Om någonsin |
Hon ser sig om och går. Vänder ut och in på allt - själ och liv - växer med tanken på det som måste ske. Nu. Stegen blir längre, taktmässiga, en soldats steg. Men ljudlösa, för hon har ett uppdrag som ingen får veta. Inte än. Dansande stjärnor lyfter henne högt mot natthimlen, närgångna blickar bakom varje gardin tar henne ner igen. "Sköt er själva" vill hon skrika, men hon viskar det bara. All hennes kraft går åt till uppdraget. Till det som ska komma. Asfalten möter hennes skor, svart och kanske kall. Hon böjer sig ner, lägger handen mot den lena ytan. Den är varm, minns dagen.
Dagen innan hade hon vaknat och förstått. Solen strilade in genom persiennen, målade små gyllene mönster på väggen. Sängen stod lite på sned. Svullna ögon mötte henne i spegeln, som om hon var allergisk. Blod. Och hon hade vetat att hon måste göra något. Så därför hukar hon sig på asfaltsgången nu, känner dess värme. Hon reser sig upp och fortsätter. Finns det ingen annan utväg, frågar de redan vissnande sommarlöven. Nej. Vinden skrämmer upp dem i ett prassel, och de tystnar. Men i hennes steg ekar deras röst: Ingen annan utväg, annan utväg, annan utväg... Hon går förbi kyrkogården, "Kom ihåg döden" står det ovanför grinden. Hugget i sten. Hon ryser. Men fortsätter.
Framme. Ta steget! Tvekar. Gör det! Hon står stilla nu. En spårvagn åker förbi. Tänk på vad han har gjort! Hon orkar inte, inte riktigt. Soldaten krymper till det barn hon är, det barn hon vill vara. Så hon vänder. Vet vad som väntar. Tårar tills inga tårar finns mer. Den tunga figuren om natten. Tills någon förstår, om någonsin.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | Nallekisse - 18 jul 08 - 14:33- Betyg:  | Underbart skrivet!!
Du har talang!!! | | Nippitippan - 16 feb 06 - 20:43- Betyg: | | verkligen sorlig.. |
|
|
|
