Black Tears |
Där satt Krisstoffer igen framför spegeln med svartsminkade ögon. Han såg så trött ut, så trött och sjuk på allt omkring sig. Han drog sina fingerspetsar genom håret med en suck. Ännu en dag i helvetet. Ännu en dag i hemmet där ingen visste om vem han egentligen var. Om man tittade närmare, drog upp ärmarna på hans tjocktröja med Manson tryck gömde sig hans armar som var fyllda av skärsår. Hans kära samling rakblad låg i hans skrivbordslåda, väl gömd under de där kondomerna hans kusin gav honom i 15 års present, de där kondomerna han aldrig skulle använda eftersom han inte gillade tjejer. Den enda kärleken i hans liv var Jakob. Den där underbara svartklädda killen med illrött hår som bodde en bit utanför stan.
Hängslena i hans röda bondagebyxor slog emot varandra och lät högt när han gick upp för trappan. Hans pappa Göran såg på honom med besviken blick. Han gillade inte sin sons stil och de var numera som främlingar. Sen den dagen Kriss börjat klätt sig svart hade hans pappa bara växlat ord med honom om han var tvungen. Kriss suckade och skådade sin pappas kläder. Han hade sin vanliga bruna kostym, sin blåa slips och vita skjorta. Han jobbade på ett företag inne i stan och var känd på många ställen. Alla såg honom som den perfekta mannen för han var snygg, trevlig och hade fru, två barn och hus. Men det fanns så mycket hans jobbkamrater inte visste. De visste nog inte om hatet den "perfekta" pappan kände för sin son och de kände säkerligen inte till den psykiska och fysiska mobbningen som han också utsatte sin son för. Men det är väl som det brukar vara i Svensson familjerna där allting förbjudet sker bakom stängda dörrar i deras flotta hus.
När Kriss kommit upp ur källaren där hans rum låg gick han in till sin syster Isabella. Hon satt vid sitt sminkbord och log stort när Kriss kom in.
"Hej” Sa hon och log mot honom som svarade ett lågt god morgon när han satte sig ner på sängen och beskådade rummet och sin lillasyster. Väggarna var fyllda av affischer på Britney Spears, Shakira och Kent. Hennes blonda hår var välborstat och hon var klädd i ett par ljusa jeans och en JL tröja. Kriss tittade snabbt ner på sig själv och skådade sina röda bondage byxor och sin svara luvtröja med ett tryck av Marilyn Mansons ansikte. Deras skillnader var nog det som gjorde att de kom så bra överens tänkte han och reste sig upp. Isa önskade honom en bra dag och han begav sig mot köket där hans pappa satt och åt frukost och läste morgontidningen.
"Ska du verkligen gå ut sådär?" Sa Göran när Kriss satt sig vid bordet för att ta sig ett glas äppeljuice.
"Ja, har du något problem med det eller?" Sa Kriss självsäkert och Göran slog sin son över kinden.
"Inte den tonen unge man!" Röt han och Kriss bet ihop för slaget gjorde ont. "Och vidare, idag går du till skolan för jag har inte tid med att dina lärare ringer hit ikväll när jag får gäster från företaget! Så du får hitta någon annanstans att sova inatt för ditt rum är utlovat till dem" Kriss suckade och reste sig upp. ”En sak till Kristoffer! Du kan väl plocka ner de där hemska affischerna så jag slipper skämmas, uppfattat?” Kriss sa ingenting utan kände hur ilskan började koka inombords honom. Han hatade sin pappa mer än allt annat på jorden. Kriss reste sig upp och begav sig ut i hallen efter sina kängor. Han smällde igen dörren utan att säga ett ord.
När han kom till busstationen stod Jojjo där. Hon var en av alla de han lärt känna igenom Jakob. Hon var punkare och hennes tuppkam var nyklippt och nyfärgad. Hon hade haft alla möjliga färger, men den hon hade nu, vilket var lila, passade henne bäst. "Tjenare!" Sa hon glatt och Kriss hälsade lite försiktigt, vilket direkt gjorde henne misstänksam. "Något som hänt?" Kriss drog undan luggen som täckte hans öga och visade Jojjo en kraftig blåtira. Hon skakade på huvudet och klappade honom försiktigt på axeln och de gick på bussen i tystnad.
När bussen stannade vid skolan gick han av med tröttsamma steg. Han vände riktning och begav sig mot Jakobs lägenhet då han plötsligt kände någon som ryckte tag i honom och fällde honom. Han slog i sin rygg och pep till. Framför honom stod hans mardröm, skolans grymmaste och elakaste person, punkaren Niclas. Han hade hatat Kriss sen första dagen men varför hade han aldrig förstått.
