- Som en räddande ängel - del 4 |
Robin och Sarah är på fest och Robin dricker alldeles för mycket. Robin försvinner och Sarah hittar honom i ett sovrum, hånglandes med en annan tjej...
Sarah rusade ut ur huset och kände blickarna i ryggen.
- FAN, skrek hon ut i natten medans tårarna rann. Helvetes Robin, jag hatar dej!
Hon sprang till busshållsplatsen och föll ihop på marken med händerna för ansiktet. "Hur fan kunde han göra såhär mot mig? Jag trodde att han verkligen tyckte om mig!" tänkte hon.
En buss kom bakom hörnet och Sarah gick på när hon såg att det var bussen som gick tillbaka till Robins hus. Hon skulle bara hämta sina saker och åka hem. Hem till helvetet igen. Bort från ängeln. Hem till rakbladet och tårarna. Sarah såg mot sin arm. Hon undrade om Robin hade sett som små ljusa ärren som prydde hennes handled. Hon undrade om han tyckte att hon var dum i huvudet.
Hon gick av bussen och gick mot Robins hus, tog fram nyckeln som låg under dörrmattan och gick in i det tysta huset och hämtade sina saker. Tyst gick hon ut därifrån, låste dörren och lade tillbaka nyckeln. Hon var precis på väg att gå då hon hörde vågornas brus. Det var kallt och blåste lite lätt ute. Hon gick till baksidan av huset, där låg havet och vågorna slog upprört mot kanten.
Hon satte sig på en sten och kröp ihop med armarna runt benen. Tårarna rann. Hon öppnade väskan och tog fram ett litet rakblad, slöt ögonen och tröck rakbladet mot armen. Hon hade inte skurit sig på en vecka. Hjärtat tog ett skutt när hon såg blodet rinna, hon hade inte ens saknat rakbladet men nu förstod hon hur beroende hon var.
Hon tog av sig sitt halsband och kramade om korset med sina blodiga händer. Hela kroppen skakade, hon hade lovat Simon att aldrig mer skära sig, och hon hade inte gjort det så många gånger sen han dog. Ett löfte var ett löfte och deras förhållande till varandra hade byggts upp på ärlighet och syskonkärlek.
Sarah höll ut det blodiga korset över vattenytan. Vattnet var nog bara en och en halvmeter djupt, men alldeles kolvart.
- Förlåt, viskade Sarah med tårar i ögonen och släppte korset ner i havet.
Simon satt vid busshållsplatsen. Bussen skulle komma om en kvart. Bussarna gick inte så ofta på nätterna. Klockan började närma sig halv ett. Han skakade och grät av ånger och sorg. Han förstod inte varför han hade hånglat med den där tjejen, han kunde inte ens komma ihåg vad hon hette. Det var någon av Sebbes kompisar. Hon hade släpat upp honom till Sebbens föräldrars rum och så hade allt hänt så fort. De hade hånglat och sen kom Sarah och allt blev fel. Sebbe höll händerna för ansiktet. Han var berusad, han hade druckit alldeles för mycket. Tänk om Sarah var borta när han kom. Han var rädd. Den ända som han hade älskat gled ur händerna på honom. Den ända som någonsin hade brytt sig, och lyssnat. Han visste inte hur han skulle kunna gottgöra henne. Hur han skulle få henne att förstå att han knappt kom ihåg vad som hade hänt, att han var full och att han ångrade sig.
Bussen kom och Simon betalade. Busschauffören tittade förvånat på honom, hans ögon var röda och det syndes att han hade gråtit.
- Hörru grabben, man ska inte dricka när man är ung som du, du förstör levern och sånt, sa Busschauffören.
Robin såg på honom och chauffören såg bekymrat tillbaka.
- Ibland gör man misstag, sa Robin och satte sig.
Han hade gjort ett fruktansvärt misstag, ett misstag som var värre än alla andra han någonsin gjort, ett misstag som kunde kosta honom det han värdesatte mest i hela världen, den han behövde och älskade. Han hade redan förlorat sin pappa, den som höll ihop familjen, och nu förlorade han Sarah och det var hans eget fel. Tårnarna började rinna igen och det verkade inte finnas något slut. Han gick av bussen och gick till huset, tog fram nyckeln och gick in. Huset var mörkt.
- Hallå? ropade han.
Men ingen svarade. Huset var tomt. Sarah var inte där. Robin tog av sig ytterkläderna och sökte igenom huset, men ingen var där. Han var helt ensam i det mörka huset och för första gången var han rädd för att vara ensam. Det kändes som om mörkret skulle äta upp honom, som om han skulle bli straffad för det han hade gjort. Han gick upp till sitt rum och slängde sig på sängen.
- Varför Sarah, grät han. Varför skulle det här hända?!
