Som Van Goghs rosor |
Jag är inte som ni.
Detta borde innebära att jag har något som någon kan tänkas vilja ha.
Vad skulle detta vara?
Mycket har stulits från mig, men det mesta har jag gett bort utan frågor, men jag ser er ibland därute. Jag gläntar på gardinerna och ser hur era ansikten avslöjar era roller, i träden, i vågorna och det gulnande gräset.
Vissa är bekanta, de flesta okända för mig.
På något sätt har jag tappat bort mitt språk, jag kan inte resonera, jag är ensam, kaotisk och ett vilddjur. Medicinskåpet ger mig all tröst jag behöver.
Har jag ett språk kvar? Jag har ingen att tala med så det finns ingen större anledning att tala, skrika kanske.
Jag är som den första människan på jorden, kanske den sista.
Tanken gör mig orolig till mods
-har jag förlorat förståndet?
Men hur skulle jag i så fall bevisa detta om det inte finns någon som kan bekräfta eller definiera mig?
Han definierade smärta i mig, men han finns i inte längre..
Jag öppnar dörren till sovrumsdörren och ser på hans lik,ett blekt ansikte.
Döden har gjort hans ansikte anonymt, ett ansikte på vilket sekelskiftesfotografi som helst.
Ett ansikte i Somme, Little Big Horn, Hiroshima, Dachau.
Anletsdragen lutar en aning uppåt som om han såg en aning mätt och paralyserad ut.
Det ser knappast ut som om han skulle kunna resa sig upp och ropa efter mig som han gjort under de senaste veckorna.
Det ligger tomma medicinkartonger överallt, som öppnade julklappar. De lyser vita mot de gräsliga strukturtapeternas matta gröna och lila toner.
Ett dygn har gått sedan han försvann. Jag märkte det inte ens förrän det var över.
Cancer. Bevare oss från den. Amen.
Hans skinn är gult, jag suckar som en kammarjungfru, stänger dörren och lyfter Luren.
Det hela passerar som en ström av allvarliga, sakliga och till slut välmenande ansikten av ambulanspersonal och poliser.
Jag glömmer det mesta de sagt innan de gått.
Gömde all medicin innan de kom eftersom jag kommer att behöva den på ett eller annat sätt.
Det börjar bli mörkt ute.
Jag reser mig upp, går till sovrummet och räfsar snabbt ihop lakanen som är gulnade av svett och alla kläderna i banankartongerna och slänger dem i en hög på gräsmattan.
Den kyliga luften är tung av doften av rutten tång och brinnande löv, jag tar gräsklipparbensinen som står röd och emaljblank därute och tömmer innehållet över kläderna.
En tändsticka.
Flammorna värmer mitt ansikte, gör mig levande och medveten för ett ögonblick.
Kanske är det en grottkvinna, en flinande neanderthalare i mig som förnöjt fröjdas åt mötet mellan två primala ting.
Eld och död.
Senare i soffan,framför fönstret, vid min spegelbild, vid ett glas vodka.
Jag fnittrar, ett ljud som får mig att rycka till men i mitt tillstånd, bekvämt madrasserad av benzodiazepiner liknar det mest ett utdraget gungande i långsam takt.
Som en flaggstång som vajar långsamt och roat i en grå stormby.
Kling kling kling kling
För ett ögonblick låter det som om repet slår mot flaggstången i vinden utanför fönstret men det är bara en tvättlina.
Vi
(Så dumt av mig)
Jag äger ingen flaggstång.
Några minuter senare, framför fönstrets vågiga gamla glas med blicken långsamt glidande ur fokus.
Mina ögon skelar en aning. Min tunga vilar mot tänderna, smeker dem ryckigt och jag tänker på polkagrisar.
Jag öppnar munnen och visar ett vilddjursgrin, väser lågt.
Försöker fokusera blicken mot havet därute. Höststormar. Vita gäss.Ett döende landskap.
Vinden ett retfullt skratt, ett uppgivet skratt som viner genom väggens rödmålade virke.
.
Gräset ligger nedplattat mot marken som fett hår, nikotingult eller gult som van Goghs rosor, en mycket klaustrofobisk färg för mig, en döende, skrikande färg.
Jag har inte varit utanför dörren på tre dagar.
När de kom lade jag inte ens en tå över tröskeln , jag har inte bestämt mig om jag någonsin skall kliva över den igen, kan inte avgöra om jag kommer att vara här någon längre tid.
Mitt hjärta är inte längre ett hjärta utan ett timglas och sanden brusar genom mina öron, i tystnaden ut mot fingerspetsarna och tillbaka igen.
Som tidvattnet därute.
Varje tanke som flyter upp mot taket och de tysta väggarna blir ett tillägg till något slags ickemateriellt testamente som jag bär i mitt hjärta, en bok som lyssnar, som skriver sig själv.
Tanken på detta för mig in i ett bekvämt tillstånd av självömkan.
Det Gula stör mig, en låg röst som blir högre för varje hjärtslag, det gör ont.
Jag mår illa.
Mina luftrör börjar kramas åt av en smeksam hand. Timglasets sand får mig att rossla.
Små fästingliknande kryp börjar myllra i tapeterna, mina händer skakar.
