Borta för evigt |
Varje morgon satt hela familjen och åt gemensam frukost. Jag, mamma pappa och min lillasyster Maja.Oftast hann vi inte prata så mycket för vi brukade vara stressade. Varken jag eller min lillasyster var speciellt morgonpigga av oss. När jag var stressad brukade jag bli irriterad väldigt snabbt och oftast för ingenting.
Det var jag som fick följa Maja till skolan. Våra skolor låg precis bredvid varandra. På vägen till skolan pratade Maja om precis allting och då blev jag oftast väldigt irriterad på henne coh sa ofta till henna hatt hon skulle hålla käften, för hon kommer inte ha någon röst kvar när hon fyller tjugo ifall hon ska prata så mycket. Vi skildes oftast som ovänner.
Jag var också tvungen att hämta Maja från fritids, vilket jag hatade. På hem vägen pratade hon också om allting. Hon prata om sina kompisar, vad dom hade gjort i skolan, vad dom hade lekt på rasterna, vad dom skulle göra nästa dag och allt annat. Iblan pratade hon bara för att det inte skulle vara tyst. På det sättet var jag och hon två motsatser. Jag älskade när det var tyst och hon hatade det.
Varje gång hon pratade om nåtgot som jag tyckte var ointressant, blev jag arg på henne och skällde ut henne.
När vi var hemma bråkade vi nästan alltid. Vi bråkade om allt och inget, och om saker som egentligen inte var något att bråka om. Oftast retade Maja upp mig så att jag blev jätte arg på henne, och så sa jag taskiga saker mot henne och då sa hon taskiga saker tillbaka och ofta så slutade det med att vi slog varandra. Och så höll det på nästan varje dag.
Dagen som förändrade mitt liv var en onsdag i maj månad. Som vanligt var vi sena och gick snabbt till skolan och även denna dag skiljdes vi som ovänner. Jag var väldigt trött på att gå med Maja hem också, så jag sa åt henne att hon skulle gå hem själv denna dag och inte berätta det för mamma och pappa. Hon lovade att gå hem själv och jag kände min nöjd.
Men när jag kom hem den dagen fick jag veta att min sexåriga lillasyster var död. Hon hade blivit påkörd av en bil på den stora trafikerade vägen. Den vägen som hon egentligen inte fick gå över ensam.
Sedan den dagen började jag tänka efter. Jag hade bråkat med min lillastyster dag ut och dag in, men det värsta av de är att jag inte kan säga förlåt till henne. Ända sedan den onsdagen löser jag alltid alla problem och bråk direkt, jag vill aldrig vara ovänn med någon längre och jag försöker undvika konflikter med alla. Det är hemskt att behöva säga det, men min lillasysters dör, lärde mig en hel del.
|
| Kommentarer | | yuriko - 14 okt 06 - 05:29 | | är den sann? fint skrivet :) |
|
|
|
