Ensam i Berlin |
"Nu sätter du dig med läxan!"
Jag hör mammas hesa röst genom dörren till mitt rum.
"Jaaa, snart! Jag ska bara..ja. göra klart" hör jag mig själv svara.
"NU! Sanna..NU!"
Shit, tänker jag, att hon inte slutar. Jag stängde av datorn
och låste upp dörren och öppnade.
"Varför lyssnar du inte?"
"Jag lyssnar ju, jag kom ju" röt jag.
Jag släpade mig fram till väskan i hallen, plockade upp Matteboken och
tog mig vidare ut i köket.
"Det blir köttbullar med mos idag om det passar?" sa mamma, snällare än jag trodde.
"Jadå, det blir jätte bra" svarade jag lika snällt.
Riiiiiiiing, riiiiiiiiing. BOM.
Äntligen, tänkte jag med ett litet smile på mina läppar.
Äntligen en ny dag, en ny tidning med Postis, en ny skollektion.
Och...en ny stukning på handleden, att jag inte kunde pricka väckarklockan rätt.
Aja, tänkte jag måste gå upp. Jag gick till badrummet men som vanligt var det låst så här dags.
Jag smällde på dörren samtidigt som jag skrek "Skynda dig, Jonas! Bara för att du har börjat ta tåget nu
har inte du företräde till toaletten!"
Jag gick in i vardagsrummet utan att bry mig om svaret.
"Hejsan, hur gick det med armen, jag hörde det nog" sa mamma skrattande.
"Jodå, det gick bra" svarade jag samtidigt som jag klämde lite försiktigt på armen.
Jag åt frukost, gjorde mig färdig, och tog min skolväska, slängde upp den på ryggen
och öppnade dörren.
När den sedan var stängd efter mig så viskade jag tyst för mig själv:"Äntligen,
äntligen en dag närmre Tyskland-resan"
fortsättning följer..
|
|
|
|
