Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Döden, min vackra älskarinna

- Var är jag nånstans?

Den 17-årige Jay Caldwell vaknar kl.9 en söndag morgon den 22a augusti, 2004. Han reser sig upp och ser sig runt i rummet, han kollar ner på sängen igen och där var hon... Den vackra Isabella från klassen bredvid, han hade drömt om henne i flera år nu men aldrig trott att han skulle få någon chans med henne.

Han drog fingrarna genom det svarta, rödslingade håret och börjar klä på sig sina kläder, dom slitna jeansen och den svarta t-shirten som snabbt åkte av honom kvällen innan.

– Fy fan, vilken fest...

Han studerar Isabella en stund när hon ligger sött och sover. Sedan går han ut ur hennes rum, springer ner för trappan och går hem igen. Han tar en genväg genom parken och sparkar på en Cola-burk som ligger där och skräpar.

Han tänker på Isabella.. Hon, med det långa, blonda håret, dom smaragdgröna ögonen, den lilla, nätta näsan, den fina figuren och det där vackra leendet med dom perfekta, skimrande, kristallvita tänderna. Han älskade henne, det hade han gjort i flera år, men hans depression och Isabella´s pojkvän Anton var i vägen. Nu hade Anton och Isabella gjort slut på festen, han ville egentligen bara ha henne i sängen. Det var dom sista orden han mindes att hon sagt kvällen innan, han var riktigt packad på festen och kommer knappt ihåg ett dugg.

Han ser ner på sina ärriga armar, varje ärr symboliserar varenda tår han någonsin fällt. Hans största önskan är att han vore någon annan, han hatar sig själv men det finns ingen utväg... Han var bara 17 år och hade redan varit hos 5 olika terapeuter, han var deprimerad och brukade knapra Zoloft så fort han fick chansen, han hade ett rakblad gömt bredvid sängen till "extrema nödfall" som han brukade kalla det.





När han nästan är hemma så känner han hur det vibrerar i fickan, han tar upp mobilen och läser sms:et, det var från Isa... Han läste det noggrant om och om igen. Han kunde inte tro sina ögon… "Jag är ledsen Jay, men jag tror inte att det kommer funka mellan oss. Jag älskar Erik, men vi kan väl fortfarande vara vänner? :) Kram//Isa". Han gick upp för trappan i huset och in på sitt rum, han kände hur tårarna bara rann.

– Jag borde ha förstått. Blickarna mellan dom, glimten i hennes ögon och leendet på hennes läppar när Erik kom… Jag borde ha förstått. Vilken idiot jag är...

Tårarna fortsatte rinna, han hade alltid hatat Erik, men älskat Isabella, och nu älskar hon honom... En känsla strömmar inom honom, blandad av förälskelse och förakt. Han hade det perfekta läget nu att bli tillsammans med Isabella, få henne att älska honom som han älskade henne… Men det var för sent. Han tar upp rakbladet och skär sig själv flera gånger, telefonen ringer men han bryr sig inte.

– Det är säkert Isabella som vill be om förlåtelse, jag orkar inte...

Telefonsvararen går igång och han lyssnar, det var Fanny. Hans senaste kärlek, men hon hade flyttat till Uppsala efter att hennes pappa fått ett jobb där som chefsdirektör, han lyssnade intensivt på vad hon berättade...

– Hej Jay, jag är i stan i en vecka nu och tänkte på om jag kunde hälsa på dig, för gamla tiders skull. Jag kommer över om 15 minuter, vi ses då.

– Just perfekt..

Han la undan rakbladet och tvättade såret, la ett förband och ställde sig framför spegeln. Han ritade dit den alltid så klassiska tåren, han ritade först dit röd och svart kajal, sen fortsatte han nedåt med den svarta kajalen och ritade en lång tår som symboliserade sin eviga smärta. Efter en kvart när han hörde henne komma, sprang han nerför trappan och öppnade dörren. Han log ett falskt litet leende när han såg henne.








– Hejsan...

– Hej.

Hon log tillbaks och dom stod där en stund i en ganska pinsam tystand.

– Vill du komma in? Det är ganska kallt ute...

– Gärna…

Hon gick in och tog av sig skorna.

– Hur är livet i Uppsala då?

