Våra liv som katastrofer... |
ISABELLE
Jag cycklade och cycklade men han var fortfarande hack i häl. Jag var för koncentrerad på att komma bort från honom,mannen som hade förföljt mej hela morgonen, att jag inte såg den stora bilen komma susande vid övergångsstället...
Jag låg där, på marken. Helt medvetslös. Min cyckel var totalt krossad och hade flugit till andra sidan vägen. Den låg inne i en av Tant.Brodlins rosenbuskar. I normalt fall hade hon skrikit och skällt på mej men nu kom hon bara utrusandes ut huset, helt chockad. Helt stum. Jag bara låg där i mitten av gatan och kunde inte röra mej. Jag hörde hur en massa människor flockades omkring mej och vissa skrek att de skulle ringa ambulansen, andra bara stirrade. Jag blödde lite och hade fått ett litet sår på pannan. Plötsligt hörde jag ett skrik som var mer förtvivlat än de andra's. Tant.Brodlin hade såklart ringt henne. Mamma. Mamma rusade fram och föll ner på knä bredvid mej.Hon tog tag i mina axlar och började ruska om mej.
-ISABELLE!ISABELLE!VAKNAA!ISABELLE!
Plötsligt började hon snyfta. Innan hade hon varit för chockad för att ens fälla en tår, men nu kom det. Tårarna flödade ut och hon satt bredvid mej och grät och grät. Då, kom hennes räddning. Från ett avstånd hörde man "Tutitutitutituti!" och man såg blåljusen. Ambulansen. De stannade vid mej och tre sjuksköterskor rusade ut. Två andra kom med en bår och de tre lyfte på mej på den. Mamma grät fortfarande och bad om att få åka med. Min lille bror, som hade stått där och sett på hela tiden, vill också följa med. Men det fick han inte för mamma. Tant.Brodlin Lyfte upp honom och gick in med honom till henne medans jag och mamma sjusades till sjukhuset.
Någon timme efter låg jag i ett vitt rum, på en sjukhus säng. Jag såg tomt ut genom fönstret på den andra gråa sjukhusbyggnaden. Jag snörpte lätt med munnen och såg mej omkring i rummet. Det var vitt, och grått allt var vitt och grått, förutom den vackra mönstrade gröna stolen bredvid min säng. Det mest tråkiga rum någonsin men en säng i mitten och ett litet nattduksbord bredvid. Jag började fippla lite med det silkesvita lakanet och plötsligt sattes radion på. Jag hoppade till, men lyssnade på musiken. Just då öppnades dörren. Det var mamma. Hon stegade sakta in genom rummet, stängde av radion och satte sig ner på den gröna stolen bredvid. Hon smekte min kind och log.
-Jag är så glad att du lever, sån tur att du hade din hjälm...
Jag nickade sakta och log tillbaka. Plötsligt började hon gråta. Hon lutade sitt huvud mot mig och snyftade. Jag klappade henne på ryggen. Jag var verkligen inte bra på att trösta. Hon snyftade hysteriskt. Jag strök handen över hennes långa hår.
-Mamma, varför gråter du?
Mamma snyftade till och torkade tårarna.
-Jag är bara så glad att du lever.
-Men jag lever mamma, du behöver inte gråta...
Hon slutade och såg ner på mej.
-Jag pratade med doktorn, du kan komma hem imorgon men dom vill ha dej här en natt...
Jag nickade, sen kom jag och tänka på skolan. Det var ju inte helg, det var ju en helt vanlig onsdag! Och vad skulle Ebba tro? Jag såg undrande på mamma.
-Vad ska vi säga till skolan..?
FORTSÄTTNIG FÖLJER!!!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | taina - 25 okt 06 - 00:52 | | bra bra jätte bra | Snutte - 23 okt 06 - 22:59- Betyg:  | | SKITBRA!!!!! :D |
|
|
|