”Nej men är det inte det lilla Emo barnet med rakblads såren!” Skrattade Niclas och sparkade till Kriss i magen med sina röda stålhättekängor. Kriss hostade till slut blod och hade inte Jojjo kommit springandes hade vad som helst kunnat hända. Bara åsynen av Jojjo fick Niclas, av någon andledning, att springa därifrån. Jojjo satte sig på huk och hjälpte Kriss att sätta sig upp.
”Kriss, lilla vän” Viskade hon och Kriss lutade sig mot hennes högeraxel och brast ut i gråt. De satt så en lång stund innan de reste sig upp. Smärtan i magen fick honom att nästan falla ihop på nytt, men han bet ihop eftersom det var en hel folksamling runt dem nu. ”Och vad glor ni på då?!” Skrek Jojjo och folkmassan skingrades. ”Ska du med in till skolan eller?” Viskade hon lågt och strök Kriss över kinden. Han skakade lätt på huvudet och viskade knappt hörbart att han aldrig skulle visa sig här igen.
Det här var droppen för Kriss. Nu hade han nått botten. Allt var meningslöst. Hans pappa hatade honom, han var mobbad och han hade börjat skära sig nu mer än någonsin. Han sparkade iväg en sten och kände hur tårarna började rinna igen. Han mindes så väl den där första dagen i sjuan, då han hade mått bra. Dagen då han hade framtidsdrömmar. De enda drömmarna han nu hade var om döden. Han bet sig i läppen när han kom att tänka på det. Döden var ett sånt vackert ord tyckte Kriss, lika så självmord och rakblad. Han rös till när han tänkte på det. Det enda som fick honom att klara sig igenom en dag i livet, var att tänka på döden. Hans enda dröm nu som sagt, var att få dö.
Snart var han framme vid hyreshuset där Jakob bodde. Det gula huset var gammalt och nergånget och ibland undrade Kriss hur Jakob orkade bo här tillsammans med alla psykopater och pundare. Som vanligt möttes Kriss av den galna gamla tanten som bodde nedanför Jakob. Hon gick alltid omkring i pyjamas och brukade vandra runt i trappuppgången och sjunga på ”Sånt är livet”. Han himlade med ögonen och gick upp till Jakobs lägenhet där han nervöst ringde på. Tänk om han inte är hemma tänkte Kriss och fingrade nervöst med sina kedjor på sin kavaj. Men precis när Kriss gett upp hoppet öppnade han. Hans illröda hår lyste upp den gråa trappuppgången.
”Får jag komma in?” Kriss röst var låg och Jakob nickade till svar. Kriss stängde dörren och omfamnade Jakob och kysste hungrigt hans silkeslena och svartmålade läppar. Han drog av sig sina kängor och hängde noggrant upp sin kavaj och Jakob log emot honom. De begav sig ut i köket där Kriss satte sig försiktigt ner vid köksbordet där Jakob hade mackor och mjölk framdukat.
”Är du hungrig?” Jakob såg på Kriss. Han var ännu magrare än sist de träffats. Kriss skakade på huvudet till svar och Jakob suckade. ”Gubben, du tynar ju bort, du måste äta. Kan du inte bara ta en halv macka, för min skull?” Jakobs bedjande ögon kunde Kriss inte säga nej till och han tvingade i sig en halv macka med ost på. Han fick en stor klump i halsen och tillslut svartnade det för hans ögon och han spydde rakt över bordet.
När Kriss slog upp ögonen låg han i sängen med Jakob bredvid sig. Han lät sina fingertoppar dansa över Jakobs mage och han ryckte till.
”Oh hej älskling, är det bättre med dig nu?” Kriss skakade lite lätt på huvudet och Jakob höll om honom medan tårarna rann ner för hans kinder. Jakob viskade att det inte var någon fara men Kriss grät floder. Han skakade likt ett asplöv och Jakob strök honom över kinden. Efter en stund somnade Kriss på nytt och Jakob suckade. Han var otroligt orolig över Kriss för så här deppig hade han aldrig sett honom. Ångesten drog och slet i Jakob som efter en stund reste sig upp.
Han begav sig till telefonen och slog Jojjos mobilnummer. Han berättade att det var kris och att han behövde stöd så fort som möjligt. På mindre än fem minuter var hon i hans kök.
