Kanar på våt lera |
Hälen halkar på glatt mossa.
Jag sveps omkull ner i ett underjordiskt schakt,
vinklat som en vattenrutchbana.
Väggarna är slät, våt lera.
Jag åker fortare och fortare
och flyger ner in i jordens medelpunkt,
på en bädd av flödande vatten.
Ju fortare jag kanar desto smalare, brantare och torrare blir tunneln.
Tills den stramar åt kring mig så att jag inte kan röra armarna,
utefter sidorna där jag far neråt.
Jag är inte rädd.
Jag försöker inte komma loss.
Jag faller och faller.
Och i drömmen vet jag
att jag aldrig någonsin kommer att kunna klättra uppför sidorna
och nå upp till ytan och ljuset mer.
|
|
|
|
