- Som en räddande ängel - del 3 |
Lite senare låg de bredvid varandra på sängen och tittade upp i taket. Ingen sa något och tystnaden verkade ta upp hela rummet. Som om den snart skulle kväva dom båda, och det var så enkelt att bryta den, men ingen visste vad dom skulle säga och hoppades på att den andra skulle säga något. Men ingenting hände.
- Förlåt, sa Robin plötsligt.
- För vadå?
- Du vet...
- Nej.
- Men.
- Vadå men.
- Kyssen.
- Jaha, men det gjorde ingenting, jag blev bara glad, sa Sarah och rodnade lätt.
Robin fortsatte inte samtalet. "Varför var jag tvungen att kyssa henne?" tänkte han. "dumma dumma dumma jag"
- Jag gillar faktiskt dig, fortsatte Sarah. Du är liksom inte som andra. Du är mycket känsligare.
- Mesigare, muttrade Robin.
- Nej, vackrare och så jävla mycket bättre än alla andra.
- Du är inte så illa du heller.
- Vad menar du?
- Du är fin.
Robin tvekade. Mer ville han inte säga. Hade hade aldrig fått prata om sina känslor. Ingen hade lyssnat. Och därför hade han låst allting inom sig och nu kunde han knappt prata om känsliga saker längre.
- Tack, Sa Sarah. Du...?
- Mmm.
- Vill du prata.
- Prata om vadå?
- Din pappa, och din mamma. Du lyssnade ju på mig när jag snackade om min brorsa och allt det där.
- Vad finns det att säga?
Sarah ryckte på axlarna. Det var inte lätt att få Robin att prata. Han var tydligen inte en som pratade.
- Jag vet inte, du behöver ju inte.
Sarah låtsades låta stött och vände på huvudet i hopp om att Robin skulle se det och ångra att han inte vill prata. Men det gjorde han inte. Han bara fortsatte att stirra upp i taket. Det var som om han var där men ändå inte. Nu kanske han var i den där glaskulan han hade pratat om. Sarah tyckte synd om honom, samtidigt som hon tyckte synd om sig själv. Först mådde hon skit, sen träffade hon någon som verkade förstå, och sen så ville han inte prata med henne. Hon kunde inte hjälpa honom. Hon kände hur tårarna brände. "Då är jag värdelös trots allt. Jag är värdelös, jag kunde inte hjälpa min brorsa ens", tänkte hon. "Fan fan fan fan!"
- Han körde ihjäl sig i våras precis som jag sa. Han skulle köpa en kvällstidning sa han. Men han kom aldrig hem och svarade inte när vi ringde så vi ringde polisen och dom sa åt oss att vänta en dag. Och på morgonen efter så ringde telefonen och något äldre par hade hittat honom död. Ihjälkörd. DÖD!
Tårarna rann jämt längs hans kinder. Sarah la sin hand på hans axel.
- Du behöver inte prata om du inte vill, sa hon.
- Ingen har någonsin lyssnat. Jag förväntar mig inte att du ska göra det.
Sarah såg sårat på honom och vände bort med blicken. Han litade tydligen inte på henne och det sved till i hennes hjärta.
- Förlåt, det är klart att du skulle lyssna.
Sarah såg på honom och väntade några sekunder. Sedan började han prata. Han släppte ut allting han hade inom sig och Sarah satt tyst bredvid och lyssnade. Robin grät, Sarah hade aldrig sett en kille gråta förut. Efter ett tag tystnade Robin. Han hade berättat klart. Sarah kramade om honom och torkade bort hans tårar från kinderna.
- Tack, sa Robin.
- För vadå?
- Att du lyssnade.
- Ingen orsak.
De såg på varandra och log lite lätt.
- Din tur, sa Robin.
- Vadå min tur? undrade Sarah.
- Att berätta.
Sarah tvekade, men sedan berättade hon hela sin historia, om hennes föräldrars skilsmässa och brorsas självmord. Robin lyssnade uppmärksamt och betraktade hennes ansiktsuttryck när hon berättade. Det skiftade mellan ilska och sorg. Sen blev hon tyst och glodde ner i golvet. Robin såg på henne och tvekade.
"Ska jag hålla om henne, trösta henne? Kyssa henne?" tänkte han besvärat.
Men han gjorde ingenting och inte Sarah heller. I flera minuter satt de tyst och såg ner i golvet. Plötsligt reste Sarah sig och gick fram till fönstret i Robins rum. Hon tittade ut genom fönstret en lång stund.
- Du bor fint, sa hon tillslut. Alldeles vid havet.
Robin nickade fast han visste att hon inte såg det. Hon hade fortfarande ansiktet vänd mot fönstret.
- Simon älskade havet. Han brukade åka dit, bara för att lyssna på vågorna och sånt.
Robin svarade inte. Han visste inte vad han skulle svara.
Sarah sjönk ihop på golvet och höll händerna mot ansiktet.
- Jag bara saknar honom så jävla mycket! grät hon. Jag kan inte åka hem om inte han är där.
Hon tog av sig sitt halsband och höll det mot bröstet.
Robin gick fram till henne och satte sig vid henne på golvet. Han strök hennes hår och hon tittade bort.