”Jag kom så fort jag kunde” sa hon och satte sig ner på en stol. ”Det är Kriss det gäller va?” Jakob nickade lite lätt. ”Niclas slog ner honom förut Jakob, Kriss stack ifrån skolan efter det.”
”Jag ska döda den där idioten!” Röt Jakob och Jojjo klappade honom långsamt på axeln.
”Våld löser ingenting Jakob” viskade hon lågt och Jakob suckade.
”Vad ska jag göra med Kriss, Jojjo?” Sa han och mötte hennes rädda blick. ”Han är så jäkla deprimerad Jojjo, det är läskigt. Jag har aldrig sett honom så här”
Jakobs röst darrade för han hade aldrig varit så rädd som nu. Bilden på Kriss uppskurna handled hade etsat sig fast på hans näthinna och varje gång han blundade såg han blodet som rann.
”Vi måste ta honom till BUP” sa Jojjo och fingrade lite nervöst på sin mobil.
”Jag tror jag har numret här någonstans” Jakob suckade och drog sina fingrar igenom sitt illröda hår.
”Jag vill inte att han ska bli stämplad som psykfall” viskade Jakob och tittade upp i taket. ”Han mår väl bara dåligt?” Jojjo la huvudet på sne som en liten oskyldig hundvalp och han bet sig i läppen.
”Rakbladet har tagit över hans liv Jakob! Han skär sig hela tiden och hans pappa slår sönder den lilla kropp han inte själv förstör och så äter han ingenting. Han kommer att kollapsa en vacker dag, fattar du inte det?”
”Joo” viskade han och kände hur tårarna började rinna. ”Jag vill bara inte inse det”
Dagarna gick och Kriss låg nästan hela tiden i sängen. Han varken åt eller pratade, bara låg där och stirrade rakt upp i taket. Jakob blev mer och mer orolig för var dag som gick för han såg sin älskling begå ett långsamt självmord när han låg där på badrumsgolvet efter att ha kört fingrarna i halsen med blodiga handleder. Efter att ha varit i lägenheten i näst intill en vecka, bestämde sig Jakob för att gå ut och handla. Han försökte få med sig Kriss ut men fick bara ett tyst ”nej” till svar. Jakob greppade sina kängor och kavaj och gick ut med tårarna brännandes i ögonen.
”Allt är mitt fel” snyftade han för sig själv och började gå mot stan. ”Om jag aldrig träffat Kriss och fått honom och klä sig svart då hade han nog mått mycket bättre.”
”Jakob!” Plötsligt skrek någon hans namn och han vaknade till och vände sig om. Det var Isa och hon var rödgråten. Hennes blonda hår var tovigt och hennes ljusblåa jeans var skitiga. Hon såg helt förstörd ut.
”Hej Isa” sa han och stannade till.
”Vart är Kriss?!” Skrek hon och skakade om honom. ”Vart fan är Kriss!? Han har vart borta i flera dagar och..”
”Han är hos mig” avbröt Jakob och drog undan sin lugg.
”Hos dig?! Vad gör han där?! Och varför är han inte med dig nu då?!” Isabellas röst darrade och Jakob himlade med ögonen.
”Deppar sönder. Han har tappat allt hopp Isa. Han har ingen livsgnista i sin blick längre. Det enda jag ser i hans ögon nu är sorg, mörker och en evig törst efter att få ta sitt eget liv.” Han tog paus och de satte sig ner på närmsta bänk. ”Han är en skugga av sig själv Isa. Han varken pratar eller äter längre. Han bara ligger i min säng hela dagarna. Jag vet inte vad jag ska ta mig åt.” Hans röst var låg och så fylld av rädsla och smärta att den skulle kunna få vem som helst att backa undan. ”Jojjo tycker jag ska ringa till BUP, men jag vill inte stämpla honom som psykfall Isa, det måste du förstå. Jag vet att han mår dåligt och han är trasig men jag ska laga honom Isa, jag ska laga honom!” Isa la handen på Jakobs mun och hyssjade lite lätt åt honom.
”Jakob, du är en människa och det är Kriss också. Jag är så glad att du finns för honom, han älskar dig så mycket Jakob, du skulle bara veta! Men du kan inte rädda honom ifrån hans inre mörker. Det är det endast han själv som kan. Jag vet att du inte mår bra heller, så du kan inte försöka fixa Kriss när du själv behöver lagas, Jakob!” Isa var bara 13 år men hon hade alltid betett sig som om hon var så mycket äldre. Hon hade mognat tidigt men mycket av det berodde nog på Kriss mått så pass dåligt och att han behövt stöd. Jakob fick lite dåligt samvete när han tänkte efter. För Isa hade sett så mycket som hon inte skulle ha behövt sett. En sak som Jakob mindes tydligt att Isa bevittnat var första gången Kriss satt rakbladet mot handleden.
