Insidan som räknas? (9) |
När jag vaknade igen regnade det utanför. Det passade perfekt.
Regn är vackert. Jag älskar när det är blött och grått ute.
Ingen var i rummet. Jag visste vad jag behövde göra.
Jag kunde inte stanna här. Jag klarade mig bättre utan all hjälp.
Jag öpptäckte att jag hade båda armarna inlindade i något och att jag kände mig lite svag.
Men det här skulle gå. Jag visste det.
Jag ställde mig upp. Tog några vingliga steg till förnstret. Öppnade det.
Det var högt. För högt. Jag kunde inte hoppa. Jag skulle dö isåfall.
Jag kunde inte dö nu.
Jag ska visa att jag är stark. Jag ska visa att jag klarar livet.
Tänkte jag medan jag stängde fönstret igen.
Det måste finnas någon annan väg ut. Någon väg där ingen kan se mig.
Då öppnades dörren. Alex.
- Tjenare! De sa att du hade förlorat blod. Hurdå? sa han
- Vad gör du uppe föressten? Du måste ligga i sängen! fortastte han och höll fast mig, i armarna.
- AAAAAAJJJ! Skrek jag och tårarna forsade.
- Vad är det? Vad gör ont? frågade han.
Sedan såg han mina armar. De var inlindade i något som nu var helt blodigt.
Han spärrade upp ögonen.
- Oj. FÖRLÅT!.. Jag visste inte.
Jag slog till honom rätt i magen och sprang.
Ut i korridoren, nerför alla trappor.
Folk vände sig om efter mig.
Jag ville aldrig stanna.
Jag ville bort från helvetet.
Armarna sved, men jag pressade mig förbi alla. Springande.
Ville bort därifrån.
Jag hade sprungit länge. Hade varit nära att bli påkörd när jag sprang över vägarna.
Jag hade länge hört någon andfått skrika bakom mig.
- Stanna! Vänta!
Men jag var snabbare. Vill man bli fri från rädsla kan man pressa sig hur långt som helst.
När jag stannade hörde jag plötsligt någon bakom mig igen.
Jag vände mig om. Alex.
Jag vände mig om och började springa. Men där var det en väg.
En väg med många bilar. Jag kände att jag studsade mot något.
Något träffade mig med en oerhörd smärta rätt på mig. Jag flög. Jag såg den grå himlen.
Jag kände det blöta regnet forsa över mig. Jag kände blodet som spridde sig över hela min kropp.
Jag hörde sirener. Jag kämpade mig upp. Ställde mig svagt på benen. Alex stod en bit bort i en telefonkiosk.
Jag gjorde ett försök att springa. Jag ville inte till sjukhus igen.
Jag tog några vingliga steg. Snabbare och snabbare. Jag vinglade osäkert och tillslut låg jag på marken igen.
Jag försökte igen och igen. Jag hade kommit en bit bort. Alex såg mig inte. Det var bra.
Jag vinglade springande framåt, föll igen. om och om. Tillslut orkade jag inte mera.
Jag låg där på marken. En bit bort, men så nära att Alex kunde se mig. Han kom ut ur telefonkiosken och kollade sig föundrat omkring.
Han kom hitåt. Jag reste mig igen. Försökte springa, men föll.
Han sjönk tyst ner vid mig. Sa att allt skulle bli bra. Man jag trodde honom inte.
Ingenting är bra på sjukhus. Där finns bara skadade människor. Människor som hade förlorat kampen.
Och jag skulle bli en av dem.
Han kysste mig. Jag slog till honom. Han kollade på mig och sa:
- Du behöver inte älska mig, men jag kommer älska dig föralltid.
Jag trodde inte han älskade mig så mycket.
Mina tårar började rinna.
- Om du älskar mig, så låt mig vara fri. Ta min inte till sjukhuset. Släpp mig lös. Stäng inte in mig där.
Han skakade på huvudet.
- Jag gör det som är bäst för dig. Annars lever du inte mycket längre.
- Så du tvivlar på mig? viskade jag. Du tror inte jag har styrkan. fick jag hest fram.
Han bara satt där tyst.
Jag visste det han älskar mig inte. Isåfall skulle han lita på mig.
Isåfall skulle han hjälpa mig. Isåfall skulle han låta mig vara fri
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ILoveCross_ - 15 okt 06 - 00:10- Betyg:  | Jätte bra (:
Hoppas du skriver mer snart (: | | Tofflan - 14 okt 06 - 23:39- Betyg: | shitt,så jäkla verkligt,
såg allt framför emj!
vill jättegärna ha en fortsättning snart!
kram//tofflan | | Fnattie - 14 okt 06 - 22:47 | | MER MER MER :D , Snabbt!!!!! <3 :) | | _m4ng0_ - 14 okt 06 - 22:15- Betyg: | asbraaaaa! shit, skriv mer fort :D du skriver helt jävla otroligt!
det finnsn inga ord, mer mer mer :D |
|
|
|
