid hennes säng och tog hennes hand. Hon vred på huvudet för att titta på honom men han såg henne inte i ögonen. Hon formade sin hand runt hans haka och pressade upp hans huvud. Han grät, för första gången sen deras mamma hade dött fick Caroline se sin bror gråta.
- Jag älskar dig Caroline, det vet du väl? Han tittade henne i ögonen och brydde sig inte om att torka tårarna på sina kinder. Jag har försökt ta hand om dig men jag har misslyckats, jag har känt mig så hjälplös, jag vet inte vad det är meningen att jag ska göra. Jag vill se dig le igen, jag saknar mamma lika mycket som du gör, även om du inte tror det. Snälla prata med mig. Caroline harklade sig och sa långsamt och hest.
- Jag älskar dig också, jag vet att jag har övergivit dig, att jag inte har stöttat dig, men jag har varit arg på dig för att du inte har visat hur mycket du saknar mamma. Jag kan inte tänka längre, det gör bara så ont. Jag är så hjälplös och det är jobbigt att du är så stark.
- Stark? Caroline, jag har åkt till mammas grav varje dag, jag har suttit där i timmar och gråtit och bett henne komma tillbaka för att hjälpa mig. För att jag inte vet hur jag ska prata med dig, för att hon är den enda som någonsin kunnat få dig att sluta gråta. Hans ord chockade Caroline och hon visste inte vad hon skulle svara. Hon bara satt där och tittade in i hans blå ögon, de ögon som hon tittat in i varje dag i sitt liv, men som hon nu för första gången såg på riktigt. En värme spred sig i hennes bröst som hon inte känt på en lång tid och hon började gråta. En lättnad bröt ut i hennes kropp och det enda hon kunde få fram var;
- Allt kommer att bli bra, vi kommer klara oss, och när hon yttrade de orden så visste hon att hon menade dem. Saknaden skulle aldrig försvinna men hon var säker på att hennes mamma hade haft rätt, hon och hennes bror skulle alltid finnas för varandra.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | JosefinLarsson92 - 26 jan 07 - 06:38- Betyg:  | | jätte bra:) gråter nästan nu, är den sann?? | | Chippen21 - 9 jan 07 - 21:32- Betyg: | | Den var jätebra , det gick nästan inte att hålla tårarna tillbaka. Men bara en liten fråga är den sann? |
|
|
|