”Isabella Granqvist, du ska inte prata med sådana där människor!” Isa och Jakob vände sig om och såg Göran. Han stod nästan 5 meter bort och var som vanligt klädd i kostym och fin byxor. Jakob himlade med ögonen. Han hatade Göran eftersom han förnekade hans och Kriss kärlek avskydde han honom mest av allt. Kriss visste inte om det, men Jakob hade sagt så många gånger till Göran att de var tillsammans, men lika många gånger hade han fått slängt i ansiktet att han bara ljög.
”Jag umgås med vilka personer jag vill!” Skrek Isa och reste sig upp. ”Dessutom är inte Jakob vem som helst pappa!” Röt Isa högt. "Han är din sons pojkvän och det är dags att du inser det!" Göran spärrade blicken i Isa och gick fram till henne och gav henne en örfil.
”Det där säger du inte bland folk!” Röt han och Isa flög baklänges av slagets kraft. All ilska och sorg inombords Jakob brast och han slog till Göran hårt över näsan. Han ramlade omkull och Jakob stirrade på Göran som låg och kippade efter luft på den skitiga marken.
”Du äcklar mig” sa Jakob och spottade honom i ansiktet. ”Du förstör din enda son! Fattar du inte det din äckliga översittare?! Du driver Kriss till fördärvet och jag kommer aldrig att förlåta dig för det! Du skulle bara se din son nu Göran, om du ens kommer ihåg honom! Han är så deprimerad att det enda han gör på dagarna är att skära sig och köra fingrarna i halsen! Hur fan tror du det får mig att känna mej?! Va?!” Jakob spottade honom i ansiktet på nytt och gick därifrån.
När Jakob kom hem var han fortfarande sur över mötet med Göran. Men när han kom in i lägenheten kände han att det hade han inte tid och tänka på längre för nu behövde han snacka med Kriss.
”Gubben, jag är hemma igen!” Ropade Jakob utan att få något svar. Han ryckte på axlarna och tog av sig sina kängor. ”Kriss? Älskling vart är du?” Ropade han med något nervösare röst och ännu en gång fick han inget svar. Han bet sig i läppen och gick in i sovrummet för att se om Kriss fortfarande låg och sov men det gjorde han inte. Med rädda steg gick han in i köket där ha fann en lapp på köksbordet. Med skakande händer tog han upp den och läste högt för sig själv:
”Förlåt mig Jakob, men nu orkar jag inte med den här skiten längre. Nu ska jag flyga med fåglarna till en bättre värld. Tack för den tiden vi delat. Du är underbar. Älskar dig för alltid”
Jakob sprang ut i hallen, greppade sina kängor och sprang ut. Han visste var Kriss var och det gällde att komma dit, och det snabbt! Han sprang över vägen och han var nära att bli påkörd flera gånger men det märkte han inte för det enda han tänkte på nu var att han skulle rädda Kriss innan det var för sent! Svetten rann ner för hans panna när han äntligen kom fram till bron som låg över tåg rälsen. Han såg sig fort om och där! Där var Kriss! Jakobs hjärta skrek när han såg att Kriss höll på att klättra över räcket.
”NEJ KRISS! GÖR DET INTE!” Skrek Jakob och Kriss vände sig om och såg sin älskade springa emot honom. Känslorna inom honom var obeskrivliga. Han var ett hårsmån ifrån att uppfylla sin enda dröm, att äntligen få dö. Men när han såg Jakobs blöta kinder var han inte längre lika säker. Gråtande lät han Jakob hjälpa honom ner.
”Hade du tänkt hoppa…?” viskade Jakob och kramade om Kriss så hårt att han nästan tappade luften.
”Förlåt mig” snyftade Kriss och Jakob kysste honom lätt på kinden.
”Sch gubben, det är över nu” viskade Jakob och Kriss såg på honom med en blick fylld av ånger men Jakob såg sorgen som gömde sig i hans ögon. Han såg de där tårarna som Kriss ville fälla över sitt misslyckade självmordsförsök.
När de kom hem skickade Jakob Kriss i säng och när det var gjort bestämde han sig för att ringa Isa för han tyckte att hon förtjänade att veta. Isa blev glad av att höra Jakobs röst men hon tystnade när Jakob berättade vad som hänt Kriss.