– Det är väl bra, men jag saknar dig…

– Jag har saknat dig också…

Han ljög, och det visste han, men han orkade bara inte längre. Han ville ha Isabella, inte Fanny. Han märkte på hennes oroliga blick att hon hörde honom ljuga.

- Jay… Vad är det?

– Fanny, jag måste erkänna en sak. Jag älskar någon annan... Jag vill helst vara ensam just nu och önskar att du kunde gå. Jag vill inget ont men du förstår säkert vad jag menar... Du får gärna komma tillbaks i morgon, jag har väntat på att du skulle hälsa på igen.

– Jag förstår, då kommer jag i morgon istället.

Hon log litegrann och tog på sig skorna igen. Kramade om Jay innan hon gick och ser in i hans sorgsna, gråa ögon. Hon hade alltid varit förstående, tröstat honom när han gråtit, kysst hans blödande läppar när ingen annan kunde förstå hans verklighet… Men nu var romantiken och passionen mellan dom slut…

– Hej då

Han log litegrann tillbaks och stängde dörren efter henne. Han sprang upp till sitt rum igen och tog fram mobilen, letade fram Isabella´s nummer och ringde henne. Signalerna gick fram...


- Hallå?

Han log alltid när han hörde hennes röst

– Hej Isa..

– Åh, det var du... Asså Jay, jag är ledsen. Jag hoppas du förstår mig och kan finna det i ditt sorgsna hjärta att förlåta mig. Jag älskar fortfarande Erik, och förstår att du älskar mig. Men jag vill hellre vara med Erik, hoppas du inte blir allt för ledsen...

– Jag förstår dig Isa, och jag vill bara se dig lycklig. Men det är bara det... Jag älskar dig så det gör ont. Det finns ingenting kvar mer än ett rostigt svärd, som hugger och vrider sig i mitt bröst. Snälla kom tillbaks...

Han pratade med en tyst ton, torkade bort några tårar och snyftade. Han klarade inte det här längre.

– Jag vill dö, Isa. Men för att dö krävs mod, mod som inte existerar

– Du ska inte dö Jay, jag finns där för dig när du behöver mig. Vi ska klara det här tillsammans. Hand i hand ska vi vandra, genom livet du och jag…

- Jag försöker Isa, men jag orkar inte mer... Jag orkar bara inte leva..

Han pratar ännu tystare och känner ännu fler tårar rinna.

– Vad vill du att jag ska göra då? Vad är egentligen så hemskt?

Hennes tålamod var ganska kort, och man hörde på hennes röst att hon inte orkade låta snäll längre.

– Jag vet inte... Jag önskar bara att demonerna i mitt huvud försvann och att jag kunde leva ett vanligt liv.

– Du måste försöka, Jay. Men om du inte vill hjälpa dig själv så kan jag inte göra något. Hej då!

Hon la på. Jay bara satt där, tårarna rann och blicken på telefonen var intensiv. Det var det här som inte skulle hända. Tårarna rann allt mer medans han tänkte på vad hon sa. Det var så uppenbart igår, varför kunde han inte ha förstått det då, att han inte ens skulle försöka. Han tog upp rakbladet igen, skärde sig själv flera gånger på armarna.
Han tog sen upp en pillerkarta med Zoloft och tog ett piller, han svalde ner det med lite vatten och la huvudet i armarna. Tårarna bara forsade ner, han älskade henne, men hade aldrig vågat visa det förut, och nu var det för sent… Hur skulle det bli i skolan nästa dag? Han skulle inte klara av att se dom två gå tätt tillsammans och hålla varandra i handen, det skulle bara bli för mycket för honom. Det kändes så hemskt, han hatade sig själv, han hatade sitt liv och det faktum att han aldrig haft en barndom som alla andra. Hans liv bestod endast av blod, svett och tårar. Ingenting annat, tragiskt nog…


Han tänker efter ett tag och bestämmer sig sen för att skicka ett sms till henne: "Mitt liv är så svårt, fyllt av smärta och gråt. Trodde du var den för mig, för Gud vet att jag älskar dig...". Han väntade ett tag, han visste inte riktigt på vad.. Ett svar tillbaks kanske? En söt, liten omtanke? Eller bara en vän att visa att hon bryr sig...









Än är jag inte klar med berättelsen, men publicerar den ändå för vännerna och deras tålamods skull :)
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
SorgsenKaerlek
25 okt 06 - 02:47
(Har blivit läst 113 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord