Jag älskar dej ändå... del 1 |
-Hej älskning! hörde Erika Simon säga glatt i andra luren.
-Hej sa Erika tyst, men försökte låta så glad som möjligt.
-Är det nått på tok? sa han nu allvarligare.
han kände henne så väl, minsta skillnaden i rösten, så visste han om hon var gladare eller att nått var fel.
-Jo...harklade Erika sej och fortsatte..jag skulle vilja säga detta öga mot öga, men vi träffas så sällan.
-vad är det? nu lät han orolig.
-Jag vill göra slut, tycker inte vi borde träffas mer. Det var tyst i luren, hon trodde först att simon lagt på men sen hörde hon hans lätta andningar.
-V-varför?har jag gjort nått? sa simon med gråt i halsen.
-nej, nej! det är inte du, det är bara det att vi bor så långt från varandra, vi träffas nästan aldrig, och nu kommer jag få det mycket jobbigare med skolan och allt, jag måste hålla mej fokuserad.
-Menar du att jag distraherar dej? om vi nu så sällan ses?
-Men nu kommer vi ju ses ännu mindre med tanke på skolan sa Erika med skuldkänslor, det kändes förfärligt att göra slut med den hon älskat så mycket.
-Snälla erika...
-jag är ledsen, hejdå. Erika la på luren och en tår rann ner för hennes torra kind.
Hon hade börjat på gymnasiet nu och hade extra mycket att hinna med...och det var inte bra med långdistans.förhållanden.
4 veckor senare
Det var grått och mulet ute, kvavt och fuktigt, Erika rös till och drog upp jackans krage längre upp mot halsen, snart var hon framme vid "påfågel".
Påfågel var ett cafe som hon och hennes vänner ofta va på efter skolan, dom var faktiskt stamkunder. Erika öppnade den ljusbruna trädörren och klev in i cafeet. Irma satt redan på den blå soffan intill fönstret.
Erika gick fram till irma och satte sej mittemot henne på en röd stol.
-Hallå, är jag osynlig eller? skrattade Erika som inte ens fått så mycket som en blick från sin kompis som läste tidningen. Irma höjde bara pekfingret åt henne, en gest på att hon skulle vänta lite.
-Nu så sa Irma och lyfte huvudet från tidningen.
-Nått som var viktigare än mej? frågade Erika och skrattade igen.
-Gumman, allt är viktigare än dej sa Irma ironiskt. Sylvia kom fram, servitören som av nån anledning inte gillade Erika eller hennes kompisar.
-Vad vill ni ha? sa hon surt och drog undan en grå lock från pannan.
-Jasså? vaknat upp på fel sida idag? frågade Irma och skrattade. Även Sylvia var en surpuppa tog hon inte illa upp om man skojjade med henne.
-Blev bara på dåligt humör när jag såg er 2 unga damer klampa in här, ska ni beställa eller inte?
-Haha, jag tar varm choklad och en kanelsnäcka och Irma tar samma beställde erika.
-Sen när kunde jag inte beställa själv min lilla snäcka? log Irma.
En liten stund senare kom Sylvia med de varma chokladen och kanelsnäckorna, det var så sjukt gott här, verkade som om dom bakade med magiska händer. Hon och irma kunde sitta därinne i evigheter och bara prata.
-Se där kommer Patric! sa Irma och vinkade till en lång kille utanför fönstret, snygg var han, det var det första Erika tänkte på.
-vem är det? frågade hon innan han hunnit komma in till dom.
-Det är min kompis, vi har känt varandra sen små sa irma med iver i rösten. Innan Erika hann säga nått mer hade Patric dunsat ner bredvid Irma och kramat henne, sedan hade han tittat på Erika.
-Patric sa han och räckte över sin hand, Erika kände hur hon lätt rodnade men tog hans stora varma hand.
-Erika fick hon ur sej.
Det Erika fastnade för alltid hos killar var längden och ögonen, och gissa om patric hade det, han var säkert 1,82 eller nått, desstutom hade han dom finaste, intensiva bruna ögonen Erika sett i hela sitt liv.
Hela tiden satt erika där och nickade och svarade på enstaka frågor, skrattade när dom gjorde det och låstades vara helt inne i samtalet, men egentligen tittade hon bara på patric, och en gång möttes deras blickar.
Hon kände sej varm i kroppen, hon tittade rakt in i hans ögon och han rakt i hennes, så satt dom länge och fick en sorts kontakt, tills Irma viftade med sin hand framför Patrics ögon.
-Hallå!! E du där?!
-Va? haha, javisst sa han och log så gulligt.
Efter en genant halvtimme sa patric att han skulle gå och träna, och han gick, sncka om att erika tittade feter honom.
-Haha, så du gillar patric? sa Irma efter att patric gått, hon flinade sådär som killar gör på lågstadiet.
-Va? känner inte ens snubben kastade erika ur sej, varför lät det så himla falskt? kan det vatt för att hon sa det snabbt och högt som att hon försvarade sej.
-Jag såg nog era blickar, han verkar gilla dej mer snäckan. Snäckan var Erikas smeknamn som Irma gett henne i 8:de klass för att hon samlade på snäckor, och en gång hade hon av misstag trampat på en som var jävligt vass och behövt sy 8 stygn i foten.
-Äsh, lägg av sa erika med en gest och log.
|
|
|
|