”Var han på väg… På väg att ta sitt liv?” Stammade hon och Jakob svarade ett lågt ”mm”. Isa tackade Jakob för att han ringt och la sig ner på sängen. Hon borrade ner huvudet i kudden och började gråta.
Efter flera timmars gråtande och deppande bestämde sig Isa för att gå ner och prata med sin mamma. Isa hade inte varit ner sen de kommit hem från stan och hennes mamma visste som vanligt inte vad som hänt så det var det första hennes mamma sa när hon kom ut i köket.
”Jag träffade Krisstoffers pojkvän Jakob på stan och han berättade för mig att Kriss ligger i hans säng hela dagarna och varken äter eller pratar. Mamma, lyssna på mig!" Röt Isa åt sin mor som stod och torkade en gryta. "Jag vill inte mista min älskade bror, men pappa inser ju ingenting! Han behöver åka till BUP mamma och det kan ni inte kräva av Jakob! Dessutom ringde Jakob nyss och berättade att Kriss försökt begått självmord” Gunell tappade grytan hon höll i och Isa såg hur tårarna började rinna ner längs sin mammas hårdsminkade ansikte.
Dagen därpå fick Gunell ett samtal hem från skolan där de berättade om Kriss dåliga betyg inte räckte till att söka in till någon annan gymnasielinje än IV. Gunell sa inte så mycket men när hon lagt på telefonen brast hon ut i gråt. Hon hade inte hämtat sig sen igår när Isa berättat om Kriss självmordsförsök så det här var droppen för henne. Hon försökte prata med Göran men han bara viftade undan hennes tappra rop på hjälp.
”Det gäller våran son Göran!!” Skrek hon och vräkte ner en blomvas i golvet. ”Han skiter i skolan och försökte ta sitt eget liv igår! Vi måste göra något!”
”Jag har ingen son” mumlade Göran och samma dag ansökte Gunell om skilsmässa. Göran flyttade ut och syntes aldrig till igen. Kriss började sakta må bättre och han och Jakob flyttade ihop i en stor trea inne i stan. Kriss började arbeta på ICA affären tillsammans med Jakob och hans liv blev bara bättre och bättre. Han gick hos psykolog flera gånger i veckan och hans ärr bleknade. Med tiden började han älska allt runt omkring sig. En natt när de låg tillsammans i Jakobs säng såg Kriss på honom.
”Du är verkligen en riktig ängel” sa Kriss och kysste Jakob lätt på munnen. ”Tillsammans kan vi klara allt!”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Gackt_angel - 24 feb 08 - 00:50- Betyg:  | | ^^ dude me loves it ^^, du kan inte göra en te boyXboy xD :D:D | | lonely_heart - 9 maj 07 - 23:43 | | de här e den första o bästa noveleln ja läst på svenska | | Benke - 2 dec 06 - 23:29- Betyg: | Skit bra!
har aldrig riktigt gillat att läsa noveller på svenska, men den här är bara för bra!! | | BloodyArm - 11 nov 06 - 23:16- Betyg: | | guud vad bra (: <3 Jag Älskar den :D<3 | | sofiiie - 11 nov 06 - 23:06 | Helt otroligt!!
Sorlig men underbart med ett bra slut!
:)<3 | | familjeflickan - 28 okt 06 - 01:53- Betyg: | | den var superbra!! men jag håller med lillzum... | | Yngwie - 25 okt 06 - 23:49- Betyg: | | Två ord, Skit Bra ;) | | svarta_rosen - 25 okt 06 - 20:32- Betyg: | Har inga ord för den här, förrutom att det var det bästa jag har läst.
Du får mig till tårar när jag läser denhär. Så otroligt underbar!
redan när jag började läsa den visste jag att den skulle vara bra, för du skriver jättebra! men, den var långt över mina förväntningar.
Tack för att jag fick läsa den här.
Ta hand om dig! | | gullunge_92 - 24 okt 06 - 02:50- Betyg: | asså gud va bra! e väldigt imot "bögar" i vanliga fall men denna
var så man nästan börja gråta! verkligen jätte bra!! | | Grynet88 - 23 okt 06 - 02:16- Betyg: | FGy fan vad bra! Du skriver helt fantastiskt... Var får du allt ifrån?
Du är bäst och jag älskar att läsa dina noveller :) förtsättning eller?
Puss och kram | | stiimpaan_ - 22 okt 06 - 21:25 | | Gud så fin. Får tårar i ögonen när jag läser den |
|
|
|