Han lyfte upp hennes haka och kysste henne lugnt. Han kunde inte säga något som fick henne att glömma allt, men han kunde göra sitt bästa för att trösta henne.
Sen höll han om henne och hon grät i hans knä. Efter en stund reste hon på huvudet och det var en liten våt fläck kvar på Robins jeans.
De sa ingenting mer. De gick och la sig i Robins säng båda två och somnade.
Resten av veckan gick fort. Sarah ringde till sina föräldrar då och då och försäkrade de om att hon skulle komma hem. De ringde till hennes mobil telefon också, men hon vägrade att svara. Sarah följde Robin till skolan varje dag och snart var det fredag kväll.
- Så vi är tillsammans nu då? frågade Sarah och log lätt.
Robin kysste henne.
- Är det svar nog?
Sarah tittade på honom och de skrattade lite.
- Det får duga. Du har verkligen hjälpt mig, annars hade jag nog vart borta nu. Bara så att du vet.
- Du har hjälpt mig med.
Sarah duschade och efteråt sminkade hon sig medans Robin också tog en dusch. Klockan började närma sig halv nio och de hade lovat att komma hem till Sebbe klockan nio.
- Oh, snygg du är, sa Robin och flinade när Sarah var klar.
- Är du ironisk eller?
- Nej, seriöst, du är skitsnygg.
- Och du är lika vacker som alltid, sa Sarah.
Deras läppar möttes i en snabb kyss och det pirrade i bådas magar. De kunde knappt förstå att det här hade hänt. Att de hade hittat någon som förstod. Någon som de älskade. Någon speciell-
När klockan närmade sig tio minuter i nio gick de till busshållsplatsen. De höll varandras händer och log mot varandra då och då.
- Jag tror att jag älskar dig, sa Robin plötsligt och förvånades själv över att han sa så.
Sarah såg förvånat på honom och rodnade. Robin rodnade också.
- Jag tror att jag älskar dig med, sa Sarah och såg blygt på Robin.
Hon höll hans hand hårdare i sin och resten av bussresan var de tysta. När de var framme gick de av bussen och gick en bit tills de kom hem till Sebbes hus. Det var redan en del folk där inne men det var inte så mycket drag.
- Tja Robban och Robbans tjej, sa Sebbe när de kom in.
Sarah rodnade.
- Tja, sa hon och Robin i munnen på varandra.
- Kom in, kom in. Soft att ni kunde komma. Det kommer mer people om en stund! Ta och drick lite sålänge. Martin har mer med sig sen.
Robin och sarah tog sig varsin öl. Robin tvekade, han hade knappt druckit förut. Bara lite lätt på några fester. Sarah däremot hade supit en hel del. Inte med sina kompisar då, eftersom att hon inte hade några. Men hon hade stuckit ner på stan ibland och låtsas vara en i gänget.
När de hade druckit ett par öl var så hade det kommit riktigt mycket folk. Sarah såg på dom och försökte lära sig vad de hette. Robin hade blivit rätt full och Sarah tyckte att han tittade lite för mycket på alla tjejer. Klockan närmade sig elva när de öppnade några vodka flaskor. Robin tog direkt en flaska vodka och hävde i sig, Sarah tog en cider och smuttade på.
- Jävla schysht fest va? Sa en kille som precis dök upp bredvid Sarah.
- Mmm, sa Sarah och såg sig om för att se Robin men hon såg honom inte.
- Ah, vem är du här med då?
- Robin, eller Robban eller vad ni nu kallar honom, sa Sarah och fortsatte att se sig omkring.
- Oj, på så vis, killen hånlog mot henne. Själv så heter jag Peter.
- Sarah, sa Sarah.
- Snyggt namn, vart här länge eller?
- Ja, sa Sarah och var irriterad för att hon inte kunde se Robin och bestämde sig för att strunta i vart han tog vägen, han kanske var på toa eller något.
Så Sarah bjöd ordentligt på sig själv och skrattade och pratade med Peter i tjugo minuter.
- Nej, nu ska jag ta och gå på toa, sa hon och lämnade Peter.
Hon gick upp för trappan. Hon hittade inte riktigt i huset men var riktigt varm och kände att hon fick lov att tvätta ansiktet lite och kontrollera sminket. Hon öppnade dörr efter dörr på övervåningen. Klädkammare, Sovrum, Sovrum, ett till sovrum.
Och precis när hon skulle stänga dörren så såg hon två personer som låg och hånglade på sängen. Tjejen kände hon inte igen men killen såg srkämmande bekant ut. Det var Robin!
- VAFAN HÅLLER DU PÅ MED? vrålade Sarah och rusade iväg med tårande i ögonen.
- Sarah vänta! Förlåt mig, ropade Robin efter henne.
Men Sarah väntade inte.
kommentera, man blir så glad av det.
tack på förhand för kommentarer, och för att du läste.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | _m4ng0_ - 14 okt 06 - 03:45- Betyg:  | oooooooh, asbra :D :D mer snart? SKYNDAAAAAAAA! :D fort!
det är asbra :D | | TrasigFlikka - 13 okt 06 - 23:10- Betyg: | skitbra!
Du skriver underbart... Mer! :D |
|
|
|
