Insidan som räknas? (12) |
Det kändes som jag legat i handfatet i evigheter.
Jag dog aldrig. Hela kroppen sved, hjärtat bankade, försökte pumpa runt blodet som bara flödade ut.
Huvudvärken kändes som slag i huvudet, ögonen sved och hela huvudet hade blivit lika iskallt som vattnet.
Det här var den största smärtan jag någonsin känt.
Nu visste jag vad smärta var, men den försvann aldrig.
Efter ett tag kom svarta prickar framför ögonen på mig, och jag såg inget. Men jag kände förtfarande smärtan.
Är det här smärtan av dörden?
Är det här det man ska komma ihåg när man kommer till döden.
Är det här det man är tvungen att gå igenom för att hitta lyckan?
Det kändes som jag grät, men det gick inte att avgöra. För jag kände inte tårarna rinna i de välbekanta forsarna.
Jag drog in vatten, jag försökte hålla andan. Men det gick inte.
Jag klarade inte den här smärtan mer.
Jag klarade inte av det, så jag drog upp huvudet.
Efter det jag känt, kunde jag gå igenom allt nu. Vad som helst.
Tillochmed livet. Alla tårar, som lämnat gropar i mitt stenansikte.
Den smärtan jag just känt hade gjort mig starkare än någonsin.
Jag kunde klara va vad som helst.
Plötsligt bröts dörren upp.
Joel. Han kom försent.
Han kunde inte rädda mitt liv.
Jag hade räddat mig själv.
Jag hade funnit min rädlsa för döden.
Jag hade funnit början på mig själv, nu var det bara att hitta resten.
Nu var det bara att hitta resten av mig.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Tofflan - 17 okt 06 - 04:01- Betyg:  | skitbra!
kram//tofflan | | Maulin - 17 okt 06 - 01:51- Betyg: | | skit bra! |
|
|
|
