På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Alltid annorlunda (2)

Han körde långt. Alldrles för långt. Flickan kände inte igen sig längre.
Hon hade blivit fastknuten vid stolen. Hårt. Alldeles för hårt.
Hennes armar och ben hade domnat bort och hon kände sig helt förtvivlad.
Hur skulle hon klara sig ur dethär. Hon hade inte varit med om sånt här förut.
Men hon såg på sin bror att han var van vid det. Hin märkte det vid hans sätt att knyta repen, varje rörelse kändes invänjd.
Han hade ett smammanbitet uttryck och såg ut att koncentrera sig väldigt på körningen.
Men det syndes att han var djupt inne i sina egna tankar.

Varför hade alla bara förstört livet för honom. Det började med att hans mamma fött honom.
Var det största missteget hon gjort. Det syndes i hennes blick när hon råkade se honom i ögonen.
Han visste att hon alltid hatat honom. Från dagen han föddes. Han mindes att hon satt och grät i köket en gång när han var liten.
Han frågade vad det var för fel. Han sa att det inte var något. Men när han satte sig vid köksbordet såg han att det låg ett foto på honom där.
Han var den som fick henne att gråta. Han ville inte såra henne, men hade hon fått honom till liv så fick hon leva med det.
Han skulle leva, och göra sin mors liv till ett helvete.
Han hade börjat lite småttmed att snatta, och såg till att åkafast lite då och då.
Men han hade blivit äldre. Vid 12 års ålder hade hanbörjat röka och dricka. han stal sprit vid affären tvärs över gatan.
Men nu ville han inte längre åka fast. Det var han som fick lida mest av det då.
Han rökte och drack. Skaffade några vänner han söp med, men ingen han kunde prata med.
Han träffade ett liknande gäng och de började med droger.
De satte dit honom. Han gjorde ett misstag, och de svek.
Han kunde aldrig mer lita på någon.
Han stal för att få pengar till droger, men hade åkt fast.
Då var han 18 och åkte in i fängelse. Bara i nåt år, men det var det värsta i hans liv.
Han hade blivit misshandlad. Blåslagen av fångvaktarna.
Han hade slutat med all skit nu.
Han hade mått bättre, men skulle aldrig kunna bli lycklig igen.
Han visste inte längre vad lycka var.

Helt plötsligt väcktes han ur sina tankar. En bil hade svängt ut rätt framför honom om han sladdade.
Han klarade sig lyckligtvis undan.

Hon satt brevid. Bilen svängde fram och han bromsade.
Hennes kropp ville fortsätta i samma riktning och hastighet, men repen satt hårt.
De skar i henne. Hon blev yr och försvann i några sekunder.
Hennes hjärta klappade och hon andades snabbt.
Aha. Det var såhär smärta kändes.
Hon kände sig nästan lycklig. Nu visste hon mer om livet.
Nu visste hon mer om allt som inte var perfekt.

Han märkte inte när hans syster nästan flög fram och såg inte hennes plågade, men lyckliga min.
men han hörde hennes andetag, men trodde hon bara blev rädd.
- Lugn, syster. Vi klarar oss alltid.
Du klarar dig alltid och jag är med dig. Tillsammans är vi starka.

Kommentera gärna detta verk!

Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)