Hej då! |
Skenet från dataskärmen lyser upp det svarta rum jag
befinner mig i. Min självbiografi är snart klar.
Men smärtan som fick mig att komma hit kan jag aldrig glömma
ååh herregud nej. Jag låg på en säng, min släkt och vänner
tittade oroligt på mig. Varför blev man så speciell
helt plötsligt? Smärtan i bröstet sitter i.
Med ens reser jag mig ofrivilligt upp, jag kan se
deras huvuden under mig. Mamma gråter. Men tänk
att mina 20 år på jorden ändå var glada och posetiva,
men innan jag sätter min allra sista punkt går jag fram till
mamma. Tar hennes hand och viskar i hennes öra:
"Oroa dig inte, jag är på ett bättre ställe nu. Gråt inte."
En slags sugande energi fattar tag om mig, för bort mig till
det mörka rum jag just nu befinner mig i.
Någonstans ekar min röst:" Hej då mamma, vi ses snart!"
|
|
|
|
