Missförståndet |
Mitt liv har alltid varit skit. När jag var liten och gick på dagis var jag alltit hatad av alla barnen. Ingen ville leka med mig, ingen vuxen ville ta hand om mig, förutom en. Maria hette hon, men hon var bara en praktikant på dagiset så när hennes praktik var slut så var det som vanligt. Jag var ensam.
Mamma och pappa gillade mig inte heller, dom tyckte bättre om andras barn. Jag var en ful unge, som var obegåvad , hade ingen charm och var inte rolig. Jag var ett hopplöst barn enligt dom och många andra.
När jag var sex år och började skolan var allt desamma, nästan. Jag fick inga vänner och tappade då suget att ens gå till skolan. Jag struntade i alla läxorna vi fick och på lektionerna jobbade jag nästan aldrig. På rasterna hade jag ingen att vara eller leka med utan jag var själv. Helt ärligt så visste jag inte ens varför ingen ville vara med mig. Det bara var så. Men när jag började i trean började mitt liv gå utför. Jag blev mobbad på hela skolan. Av alla utom en kille, Jonthe hetta han. Han pratade inte med mig så, utan han lät mig bara vara. Dom andra slog mig väldigt mycket och sa massor av taskriga saker och frös ut mig helt och hållet.
Där hemma skädde ingen förändring precis. inte än. Varken mamma eller pappa brydde sig om mig, dom lät mig bara vara. Jag fick laga min egen mat, städa mitt rum själv, titta på tv själv, spela spel själv. Jag fick göra allting själv, dom ville inte vara med mig. Lärarna på skolan brydde sig inte om att jag var mobbad, ingen ville bry sig om mig dom lät mig också bara vara.
Så här var det ända fram tills jag började i sexan. Då blev det värre. Eller jo, skolan fortsatte det som vanligt, jag var mobbad och hade igen att vara med. Men där hemma blev det ändring. Istället för att jag bara skulle städa mitt rum så var jag tvingad till att städa hela huset tre gånger i veckan minst, jag var tvungen att laga mat till alla tre i familjen varje dag, jag var tvungen att göra exakt som mina föräldrar ville, och om jag inte gjorde det så slog dom mig.
Efter att levt så här i ett år så mådde jag riktigt skit. Det känndes som att jag inte hade på jorden att göra, och jag började tänka på att ta livet. Men jag var feg och vågade inte riktigt göra det. Jag var rädd att det skulle vara smärtsamt att dö, så jag försökte leva ett tag till och se ifall livet blev bättre. Men det blev det inte, tvärtom, mitt liv blev sämmre.
Jag blev uttsastt för misshandel dagligen av mina föräldrar. Jag hade alltid stora blåmärken och sår på hela kroppen varjedag, och jag var på väg att polisanmäla dom väldigt många gånger, men pappa sa att om jag så mycket som närmade min en snut så skulle han slå ihjäl mig. Och jag skvallrade aldrig för polisen heller, men inte av den andledningen att jag var rädd för att dö nu, utan jag tyckte synd om mina föäldrar, och jag började förstå varför dom gjorde som dom gjorde mot mig. Dom var juh missnörjda med mig och det visste jag, och jag började hålla med dom. Jag var tillochmed missnörjd med mig själv. Då tyckte jag att jag istället förtjanade att få stryk.
Men när jag gick i åttan blev det för mycket. Jag led av slagen, jag led av mitt liv. Det var hemskt. Jag hade känslor som inte går att beskriva.
Jag hade så ont att hela min själ skrek, mitt hjärta var krossat. Jag hade bara levt fjorton år av mitt liv och alla dom åren hade jag varit hatad och mobbad. Vad var det för liv va? Jag hatade tanken att jag skulle leva mycket längre, jag ville bvara dö.
Jag bestämde mig för att ta mitt liv. En dag gick jag till en klippa och skulle hoppa. Precis när jag tänlte ta steget ut så hörde jag någon skrika NEJ! Det var Jonthe. Han hade följt efter mig, men jag ville inte se honom.
-Gör det inte! Snälla, du får inte hoppa!
Jag stod balanserande mellan livet och döden.
- Varför? Det är ingen som kommer sakna mig. Mitt liv är värdelöst och ingenting värt, varför ska jag finnas kvar här på jorden då?
Jag ställde mig på kanten och hoppade men Jonthe fick tag i min arm. Jag slog på honom och ville att han skulle släppa mig så att jag kunde få dööö..
Efter ett tag fick jag nästan som jag ville. Han klarade inte hålla mig längre och jag föll ner för klipporna. Snabbt spran Jonthe ner till mig och såg mig där på en sten, med massor av blod rinnande ut från min kropp, men han kunde förstahjälpen och kunde snabbt få ambulanser på plats och höll mig i liv undertiden.
När jag vaknade upp på sjukhuset var jag arg på honom.
- Hej! Det var jag som räddade dig Sandy! sa han och höll min hand.
- Jag hatar dig. Jag ställte juh mig där för att jag ville dö. Jag vill till himlen och inte att någon liten kille kommer och tror att han e västa hjälten. Jag gillade dig innan för att du inte mobbade mig, men nu hatar jag dig. Jag vill dö, inte bli räddad.
Han släppte min hand och började gråta.
- Förlåt, jag vet att du vill dö, och jag kan förstå dig, men jag ville bara att innan du dog så skulle du få veta att jag..älskar dig. Tro det eller ej.!
|
| Kommentarer | | sofiia- - 14 okt 06 - 21:15 | | Sorglig. Jättevacker.. |
|
|
|
