Dödens band |
En man stod vid fönstret, han tog fram sin kniv, drog den längs sin kropp.
Genom alla kläder. Han öppnade fönstret. Kröp ut genom det, och hoppade ut.
Höjde sitt ansikte, viftade med armarna. Försökte få vingar, försökte flyga upp till himmelen.
Men det var inte dit han skulle komma, han visste det i sitt hjärta, sin själ, sitt innersta.
Han visste, efter allt han hade gjort, att han inte skulle bli accepterad.
Han förtjänade inte att komma till himelen.
Han landade på magen. Men han dog inte. Han försvann inte ens ur medvetande. I luften hade hans sår konstigt nog torkat.
Han var levande. Han var vid liv.
Han fick inte dö. Han tilläts inte och dö.
Han fick inte ta vägen från helvete till helvete.
Han fick inte byta plats.
Ingen släppte honom fri.
Folk runtomkring kollade på honom, nej, de gjorde de inte. De kollade igenom honom.
De såg honom inte. Han trodde han var osynlig förut, men nu var det värre.
Han vände sig om. Såg sin livlösa kropp ligga bakom sig. Han log, men efter djupa tankar sjönk hans leende tillbaka till hans vanliga, bistra min.
Han hade dött. men ha var fortfarande kvar på jorden.
Han var det människor kallade spöke.
Han var det han själv inte trodde på.
Fast föralltid.
Han gick omkring. Han kände tårarna som nästen forsade igenom honom innombords.
Tårarna han inte fick gråta. Även om ingen såg honom, så hade hans fader lärt honom att män inte gråter.
Bara de svaga gråter.
Han stod där, han visste inte vad han skulle göra. Jag finns det att göra?
Vad gör man om man är död, men inte börta. Fast på jorden.
Fast bland alla människor. Fast bland allt han inte förstått.
Han sprang
Ingen såg honom.
Plötsligt kom han till ett sjukhus.
Sjukhuset där hans far låg på.
Hans far, som lärt honom hur man lever.
Han hade lärt honom allt.
Hans far som gett honom de blåmärken som han förtjänade.
Han som lärt honom att lyda.
Visat vad man fick göra och inte göra.
Trots all kärlek ville han tt fadern skulle dö.
Det var något sors sug innifrån han aldrig förstått.
Det var därför han hade rymt. Han var rädd att han skulle döda sin far.
Han var arg på sin far för något, men han visste inte riktigt varför.
Men nu kände han suget. Han visste att om hans fade dog så skulle han bli fri.
Men han trodde inte på det.
Hans fader, som lärt han allt han kunde.
Men det var han som skulle dö.
Han sprang in på sjukhuset.
Det var den känslan han inte tyckte om. Hans far brukade säga att det bara var något han hade intalat sig.
Hans far, som alltid varit hans förebild.
När han kom in till rummet där han låg, såg han sin fader stå vid fönstret.
Han hade skärt sönder sna kläder och sitt skinn.
Man såg blodet forsa. Fadern öppnade fönstret, klämde sig ut genom fönstret. Och hoppade.
Han sprang efter, igenom väggen. Dethär var något som var menat att göra tillsammans.
De såg upp i himelen, viftade med hänerna. De ville flyga upp i himelen.
De ville bli änglar, men det visste att det inte skulle gå.
de hade skadat för många människor.
De hade skadat sina söner. Allt hade lämnat dom. Och det var rätt åt dem.
Uppe i luften insåg de vad de hade gjort fel. De som de inte förstått tidigare.
De ville bara dö. Från helvete till helvete.
De landade tillsammans. De hade blivit fria. De hade insett vad de gjort fel.
I livet hade de blivit så lika. De hade båda blivit plågade.
De hade lärt sig samma saker. De hade blivit ihopknutna.
De var tvugna att dö, båda två för att komma bort från joredns yta.
De hade knutit ihop varandra i dödens band.
Du blev de fria, de svävade upp tillasmmans, till dödens rike.
Där de kunde göra saker rätt, börja om på nytt.
Även i ett helvete går det att vara lycklig, sålänge man har sin själsfrände med sig.
|
| Kommentarer | | TokioHotelFreak - 17 jun 07 - 07:43 | | Fin.. men jag tror inte att man blir ett spöke.. jag tror man blir en ängel! |
|
|
|