Jag blir yr och är tvungen att sätta mig ned i soffan som är överbelamrad av smutstvätt.
Nu…
Fönstret ur en annan vinkel, nu ser jag bara enbuskarna, gröna, trots årstiden.
Det lugnar mig litet, handen börjar släppa sitt grepp.
Doften av sköljmedel lugnar mig än mer, en doft som jag alltid ansett vara rogivande.
Det påminner om min mor. Eller hur en mor skulle ha känts.
Jag köper sköljmedel var tredje månad för att inte doftminnet skall överstimuleras och tröttna.
Känner jag mig sömnig eller är jag bara avslappnad?
Det är så svårt att avgöra på grund av tabletterna som gör att det brusar stilla från min skallbas som en akvariepump, från reptilhjärnans mörka rovdjursbrunnar ut i mina hårrötter.
Pinglande, kittlande.
Kling kling kling
Tvättlinan igen. Munnen känns öppen. Stänger den.
En enorm våg bryts mot klipporna där nere, jag tänker på Virginia Woolf, på Sylvia Plath
Till en början tänkte jag göra som Virginia Woolf men nu vet jag inte riktigt.
Vågen igen, som en påminnelse. Har ingen gasspis heller.
Tänker på hur det skulle kännas att andas in vatten, hur vattnet tynger magsäcken och lungorna nedåt, hjärnan ger till efter och sjunker ned mot en djup sömn, som ett blysänke.
Katten sitter sig i mitt knä, spinnande.
En impuls, en pusselbit till min plan uppstår medan jag smeker hennes päls, vill jag se henne död.
Det ändå han som skaffade den, fastän jag sade emot.
Jag vill se transformationen, jag vill se dess döda ögon.
En brutal, törstig och grym sida av mig får fotfäste.
Jag börjar klämma med fingrarna runt hennes hals.
På något naivt vis tror jag att den skall försvinna in i dunklet såsom jag tänkt försvinna.
Den fräser till och snor runt i mina händers grepp som en stålfjäder som vrider sig tillbaka till rätt läge.
Jag rycker till.
Förfärad ser jag hur katten tar ett skutt iväg mot en säker plats i en av bokhyllorna.
Ett foto av
HONOM
(han därinne)
rasar i golvet.
Glaset i ramen spricker med ett dämpat krasande mot mattan.
Hur kunde jag göra något sådant?
Plötsligt snyftar jag till, jag är en annan nu. En utomstående.
Det som återstår av mig är en vidrig dubbelnatur som måste utplånas.
Jag kvider, hasar ned på golvet och blir liggande i fosterställning.
En doft kommer från trasmattan som påminner mig om gamla kex, så som de smakar när de blivit mjuka av ålder. Jag är som kexen.
Mitt liv har blivit så här.
Som när jag försökte blanda nya sorters färger med färgtuber från en färgfläckig hylla i skolans slöjdrum. Jag tog en klick här, en klick där, i hopp om att skapa nya fantastiska färger.
Men i slutändan bildades bara en kaotisk grå-brun kloakslamfärg med sinnessjuka klara virvlar av turkos, gult( åh nej), amarant och magenta
tralalala
Lyssnar på vågorna igen.
Jag går in till toaletten/badrummet som är nyrenoverat och täckt av blåvitt kakel från golv till tak, lysröret är på väg att ge upp, det flimrar som ett stroboskop.
Kallt kakel mot mina fotsulor.
Borstar tänderna för fjärde gången idag, gnuggar dem torra med en handduk, drar ett finger över tandraden samtidigt som jag drar ett annat över kaklet.
Jag jämför likheterna.
Badrumsskåpet är öppet.
Jag letar upp ett läppstift, ställer det på handfatet och tar sedan fram sax och hans trimmer som han brukade ansa skägget med.
Den säckiga skära tröjan faller till golvet och även så de gröna byxorna som tänjts ut till haremsbyxor.
En idé kläcks. En pusselbit till som jag vill sluka hel.
Jag tänker raka av mig allt hår. Tanken gör mig nästan upphetsad.
.
Varför?
Nu är jag naken. Nötbrunt med gråa stänk. Som håret på mitt huvud.
.
Fram med raklöddret.(hans).
Trimma bort håret i armhålorna, håret därnere. Långsamt, långsamt.
Bara huvudet kvar.
Det är gjort och jag lägger mig ned på en handduk. Jag är snart här igen.
Mer medicin.
Lite läppstift, lite kajal.
Jag ser min spegelbild i en rakspegel på golvet.
Krigsmålning, vilddjursflin. Ren.
Svälj de små vita. Renare ändå.
Sandens brusande i mina öron har upphört,det är ett tecken. Min sorti.
Havet väntar. Jag sväljer ned ytterligare några av de renande små vita. Nu är det snart fullständigt, förutom...
Jag släntrar mot hallen, plockar upp glaset med vodkan på vägen dit och sveper innehållet.
Hans svarta ryggsäck, jag hänger på mig den. Den känns lätt och kall mot min nakna rygg.
Tröskeln. jag öppnar dörren och kliver ut, lämnar dörren öppen och går ned mot vågorna.
|
|
|
|
