Era |
En enorm smäll, och så var det. Fort gick det också. Vålnaden slungades ut i rymden, svävar tyngdlöst ovanför ett klot, och faller.
I vätskan som en gång kommer att kallas hav, har redan molekyler börjat röra på sig. De kopierar sig, och med tiden ändrar de utseende. De skapar syre, och börjar sakta närma sig ytan, mot det som en gång kommer att kallas land. Där står vålnaden redo att ta emot dem.
Men de kommer inte till den, utan börjar täcka det land som är ovan havet. Det uppstår fler arter, och de äter varandra. Vålnaden frågar sig, varför? Det uppstår varelser som lever på det ljus som en nära stjärna utstrålar. Och i haven simmar enorma vidunder. Men vålnaden förstår inte, den kan inte förstå.
Vålnaden sitter i en varelse, som en gång kommer att kallas träd. Ett djur med stora tänder, äter på ett djur som äter träd. Den tid som råder är de stora ödlornas tid. Men den tiden får ett drastiskt slut. Vålnaden förstår inte, den kan inte förstå.
En tid senare, då de första aporna lämnat träden, så observerar vålnaden för första gången en glimt av intelligens. Nytt hopp tänds i vålnaden. Den väntar en tid, och det blir kallare. Aporna har nu tänkt, och skapat de första vapnen. De slåss mot varandra, och äter de fallna. Vålnadens hopp falnar. Den förstår inte, den kan inte förstå.
Vålnaden ser på aporna, som nu har börjat fängsla andra varelser för att äta dem. De har också börjat bygga på saker, som regelbundna högar av sten, till minne av en ledare. De har även utvecklat tal, som möjliggör att kunskap förs vidare. Talet blir till skrift. Men det storslagna folket i sanden faller i glömska efter en katastrof. Och vålnaden förstår inte, den kan inte förstå.
Aporna, som själva kallar sig människor, har nu bosatt sig över stora delar av det som de kallar land. Stora pelare av sten har de byggt, och de bor i dem. Men de slåss. Även de som redan bor i en stenpelare. De river för varandra, och släpper ut enorma krafter från små saker de kallar atomer. Och vålnaden förstår inte, den kan inte förstå.
Vålnaden fortsätter sin vandring, observerar människor för att finna svaret på frågan. Den vill förstå, men förstår inte, den kan inte förstå.
Den vet inte hur länge den vandrat. Den vet inte hur länge den har sökt, svaret på en fråga, ställd för eoner sedan. Den är osynlig för världen, ingen kan se, höra, eller känna den. Vålnaden observerar två barn. Barnen leker. De krigar mot träd och stenar. De vinner påhittade slag. Men vålnaden förstår inte, den kan inte förstå.
Barnen växer, och de skiljs åt. Nu är det inte på lådsats längre, utan blodigt allvar. Men de står inte sida vid sida, utan ansikte mot ansikte. Och de vet inte varför de skall kriga, endast att någon sade åt dem att göra så. Ute på slagfältet är de nu. Och många vuxna barns blod blir näring åt marken. Och vålnaden förstår inte, den kan inte förstå.
Tiden går, och det enda som blir kvar är en tomhet. En bit som fattas. Familjer splittrade, människor hemlösa. Ty någon sade till någon, och det blev krig. Vålnaden observerar gråt, längtan och frågande blickar. Och vålnaden förstår inte, den kan inte förstå.
Vålnaden fortsätter sin resa. Den korsar hav, berg och ängar. Men på bottnen av havet finns minnen som vittnar om död. I gångar i berget finns platser, gär man gömt sig undan krigen, och med fruktan i hjärtat. På ängen växer gräs, blommor och tuvor över vuxna barn som offrade livet för inget. Men vålnaden förstår inte, den kan inte förstå.
Till slut är det ingenting kvar, mer än minnen. Inga fler vuxna barn står ansikte mot ansikte och frågar sig, varför? Det är tyst, ty ingen smärta finns längre. Gräset är grönare än någonsin, ty det växer i jord utan blod. Men vålnaden observerar inga barn som leker, inga familjer. Ty de är för länge sedan borta, borta på en sekund av den tid det tog att komma dit. Vålnaden suckar, ty den förstår inte, den kan inte förstå.
Nya arter blir kloka, men ändå så dumma. De reser bortom haven, så som människorna för första gången korsade det hav de kallade Atlanten. De reser förbi de yttre, frusna kloten, som cirklar kring den stjärna som lyser närmast. De utforskar atomernas och kvarkarnas hemligheter. Men kunskap kan användas på gott och ont, och en dag syns ett ljussken, och sedan. Mörker, tystnad. Aldrig mer kommer det att vandra någon varelse på den en gång så blomstrande världen. DE mikrober som tittar upp ur jorden vänder snabbt om och kryper tillbaka där de kom ifrån. Och vålnaden förstår inte, den kan inte förstå.
Ett mörker. Solen har släckt det enda liv som fanns, och kvar av den en gång så levande världen finns blott en kal, bränd klump av smält och sedan stelnad bermassa. Vålnaden blickar ut mot stjärnorna, som en efter en långsamt slocknar. Den är ledsen, ty den komemr aldrig få ett svar. Ty vålnaden förstår inte, den kan inte förstå.
Allt är mörkt, och vålnaden sover för första gången på tiden. Den drömemr om hur det skulle vara att vara en mikrob, en stortandad ödla, eller en människa. Den tänker på vilka trevliga smörgåsar man skulle kunna göra om man hade några av de där bären att krossa och lägga på. Den drömmer oroliga drömmar om hur det vore att tvingas fly, och leva i grottor, förföljd. Men allt är för länge sedan borta.
|
|
|
|