Han torkade tårarna och såg sig om i rummet. Det var nästan helt kolsvart, det kom bara lite ljus från fönstret. Han gick dit och pressade pannan mot rutan. Då såg han henne, Sarah låg vid havet på några stenar, och hon verkade vara medvetslös. Han såg inte mer. Paniken spred sig, han rusade ner för trappan, tog sin mobiltelefon ur jackfickan och sprang ut. Det kändes som om han sprang för långsamt, som om sekunderna varade i en minut.
- SARAH! Skrek han när han kom fram till henne.
Han gick försiktigt fram på de hala stenarna och sjönk ihop bredvid Sarah. Hennes armar var blodiga. Hon hade skurit sig. Han tog tag i henne och lyfte henne så gott han kunde. Men han var inte särskilt stark. Han orkade bara henne fram till gräsmattan, där ramlade han ihop. Han grävde i fickan efter mobiltelefonen och med skakade fingrar slog han 112. Han berättade snabbt vart han bodde och vad som hade hänt. Larmcentralen lovade att skicka en ambulans.
- Skynda er för i helvete! skrek Robin och lade på luren.
Han tog av sig sin t-shirt och lindade den runt Sarahs arm. Sen gjorde han mun mot mun metoden för att få henne att kvickna till.
Och efter någon minut så öppnade hon ögonen. Blickan fladdrade hit och dit.
- Sarah!
Tårarna rann från Robins kinder.
- Sarah, förlåt förlåt förlåt!
Men Sarah bara såg på honom med en död blick. Hon var halvt medvetslös och kunde inte höra vad han sa. Det var som om hörseln hade kopplats ur. Plötsligt kom ambulansen och Robin fick följa med.
- Vad har hänt? undrade en av ambulansmännen.
- Jag gjorde ett misstag, viskade Robin. Ett misstag som inte kan förlåtas.
Några timmar senare fick Robin träffa Sarah. Hon hade legat inne i en sal tills hon vaknade och mådde tillräckligt bra för att kunna prata, hennes föräldrar hade också kontaktas och dom satt utanför Sarahs rum på sjukhuset. De hade redan vart inne och pratat med henne. Deras ögon hade vart alldeles rödgråtna och Robin kunde inte se någon form av rivalitet mellan dom, men det är klart, när deras dotter nyss försökt ta självmord så kanske de inte hade tid med sånna saker.
Robin gick fram till Sarahs säng. Hon låg där och såg på honom. Hennes ögon var tårögda.
- Sarah, började Robin och satte sig på sängkanten. Jag är så ledsen, allt blev helt fel, jag menade ingenting. Förlåt mig!
- Det har jag redan gjort, viskade Sarah.
- Säkert?
- Du räddade ju mig.
- Jag är verkligen ledsen för det som hände, jag var full och... Det finns inget som kan göra så att det inte har hänt, men jag önskar att det fanns det. Jag ångrar mig verkligen, du är ju den ända för mig och det vet du.
Sarah log ett ansträngt leénde.
- Har du ont? fortsatte Robin.
- Nej, men jag skäms, jag lovade Simon att aldrig mer skära mig, viskade Sarah.
Robin såg ner i marken och vände sedan blicken mot Sarah.
- Förlåt, sa han ångerfullt. Det var mitt fel att du bröt det löftet.
Sarah skakade på huvudet.
- Nej det var det inte.
- Men var är ditt kors som du fick av Simon? Undrade Robin när han såg att halsbandet var borta.
Tårarna rann längs sarahs kinder.
- Jag orkade inte bära smärtan längre.
- Vad menar du? Har du slängt halsbandet?
- Nej, jag gav tillbaka det.
- Till Simon, det är ju omöjligt?
- Jag vet, men jag gjorde de på mitt sätt. Kom...
Robin nickade och lutade sig närmare Sarah.
Hon tog tag i hans ansikte och förde det närmare sig och kysste honom ömt.
- Änglar hör hemma i himlen, viskade Sarah.
- Men du är en ängel och du är inte i himlen, sa Robin.
- Inte du heller.
- Jag är ingen ängel, jag är en svekfull vanlig kille.
- Jo, du är min vingklippta ängel, och jag älskar dig mer än allt annat!
- Jag älskar dig också!
Dom kysste varandra och framtiden såg plötsligt mycket ljusare ut.
the end.
Då var min novell slut, nu vill jag ha kommentarer.
Det är verkligen väldigt snålt med dom. åker nog bort idag så när jag kommer hem vill jag ha massor av härliga kommentarer som får mig att vilja fortsätta skriva, okej? :)
tack på förhand.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | soulofice - 20 okt 06 - 02:33- Betyg:  | | den va jätte bra =D synd att den e slut... du borde skriva en ny ;) | | jingel - 18 okt 06 - 21:28- Betyg: | otroligt bra novell!! sorglig o vacker.
Fortsätt gärna att skriva fler. | | _m4ng0_ - 14 okt 06 - 22:01- Betyg: | den var asbraaaaaaa! :D synd att den är slut :(
vill gärna läsa mer noveller av dej! :) |
|
|
|
